Skogsråets Bröllopsblogg

Bröllopsdanser från helvetet..

2008-09-07T20:16:00.000+02:00

Måste ju dela med mig...

Bröllopsdagen V - natten blir lång

2007-06-27T16:19:00.000+02:00

Efter att ha jazzat runt till Winnerbäck så lämnade vi dansgolvet. Jag och Prince Charming minglade runt bland gästerna och pratade. Då och då gjorde jag mitt bästa för att dra med PC bort till presentbordet igen för att öppna fler av paketen.

Musiken spelade, gästerna verkade ha trevligt och stämningen var toppen. Det blev inte så mycket dans, men det hade vi inte räknat med heller. När pappa hämtat sig efter foxtrotten och fått lite mer whiskey i sig så hämtade han mig och vi tog en bugg också. Jag snurrade runt helt galet på dansgolvet med mitt släp och allt, och folk tittade och undrade hur vi lyckades utan att sno in oss i min klänning :) I övrigt så var en av festens minsta, Lovisa, dansgolvets drottning. Speciellt när vi spelade hennes önskelåt "Destiny Calling" så dansade hon vilt, och alla vuxna var engagerade i att få henne att dansa mer. Så de flesta såg rätt roliga ut när de gjorde rörelser för att få lilltjejen att dansa...

Serveringstjejerna började att duka upp för kakbuffén och andra omgången kaffe. Jag smet ut i köket för tredje gången det kvällen för att prata med M och I i köket och höra hur allt gått. De slet och jobbade men verkade ha det hyfsat bra. De var mest oroliga över min klänning och att jag inte skulle smutsa ner den..

Efter 01:00 så gick jag för att tacka serveringspersonalen och upptäckte då att en av dem fattades. När jag frågade var den fjärde tjejen tagit vägen så blev de pionröda i ansiktet och mumlade att hon var ute någonstans... då gick det upp ett ljus för mig. Ett par grabbar bland våra gäster hade nämlingen cirklat som gamar runt baren under kvällen, och INTE på gund av ölen... och nu var en serveringstjej och en av killarna försvunna... Jag började storskratta när jag insåg att tjejerna vred sig som maskar för att deras polare var ute och hånglade med en av bröllopsgästerna och att "chefen" just ertappat dem ;)
Så jag bara skrattade och sa att "Kärlek på jobbet uppmuntrar vi på det här stället" och att de fick hälsa henne och tacka också. De drog en kollektiv suck av lättnad över min reaktion och tackade för kvällen.

Jag fick i mig ett glas vin till och lite champagne. Men jag tror faktiskt att jag var den nyktraste av alla, jag var helt enkelt för slutkörd för att orka festa. Jag gick mest på endorfiner, koffein och ren vilja nu. Efter 00:00 så gick jag över till kaffe och såg på när resten festade. Jag orkade inte...

Kökspersonalen försökte jag skicka hem tre gånger men de vägrade att sluta jobba. Klockan närmade dig 02:00 och jag insåg att ingen skulle orka med någon vickning nu, så jag letade reda på maken och vi beslöt att skippa den. Sen hittade jag pappa och meddelade att all korv, korvbröd och räksallad fick lämnas orörd, ingen skulle orka äta iaf.. Däremot hade köket problem med att få rum med resterna i kylen, så jag lyfte ut brickorna med de överblivna snittarna från tidigare på dagen och satte helt sonika ut dem på bordet där folk satt. Det passade utmärkt, folk plockade i sig av resterna och snart tömdes faten iaf. Jag fick dessutom en chans att smaka på snittarna nu...

Syrran hämtade mig och ihop med maken öppnade vi de sista paketen. Det var en stor resväska. I den låg en liten neccesär med tandborste och tvål, och ett brev som berättade att vi skulle få tillbringa natten på "Hotell Packhuset". Dessutom fanns det en liten rosa handväska med pengar till en middag ute på stan nästa kväll. Det var vår bröllopsresa :)

Efter brudvalsen hade de första gästerna tackat för sig, och mamma skickade med dem ett gäng med kakor hem. Folk försvann efter hand men många var uthålliga och stannade rätt länge. När vi fått reda på vart vi skulle övernatta berättade två av våra gäster att det var samma hotell som de bodde på, så vi fick smidigt skjuts med dem till vårt hotell.

Jag gick ut i köket med varsin champagneflaska till M och I, och vid 02:30 började vi avstyra festen. Vid kvart i 3 åkte de sista gästerna och jag jagade rätt på min make och vallade in honom i D och M:s bil. Sen begav vi oss mot hotellet. D förevisade sitt GPS-system där man kunde välja olika röster som läser vägbeskrivning åt dig. Så akopanjerade av ömsom Yoda och ömsom Darth Vader åkte vi genom natten till hotellet.

Det tog cirka 20 minuter, sen var vi framme. Vi tog vår väska och checkade in på hotellet, och sa godnatt till våra chaufförer. Hotellet var jättefint och låg precis vid havet. de hade till och med en kanon i foajeén :)

Maken låste upp rumsdörren och gick in. Sen vände han sig om och tittade på mig, som stod kvar utanför dörren.
- Varför står du där?
- Tja.. jag visste inte... om du hade tänkt och var för full för att komma ihåg... Hallå, det är vår bröllopsnatt och det är en tröskel här. Ska jag gå in eller ska du hjälpa mig?
Maken skrattade och klev ut igen. Sen blev jag uppkastad i luften och inburen över tröskeln. Lite snurrig i huvudet måste jag ha varit när jag lät en berusad man bära mig genom en liten dörr. Så säkerhetsmedvetet var det iaf inte.

På rummet fanns (förutom en underbar sjöutsikt) vår väska som mamma checkat in tidigare idag, samt en stor picnic-korg. I den fanns mineralvatten, Panodil, champage, choklad, servetter, jordgubbar i en fin korg och ett litet prydnadshjärta i sten.

...

Övriga upplysningar om bröllopsnatten:

Jag hade 25 hårnålar i mitt hår. Jag räknade dem. För det var väl det ni ville veta?

Dagens kändisbröllop

2007-06-19T18:19:00.000+02:00

Rod Stewart har gift sig, vem vet för vilken gång i ordningen. Hade han behållt dem alla så hade de kunnat sjunga "All for one (and all for love)" under ceremonin. I stämmor. Det hade varit något det.

Roddan hade enligt tidningarna en vit kavaj och blå kritstrecksrandiga byxor. Jag antar att man tappar greppet efter några försök... Han hade säkert smoking de första gångerna innan han blev blasé och dök upp i pyjamasen.

Å andra sidan så bör han ju kunna återanvända hela bröllops-kittet sedan någon av de tidigare gångerna. Bruden är ny men ser ut som den gamla. Lika bra att köra med samma klänning, samma musik och samma mat. Gästerna är ju ändå de samma, åtminstone till hälften. De kanske inte ens märkt att det är en ny brud och att det inte är en förnyelse av löfterna till den gamla. Eller så är Rod så gammal att han glömt..

Borde låtar som "Have I told you lately that I love you?" säga oss något? Är Rod Stewart egentligen inte alls kär utan bara glömsk?! Det är nog åldern..

Your the inspiration..

2007-06-14T23:25:00.000+02:00

På 80-talet fanns Diana och hennes brudklänning. Avundad då, skrattad åt idag. Den är gräslig.

Själv har jag alltid gillat Silvias brudklänning som också påminde mycket om min mammas. Jag hade kunnat tänka mig att ha den om jag inte vuxit ur den redan som 14 åring (jo jag har provat den en gång..) Så jag fick se mig om efter en annan klänning, men inspirationen fanns ändå kvar.

På senare år har jag haft den lyckliga turen att bo i Skåne när det var dags för danskt kronprinsbröllop. Dansk tv sände nämligen direkt HELA DAGEN! Japp, jag kollade på bröllopssändningarna i över 8 timmar :)

Av alla prinsessor är Mary av Danmark den absolut snyggaste, men den vackraste klänningen. Tack för inspirationen Mary. Du är cool!

Sångstund

2007-06-04T08:05:00.001+02:00

Jag sitter med nål och tråd för nu är jag bjuden
på bröllop igen, och datumet är idag!
Det värsta av allt är faktiskt att jag är bruden!
För jag saknar nånting
det är inte min ring,
men jag har ingen klänning att ha...

Det är en halvtimma kvar
så nu är frågan jag har:

Kan man gifta sig i jeans
om man bara svarar JA
Kan väl klädseln inte va så viktig
Han ska ha frack
och Chapeau-Claque
hans familj är fin och så försiktig...
Kan man gifta sig i jeans
ja det kan väl passa bra
bara kärleken är rätt och riktig
Det ordnar sig, vi blir ett par
så vad spelar det för roll
att på bussen ligger skorna kvar?

Jag tycker det är rätt kul att få ordna fester
jag hyrde ett hårdrocksband i all hemlighet
Hans mamma har bjufit in flera hundra gäster
det är "Von" eller "Af"
och en fin fotograf
som ska plåta en hel socitet

Sista lappen på plats
det är äntligen dags!

Kan man gifta sig i jeans
om man bara svarar JA
Kan väl klädseln inte va så viktig
Han ska ha frack
och Chapeau-Claque
hans familj är fin och så försiktig...
Kan man gifta sig i jeans
ja det kan väl passa bra
bara kärleken är rätt och riktig
Det ordnar sig, vi blir ett par
så vad spelar det för roll
att på bussen ligger skorna kvar?

Glömde ju...

2007-06-02T22:33:00.000+02:00

Jag skickade ju också ett telegram till festen... Till brudgummen.

Jag är inte den som vanligen är tyst, så inte heller denna kväll. Jag visste att PC inte skulle hålla något tal och då kändes det dumt att jag skulle hålla något till honom, men något ville jag ändå göra.

Så jag skrev ihop ett litet telegram och bad Tia läsa upp det som "anonymt":

TELEGRAM

Jag vill härmed gratulera
till att du inte behöver leta mera
För damen bredvid dig är ju perfekt på alla vis
glad, snäll och klok naturligtvis

Men tänk alla ljuva minnen vi har delat du och jag
inte tar de väl slut nu bara för att du gifter dig idag?

Med detta telegram vill jag för alla år tillsammans säga ett stort tack
(och att du är fasligt stilig i din frack!)

Älskling var inte orolig, för vad jag sagt till dig nu
trots allt jag avslöjar är det ingen risk att du får skit av din fru

Hon och jag är helt överens om att jag är din tjej...
Tack för att du finns, jag älskar dig

/Hälsningar från Bruden (din fru)

Brudgummen hann tänka ett antal tankar om vad det var för galenpanna som hittat på det här...
och blev väldigt lättad när telegrammet kom till sitt slut och det bara var hans galna fru som skämtat :)

(Det cirkulerar ett flertal varianter på det här skämt-telegrammet och vem som kom på idén från början har jag ingen aning om. Men merparten av telegrammet här ovanför är min egen text. Tack iaf till den som kom på idén från början!)

Bröllopsdagen IV - festen

2007-06-02T19:45:00.000+02:00

När vi nådde festlokalen förväntade vi oss att det skulle stå ett gäng med gäster ute på trappen och vänta på oss. Så var dock inte fallet. Nä rvi klev ur bilen på parkeringen insåg vi nämligen att det var rätt kallt ute, och blåste kyligt. Folk hade helt enkelt stationerat sig inomhus. Så vi stod och huttrade en stund på parkeringen medan folk upptäckte att vi kom och slutligen masade sig ut för att ta emot oss ;)

Gästerna ställde upp sig på trappan och serveringspersonalen gick runt med champagne och cider. Barnen fick små såpbubble-flaskor som såg ut som champagneflaskor att roa sig med. Jag högg ett glas, men jag har ingen aning om vad det innehöll. Gott var det iaf. När alla ställt upp sig klev mamma fram och hälsade gästerna välkomna och utbringade en skål för brudparet. Sen presenterade hon kvällens toastmaster Tia, och lämnade över ordet till henne. Tia tog över och berättade för gästerna att vi nu skulle ha en timmes mingel innan vi satt oss till bords. Under den tiden fanns det lite plockmat och dryck inne, och gästerna kunde roa sig med att gå tipsprommenad eller skriva i gästboken. Hon berättade också att brudparet skulle öppna presenter under den här timmen, och fortsätta lite senare under kvällen om det behövdes.

Med tanke på hur kallt det blivit var det ingen som ville ta ett enda kort så vi steg in så fort som möjligt och började att jobba vår väg mot salen. Nu vågade folk ÄNTLIGEN komma fram och säga grattis. Jag kramade om Tia och Solisten, och tackade dem för allt jobb. Prince Charming klev iväg för att ta hand om betalningen till chauffören. Det tog ett bra tag att arbeta sig innåt. Både jag och PC gjorde vårt bästa för att mingla runt och hälsa på alla. När folk åkt och åbäkat sig för att komma så ville man ju verkligen lyckas byta ett ord med alla, så att de skulle känna att vi var glada för att de var där, och jag tror faktiskt att vi lyckades. Det blev alltså massor av hej! och kramar och grattis! till höger och vänster. Jag fick många positiva kommentarer om min klänning och min krona var kvällens höjdpunkt bland den yngre församlingen. Ett flertal småtjejers ögon lyste när de fick se kronan, och eftersom den satt nästan lika hårt fast som mitt huvud vågade jag utan problem låta nyfikna tvååringar peta på den. De var lyriska :)

Några av gästerna avvek efter kyrkan av olika orsaker, så mamma och Tia fick snabbt som sjutton fixa till bordsplaceringen. Tia och min syster hade också fullt upp med att rätta alla tipsprommenadlappar som kom in efter hand. Tipsprommenaden hade 15 frågor (5 om mig, 5 om PC och 5 om oss ihop) och var uppsatt längs den grusväg som gick förbi festokalen. Jag hade i all förvirring totalt glömt av denna del av festen, så när en gäst kom fram och frågade mig hur lång jag var skrattade jag bara lite och sa
- "Jag är rätt kort, fast idag är jag ju lite längre!" och visade mina högklackade skor. Han såg förvirrad ut. Två dagar efter insåg jag att han frågat eftersom skiljefrågan på tipsprommenaden var summan av min längd + PCs längd +vår katts svans längd i centimeter.... Jag gissar att jag inte var till så mycket hjälp ;)

Folk tog för sig att plockmaten:
Heta räkrullar (tunnbrödssnurror med en röra på räkor, rödlök, majonäs, chilisås och paprikapulver)
Skinka och honungsmelon
Minikrustader (med mjukost och vindruva)

Musiken spelade inne i salen och stämningen var god. Jag lyckades få i mig några småbitar av plockmaten och jobba mig fram till svärmor med familj för att äntligen få säga hej. Jag upptäckte snart att klockan var mycket och letade reda på min man för att kunna börja med paketöppningen. Presentbordet som igår kändes oförskämt stort och vältilltaget (vi hade ställt dit 2 180cm långa bord bredvid varandra och jag var orolig för att det skulle se ut som om vi var giriga och förväntade oss orimligt mycket presenter) var nu fyllt av paket! Några stod till och med på golvet, så det var tur att vi ställt dit båda borden. Vi öppnade och öppnade och gjorde vårt bästa för att memorera vem som gett oss vad, och lägga tillbaka korten på rätt present. Där var massor av skålar i MINE-serien, kaffekvar och chokladkaffe, andra glasskålar, en bok, en DVD-box med Sällskapsresan-filmerna, en frukostservis, andra glas-salladsskålar, matserviser, knivar, en stor ljuslykta att ställa på golvet, salladsbestick, salt & pepparkvarnar, två skulpturer av kärlekspar - en i glas och en i porslin, presentkort på IKEA, två tavlor som naturmotiv och en kristallkrona, en silverbricka och flera andra saker. Allt var jättefint och det var inte svårt att bli överväldigad!

Så var klockan 19:30 och det var dags att sätta sig till bords, utan att ha hunnit öppna alla paket. Vi fick vänta ett tag på att köket skulle bli färdiga med maten, så det dröjde en extra 20 minuter innan vi fick ta mat, men det gjorde inget eftersom folk vid det här laget var glada att få sitta och dessutom hade festprogrammen att titta i. Tia påkallade uppmärksamhet och berättade lite mer om hur kvällen skulle fortsätta och sedan var det dags för oss att hämta mat. Bufférummet var jättefint och maten såg hemskt god ut, även om de dukat den från fel håll och ställt potatisgratängen sist och salladen först. Jag övervägde några sekunder om jag skulle säga åt dem att flytta om, men bestämde mig sedan för att inte vara en tjatkärring och började ta mat istället.

Bröllops-buffé:
Helstekt fläskfilé i chilisås
Citruskyckling
Tacopaj
Potatisgratäng
Grönsallad
Ruccolasallad
Marinerade färska champinjoner
Marinerade soltorkade tomater
Fetaost
Hjärtbröd
Kex och ost

Efter att ha lassat upp en full tallrik (vilket var snabbt gjort) återvände vi till bordet och hällde upp ett glas vin från karafferna som stod på bordet. Alla åt med god aptit och det gick snabbt och enkelt för alla att få mat (ca 60pers på 2 buffébord var väldigt lagom). Snart var det dags för underhållningen att börja!

Först ut var vår kompis P som fått i uppdrag av Tia att läsa upp en berättelse om hur jag och PC träffades. Berättelsen hade vi själva fått skriva ihop åt henne en vecka tidigare så vi visste ju vad den skulle innehålla, men gästerna hade ju ingen aning. Inte P heller, när han anlände till festen, och fick uppdraget av Tia. Han var så nervös och hade övat hysteriskt i 20 minuter för att kunna läsa det högt. Så han satt igång och det gick jättebra. På sista raden snurrade han in sig i några formuleringar och utbrast högt och klart
- Skit också jag klarade det ju nästan!!! vilket givetvis gjorde det hela ännu roligare. Han fick ändå mycket uppskattning från en del gäster som trodde att han skrivit texten själv.

Sen var det dags för min mamma att hålla tal. Hon hade skrivit ett mycket vackert tal med en dikt och våren i början och gjort talkort av röda hjärtan. Hon berättade om mig när jag var liten, om PC och hur glad hon var över att vi hittat varann. Sen lämnade hon över till min pappa som reste sig och utbringade en skål för oss. Strax därefter höll PCs mamma ett fint tal och passade även på att önska sig några nya barnbarn... ;)
Därefter tog vi om av maten och sedan fortsatte talen. Tia berättade om min och PCs förlovning och frieriet (som vi skrivit om på vår hemsida) och lämnade sedan över till min syster för att nytt tal. Syrran höll ett väldigt roligt tal där hon berättade om vad hon tänkt när jag berättade om att jag träffat PC, vilket var en väldigt rolig historia som jag faktiskt glömt.

Några telegram kom det också in, som Tia läste upp. Förutom några riktiga hälsningar från släktingar och bekanta som inte var med hade det också smugit sig in några skämttelegram som fick mycket uppskattning. P och några av gästerna som aldrig varit på ett bröllop tidigare där det förekommit skämttelegram blev väldigt imponerade av att "Bredbandsbolaget" och "Innevånarna i Östra Småland" hade skickat hälsningar till oss ;)

Alla åt och åt och det var hysteriskt gott. PC satt och pratade med polaren som var med på svensexan och nämnde att det senare skulle komma fram en massa god whiskey, och killarna kommenterade så gott det skulle bli.
- Sen slog det mig: Det här är MIN fest. Det är JAG som handlar och betalat den där whiskeyn! Jag kan plocka fram den när JAG vill!" berättade PC för mig dagen efter bröllopet. Så när PC insåg att han den här dagen faktiskt kunde gå ut i köket och börja äta upp tårtan om han så ville, så tog han med sig polaren och hans bror ut till baren och beställde fram varsin rejäl whiskey, redan innan alla hunnit hämta mat för andra gången. När man för en gångs skull själv styr festen behöver man ju inte vänta :)

Därefter tog vi en 20 minuters paus innan tårtan, och jag passade på att springa runt lite vid borden och prata lite till med folk. Sen kom tårtan fram och jag och PC begav oss ut till bufférummet för att bryta tårtan. Personalen hade lite strul med att hitta cake-toppern så det hann tas en hel del kort på tårtan, men de flesta utan brudparet på. Till slut kommer det lilla brudparet på plats och det stora brudparet ;) tar plats vid bordet för att bryta tårtan. Tårtan som var 4 våningar hög, var inte så lätt att bryta när man är så kort som jag.. Faktum är att det lilla brudparet inte uppskattade vår insats utan la sig ner så fort vi kom i närheten med tårtspaden... Hmm, ska det säga oss något?? Nåja, brudparet restes upp igen och vi fick vår tårtbit. Jag konstaterade att vi nu borde kunna strunta i om tårtbiten stod upp eller ej, eftersom vi nu var gifta, och la den bryskt ner på assietten. Jag vet inte om det var dumdristigt, men vi har klarat 1 månad som gifta nu iaf...

Tårtan var god. En fyra våningars vit sugerpaste-tårta med mörklila marsipanrosor på, med chokladbottten och med mellanlägg av hallonmousse och hallonsylt. Efter de första tuggorna tårta blev jag livrädd. Jag hade ju aldrig smakat sugerpaste innan och jag tyckte att det här smakade precis som marsipan. Eftersom vi hade några nötallergiker bland gästerna hade vi blivit lovade att det endast var rosorna som innehöll nötter och att det övre lagret på tårtan skulle vara både ros och nötfri, så att allergikerna kunde ta från det lagret, villket de gjorde. Så där satt jag nu och undrade när den första gästen skulle trilla ihop framför mina ögon av allergichock. Jag som hade kollat och dubbelkollat, herregud även kollat fyra-fem gånger med konditoriet, skulle jag nu förgifta mina gäster?? Jag tittade på Es tårtfat. Hon hade redan ätit upp hälften av tårtan, likaså S som var den andre allergikern. Vad gör man nu?
Om det VAR nötter i så var det ju redan försent. Om det INTE var något fel så skulle jag skrämma ihjäl dem och förstöra deras kväll. Jag bestämde mig för att hålla tyst och se glad ut. Det fanns inte något jag kunde göra nu iaf. Min mage lugnade ner sig när jag efter en halvtimme insett att både E och S bådde utmärkt. Jag hade oroat mig i onödan. Det smakade helt enkelt så extremt lika... det var stor dramatik i mitt huvud den stunden kan jag lova!

Lite spex återstod. Vår vän T ställde sig upp och höll ett tal som var rätt snällt och inte så pinsamt som det hade kunnat vara ;) Tia berättade om vad vi gjort på möhippan och överlämnade den Cd som jag spelat in den dagen. Jag fick nämligen sjunga in "Änglahund" av Hasse Andersson, min favoritlåt som liten. Jag hade tyvärr fått några *host* glas vin i mig när jag ställdes framför mikrofonen så sångrösten och gehöret satt inte där det skulle. Så när nu låten spelades upp för alla i lokalen så var det skräckblandad förtjusning. Det lät bättre än jag vågat hoppas, men sämre än jag normalt sjunger och rent hemskt på sina håll. Resten av tjejerna var med och körade i refrängerna så där lät det riktigt trevligt och jag behövde inte skämmas ensam. När pinan var över kände jag att jag var tvungen att kommentera det här på något sätt, eftersom det troligen skulle bli väldigt krystat om folk skulle börja applådera eller inte veta hur de skulle kommentera det... Så när musiken tystnad bröt jag genast in och utropade "Stor applåd för kören!" och startade en applåd, och slapp således låtsas att det låtit bra ;)

Men musiken var inte slut där. Min syster och resten av möhippegänget klev upp på scenen och sjöng en omskriven låt på Lotta Engbergs gamla slagdänga "Kan man gifta sig i jeans" som var jätterolig. Sen bröts borden och det var dags för brudvals.

Så musiken började spela och vi svävade ut på golvet till Sandra Dahlbergs "Kärleken återvänder". Det gick riktigt bra och vi fick till två snurrar också. Syrran kommenterade efteråt att det såg ut som vi trälat många kvällar med den där valsen, och blev rätt överraskad när jag avslöjade att vi lagt 20 minuter på den kvällen innan.. Svärmor och diverse andra damer hade fällt några tårar och tyckt att vi var fina och lyckligast av alla var bruden som fick dansa med sin man, villket inte händer ofta! :) Efter dansen var brudgummen lyckligast, eftersom pinan nu var över och övriga danser under kvällen skulle skötas av min far. Jag letade mig fram till pappa och vi tog några varv till Lars Winnerbäcks "Min älskling har ett hjärta av snö", vilket också gick bra när vi fått upp farten.

To be contined...

I huvudet på en brud...

2007-05-23T18:42:00.000+02:00

Jag missade att berätta en sak. Vad jag tänkte på under vigselakten.

Var det på om maten skulle räcka tror ni? Kanske om svårigheterna att leva tillsammans och vilka djupa ord som prästen gav oss på vägen? Om hur fint allt var och att vi nu skulle dela livet tillsammans? Om min rumpa såg stor i den här klänningen?

Nej inte ens det.

Jag upptäckte en bit in i vigselakten att Prince Charming darrade. Nu var det nog knappast så att han darrade av rädsla för att behöva tillbringa evigheten med mig, utan för att han var ovan att stå upp så länge och att det var ansträngande och ovant att stå stilla. Men jag blev orolig att han skulle svimma. Och så började jag förbanna mig själv för att jag inte i god tid förberett honom på hur man motverkar svimnings-attacker under en vigsel:
Genom att vift amed tårna, att andas djupt, att byta ben, spänna en kroppsdel i sänder och sedan slappna av i den, genom att ta med en vattenflska att drick ur precis innan så man inte får vätskebrist.

DET stod jag där och tänkte på. Jag vet inte om jag trodde att jag skulle kunna kommunicera det här till honom med hjälp av telepati eller så. Men jag tänkte på det i minst 5 minuter.

Jag har tänkt på saken...

2007-05-22T22:25:00.001+02:00

... och snälla prästen: jag förlåter dig! ;)

När allt kommer omkring finns det värre saker du kunde ha gjort. VI är väldigt tacksamma, både jag och min man att du inte är squaredance-caller eller extraknäcker på Bukowskis.

Bröllopshemligheter

2007-05-22T20:16:00.001+02:00

Alla bröllop är inte en dans på rosor, och alla brudar är inte väna och nöjda.

Läs själva...

True bride confessions

Bröllopsdagen III

2007-05-22T18:12:00.000+02:00

Då kommer jag på att jag missat att be mamma om en näsduk. Jag som har snörvlat varje gång som solisten sjungit på sololåtarna i telefonen, hur ska jag klara mig igenom hela vigseln?! Snabbt som attan vänder jag mig mot tärnan och väser att hon ska be mamma om en näsduk när hon kommer fram, och sedan så kommer jag att vinka till henne när jag vill ha den. Tärnan ser chockad men ändå samlad ut över att NU få ett nytt oannonserat uppdrag, men hämtar sig.

Musiken börjar spela, "Athem" ur Chess i "upphottad" version. Kantorn gör det superbra. Hand i hand går vi uppför gången. Det är en massa människor i kyrkan och jag försöker att både titta och inte titta på dem. Jag anstränger mig för att gå långsamt men tycker ändå att vi springer fram. När vi når trappstegen klarar jag dem perfekt utan att halka (som jag gjorde på övningen, då utan stor kjol fast i skor med fjolårets långa tå.. jag fick helt enkelt inte plats med hela foten på trappsteget då!) och vi är framme!

Prästen hälsar välkomna och vi tar sats för att sjunga första psalmen, och tar upp psalmboken från räcket framför oss. Kantorn imiterar fågelkvitter en lång stund innan "Likt vårdagssol i morgonglöd" sätter igång på allvar. (Det är här som Prince Charming inser att vi också ska vara med och sjunga. Och att det står en mikrofon bara några decimeter från oss...) Vi sjunger så gott det går och jag tycker att det är riktigt skönt att få använda rösten lite och dra in luft i lungorna för att fixa sången. Det känns inte som att stå på scen, utan bara tryggt fast allvarligt och stort.

Psalmen tar slut och så blir det dags för bön och bibelorden som vi valt:

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?
(Höga Visan 8:6-7)

Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör , vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst
– endast döden kan skilja oss åt.
(Rut 1:16-17)

Sen överlämnar prästen till solisten som placerat sig bakom pianot och börjar spela. Den första låten är "Som en saga" av Victoria Krantz. Den är så vacker och hon spelar så fint. Det hörs att hon är nervös men det är minst lika vackert som i telefonen ;)

Nu är det dags för själva vigselakten. Jag får lämna ifrån mig buketten till tärnan och får samtidigt en tuss med beiget papper i handen. Mamma hande ingen näsduk så jag får hålla tillgodo med hushållspapper ;) och stoppar in det i ärmen på klänningen. Prästen frågar om vi vill ha varandra och vi svarar JA. Prince Charming får till och med en liten "nick" när han svarar, som för att förtydliga att han verkligen menar det ;)
Prästen får ringarna av PC, nej då han hade inte glömt dem. PC hade däremot problem med var han skulle göra av dem så prästen fick upplysa honom om en bra ficka på fracken, medan jag "pudrade näsan" tidigare.. SÅ, tillbaka till handlingen. Prästen tar ringarna och lämnar tillbaka dem. Det är nu vi ska lyckas med konststycket att hålla i dem med två fingrar båda två, och inte tappa dem. Vi övade till och med på det här kvällen innan! Men det går bra. Vi håller i ringarna och säger våra löften, och nu känns det inte ett dugg knasigt eller konstigt. Bara stort. Fast när vi kommer till orden "Tills döden skiljer oss åt" ler både han och jag en aning bredare, eftersom vi har en gäst i någon av kyrkbänkarna med det lätt speciella smeknamnet "Döden"...

Att trä på ringarna går också bra. Vi tappar dem inte och behöver inte krypa runt på golvet och leta efter dem. Sen är det dags för en ny solosång: Somebody av Depeche Mode. Nu tar det inte lång tid innan jag börjar gråta. Jag bara skakar av gråt, fast jag gråter tyst (inget bröl!) och tänker att jag måste se helt vansinnig ut. Jag håller PCs hand hårt, hårt och njuter av stunden. Skakande av gråt visserligen, men ändå. Det är ju glädjetårar!

Efter sången kommer först vigseltalet där prästen lyckas arbeta in en hel del underfundiga referenser och sedan det kritiska momentet: Knäböjning. Nu gäller det att inte snubbla, ha sönder kläninngen eller hänga som en hösäck över räcket. Också detta går bra, även om jag inte kan den nya bönen utan måste titta i vigselprogrammet. När vi sedan ska resa på oss faller papperstussen ur min klänning, så jag böjer mig snabbt ner och tar upp den (och ser i ögonvrån att prästen var halvvägs ner han också ;) Det kan ju inte ligga brunt papper på golvet!

Så den tredje solosången, solistens favorit: The broken road av Rascall Flatts. Den är så vacker och hon gör den så bra. Jag håller PCs hand och vi njuter av sången. Den är över alldeles för fort...

Det är nu prästen kommer till sin VIGSEL-KUPP!!!

Efter välsignelsen tittar han illmarigt på oss och säger "You may now kiss the Bride!" och ser sedan mycket belåten ut! Präst-***%&¤@!!! Vi som hade bestämt så riktigt att vi verkligen ville kyssas på kyrktrappen, som man gör enligt svensk tradition!! Jag som hatar när man leker amerikanska film-bröllop och tvingar prästen att göra såhär och på ENGELSKA dessutom! Vi gick igenom hela vigselakten på torsdagen och inte 17 smög han in någon kyss då, han frågade inte om den heller och vi sa inget. för vi ville ju ha det som den svenska vigselordningen är: kyssfri!! Inte **&%¤*@ trodde jag att jag skulle vara tvungen att kontrollera att prästen inte tänkte bryta mot vigselordningen!! Det är ju lika absurt som att jag skulle behöva fråga:

Är det säkert att du inte tänker ta in några dansande apor under vår vigsel??

Så nu står vi där och han säger "You may now kiss the bride". Vad gör man? Protesterar? Nej, man ser förvånat och uppgivet på varandra och kysser varann. Skit också...

Jahapp, en sista psalm och sedan är det över. Vi vänder oss om och låter fotoblixtarna regna över oss. Jag väntar på att de ska fota färdigt medan Mendelsohns brudmarsch ljuder från läktaren, jag väntar så länge att prästen tyckte att han behövde sjasa iväg oss...Som om Mendelsohn skulle vara för kort... ;) VI går nedför gången, nu gifta.

Innan vi når kyrkporten smiter vi in i närmaste dörr. Det är ett hemskt litet utrymme, med en trappa som leder upp till läktaren och några bokhyllor. Det känns lite som Harry Potters rum under trappan, mysigt. Vi tittar på varandra, vilar lite på trappan och kramas. Gör vårt bästa för att ta in att NU är vi gifta. Vi tar det lugnt och låter gästerna få samla sig utanför kyrkan, det känns inte som någon brådska. Lite hångel och sedan skriver vi våra namn i kyrkans "Gästbok".
...

Time to face the music.

Vi kliver ut på trappan och folk tar mer bilder. Det hurras för oss. Sen står vi där och ingen vågar varken kasta ris eller komma fram, så vi kliver ner från trappan och då kommer riset över oss. Jag får ris i munnen. :)
Men ingen vågar komma fram nu heller, alla står så strikt uppställda på varsin sida och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Det finns inte så mycket att göra mer än att gå direkt in i bilen, som nu har kört upp. En släkting, som bara var med i kyrkan, kommer fram och grattar, men resten håller sig på behörigt avstånd.. Så vi kliver in i bilen och beger oss iväg på en åktur, mot festlokalen. Chauffören kör på små skogsvägar ute på landet, genom små små byar och förbi några gamla kyrkor. Vi får en stund för oss själva och gästerna hinner till festen...

Jahapp. Nu är det "bara" festen kvar!!

To be continued..

Visst hade det varit underbart...

2007-05-15T20:38:00.000+02:00

När vi valde tårta till bröllopet stod det slutligen mellan ett slott och en mera traditionell vit tårta.
Vi valde den traditionella, men jag lär ju fylla år någon gång också ;)

Fast galna tårtor kommer mer och mer, så för den som har ljuva minnen av sena kvällar med Nintendo 8bits kan ju alltid slå till med något sånt här:

Bröllopsdagen II

2007-05-13T21:28:00.000+02:00

Under tiden som allt detta spännande händer har Törnrosa (förlåt) dvs. Prince Charming vaknat och druckit kaffe, snitsat till sig i duschen och umgåtts med katten. Marskalken dyker upp vid 13:00-tiden och då beger de sig in till den närbelagda orten för att inhandla spännade saker till bröllopsnatten. Eller rättare sagt, ett pack med nya boxer eftersom Skogsrået muttrat att hon minsann förväntar sig något stiligt. Dessvärre gjorde butikens dåliga ordning att männen av misstag återvände hem med ett storpack y-front... tack gode gud att jag inte behövde uppleva dem på bröllopsnatten! Så kan det gå när man ska handla under tidspress ;)

Därefter drack herrarna kaffe (utan konjak eftersom marskalken skulle köra dem in till stan) och marskalken - som för typ 24 timmar sedan insett (äntligen) att det faktiskt förväntades saker av honom under den här dagen- fick en snabblektion i vad han förväntades göra under själva vigseln. PC (med nyfunna talanger i origami!) fixade med hjälp av en tidning till små figurer och en kyrka så han kunde visa var den rätt nervöse marskalken skulle stå. (När Skogsrået och PC återvände efter några dagar och Skogsrået fick se tidningen/kyrkan påpekade hon att prästen såg ut som en skorpion, vilket PC glatt förkunnade var totalt avsiktligt.) Sen svidade de om och svor eder över diverse knappar och konstigheter som skulle till. Vid 14:15 hade killarna (som det var sagt) begett sig till staden, för att träffa bruden och tärnan vid 15:00. Så blev inte fallet...

PC och marskalken kliver ur bilen framför slottet där vi skulle plåtsas och förväntar sig att träffa på en brud som är lätt stressad över att de kommer 2 minuter sent. Men det finns ingen brud på parkeringen. Och det kommer ingen de närmaste minuterna heller. PC ringer till brudens mobil för att kolla var de är...

*scenbyte*

Det ringer i min telefon, givetvis ligger den i tärnans jacka i baksätet och jag sitter fastspänd med två buketter i händerna! Tärnan lyckas krångla fram mobilen, utan att ta ögonen från vägen, och jag svarar. PC undrar var vi är och jag försöker att låta förtroendeingivande när jag skarvar en del och försäkrar att vi kommer så fort vi kan och att vi är minst 5km närmare än vi egentligen är.. Vi lägger på, tärnan trampar gasen i botten och vi gör vårt bästa för att hinna in i tid... Jag tackar tärnan för att hon är min tärna, för just idag visar det sig att det är extra viktigt att ha en tärna som är bra på bilkörning! Tärnan ler brett, jag tror faktiskt att just bilfärden var den del hon uppskattade mest under hela dagen ;)

När vi svänger in i stan är klockan mirakulöst bara 15:30! Jag letar fram mobilen och ringer upp PC för att försäkra honom att vi endast är 2 minuter bort. Han tror mig inte. Men lyckligtvis så behöver han inte fundera så länge över det för just då kör vi in i allén. Äntligen där!

Vi hälsar på fotografen som väntat där med PC och marskalken i cirka 10 minuter, men vi är faktiskt bara drygt 5 minuter sena. Jag ursäktar mig med att det ändå är rätt traditionsenligt att brudgummen ska behöva vänta på bruden och jag blir ursäktad rätt omgående.
Tärnan springer och hämtar buketterna och corsagerna. Marskalken blir orolig och säger att han inte vet om han har någon ficka att sätta corsagen i, men fotografen visar honom på 10 sekunder hur den ska sitta och han kan pusta ut. Fotografen hjälper PC (som först nu minns att han skulle ha en blomma han också) med sin corsage, det märks att hon gjort det här förrut. Vilken tur för oss, för jag tror inte att vi löst monteringen lika enkelt...

Jag tar ett djupt andetag och slappnar av fullständigt. Det här är första gången på flera dagar (flera veckor nästan) som jag faktiskt är i tid och inte ligger efter med någon jag måste göra! Nu är vi ju här, och har gott om tid att fota, och jag kan _äntligen_ släppa all stress! Jag tror det märktes på oss också, för fotograferingen kändes totalt avslappnad iaf för mig.

Först några bilder ihop med tärna och marskalk vid ett träd, sedan några närbilder där själva. Under tiden åker marskalk och tärna iväg med bilarna för att parkera vår bil (som jag och tärnan åkt in till stan i) vid det hotell där vi ska spendera bröllopsnatten. Men eftersom denna övernattning är en present så får vi inte veta vart vi ska ännu..

Fotografen instuerar mycket och handfast. Hon lägger armarna runt oss, tar i oss och rättar till våra huvuden. Först blir vi minst sagt förvånade över hennes närkontakt, men märker efter några kort att det hade tagit säkert 5 minuter att förklara posen exakt om hon skulle göra det muntligen, och nu slapp vi ju verka korkade. Endast när hon vill att PC ska pussa mig på näsan protesterar jag, för jag tycker att det känns fånigt, och hon är smidig och släpper det med en gång utan att blinka.

Sen kör det upp en stor svart bil från 1930talet. Vi har hyrt in den för att ta oss från fotoplatsen till kyrkan och från kyrkan till festen under dagen. (Ingen av oss är hästmänniskor och jag gillar inte limousiner. Veteranbil från 30-talet däremot har jag alltid velat åka..) Vi tar några kort i och runt bilen och lagom tills vi ska bege oss in på slottets borggård för att ta resten av bilderna dyker tärnan och marskalken upp igen och får följa med oss in. Några foton på vindbryggan, sedan några inne på borggården och slutligen några bilder uppe på värnet med kanonerna. Jag får klättra upp på en kanon i min klänning med släp och allt och fotografen fotar. Det är en hel del turister som går runt vid slottet som tittar förtjust, och det är dessutom ett annat utländskt brudpar som vigt sig inne i slottet, som också går runt och fotas.

Efter 40 minuter är fotografen färdig och skyndar vidare och vi går tillbaka till bilen. Det har varit så skönt att ha den här fotostunden för att få ta det lugnt och stressa av och hinna umgås lite. Sen åker fotografen, tärna och marskalk tar marskalkens bil till kyrkan och jag och PC kliver in i vår stora bil. Vi tar en tur runt stan för att fördriva tiden fram till gästerna ska ha hunnit in i kyrkan. Under tiden hinner vi bli mer och mer nervösa.

Så är klockan 16:50 och vi kör upp framför kyrkan. Tärnan och marskalken väntar i porten och ser lättade ut när vi äntligen dyker upp. Pc hjälper mig ur bilen och vi går sakta in i vapenhuset. Där står prästen och vi hälsar, sen hinner han inte få säga så mycket mer för jag kräver att få smita på toa ;) Jag vägrar gifta mig och förstöra hela vigselakten med att vara nödig ;) Prästen ser lite ställd ut över min begäran, men hämtar sig och visar PC var vi ska gömma oss på vägen ut. SÅ! Då är vi klara. Vi ställer upp oss och instruerar tärna och marskalk en sista gång hur de ska gå och stå. Prästen smiter iväg och klockorna börjar ringa, dörrarna öppnas...Det är nu det gäller!

To be continued...

Se solen går upp...

2007-05-12T18:21:00.000+02:00

...inga moln på himlens tak, vi gör oss klara för en bröllopsdag.
Luften fylls av färger i från öst till väst,
vi gör oss klara, för en bröllopsfest."

Så var det då äntligen lördag morgon. Jag vaknade vid flera tillfällen under den tidiga morgonen, kunde inte sova så lugnt som jag planerat trots att jag kom i säng så sent... men nu var klockan 9:45 och jag blev väckt av min mobils Harry-Potter-musik. Idag skulle vi gifta oss.

Jag hade bestämt mig för att sova så länge som möjligt, så nu klädde jag bara på mig och rengjorde ansiktet och drog en borste genom håret. Sen packade jag ut grejerna i bilen, sa hej då till den blivande mannen och gav mig av mot mammas hus. Här slösade vi inte värdeful sov-tid på frukost! Speciellt inte eftersom min mamma har södra Sveriges mest välfyllda kylskåp. Med undantag av sushi och sprängd anka så skulle man nog kunna be henne laga till vad som helst, och hon skulle ha ingredienserna hemma.. :)

Jag lyssnade på radio och sjöng för glatta livet i bilen. Luften och härligt klar och himlen blå, så perfekt vårväder man kunde tänka sig och detta trots att jag struntat fullkomligt i att titta på väderprognoserna! (Vi planerade för alla sorts väder istället, så slapp vi sitta och skrika åt väderbrudarna för att de inte skulle säga "regn".) Jag ringde en snabb signal till pappa för att höra hur det gick med brudbuketten som hans sambo G gjorde åt mig, och allt var okej. (Behöver jag skämmas för att jag hade mobilen med mig på bröllopsdagen??)

Jag kom fram till mamma och Rs hus och parkerade. De stod ute på gården och tittade på sin flaggstång som de fått för sig var tvungen att resas NU för de skulle minsann flagga för oss. Jag hämtade en banan till frukost och sällade mig till gruppen ute på gräsmattan och väntade på övriga deltagare som skulle resa flaggstången. Snart kom pappa körande för att hjälpa till och en stund senare kom Rs dotter och hennes man. Med gemensamma krafter fick de snart flaggstången på plats och flaggan kunde hissas. Jag lämnade över cd:n med brudvalsen och en kasse med kaffepaket till pappa som han skulle ta med till lokalen. Jag hade nämligen upptäckt när vi kom hem kvällen innan, att vi glömt att bära in alla paket med kaffe i lokalen! Så det hade kunnat sluta med en tragedi, att inga gäster fått kaffe efter maten! Men den krisen avvärjde vi nu raskt och flaggstångspersonalen kunde åka hem.

Nu kom min tärna (kusin) Elisabet och samtidigt kom min frisör R och hennes medhjälpare som hon aviserat att hon skulle ha med sig. Vi gick in, jag lånade en skjorta av mamma (eftersom jag dumt nog tagit på mig en tröja som man fick dra över huvudet, och det inte är ett klokt val när man har en gigantisk håruppsättning på huvudet..). Sen satte de igång med mitt hår, rullade upp det på stora rullar och satte en plastpåse på huvudet på mig och fäste andra änden i hårblåsen så mitt hår satt i en vindtunnel! Så fick jag sitta där och torka och uppleva hur det kunde vara att vara en del av NASA. Det visade sig för övrigt att frissans medhjälpare var en fd granne till min kusin och en tjej som vi båda lekt ihop med som små. Jag hade inte en aning om att det var hon när hon klev in för jag hade inte sett henne på en massa år, rätt roligt. Frisyren tog cirka 2 timmar, för sedan skulle de sätta fast min krona med en virknål och linda på murgröna också. När de var färdiga så fikade vi och vinkade av dem. Jag lovade att de skulle få bilder på min frisyr sedan, för de tyckte att det var så spännande. Det var nämligen första gången dessa gjort en bröllopsuppsättning "på riktigt". Ibland är det tur att man inte vet saker innan.. ;) men det blev ju ett bra resultat iaf!

Firsyren: Luggen uppsatt bakåt med nålar, en krona uppepå huvudet som blev fastvirkad, utsläppt hår bakåt som rullats på spolar i olika storlekar och några slingor som våfflats. Resultatet blev en ganska ruffsig frisyr, precis som jag ville ha. (Ska försöka mig på bättre bilder senare..)

Under tiden de gjorde mitt hår hade tärnan åkt hem till min pappa och hämtat blommorna, och satt dem i tryggt förvar i mammas källare. Nu var det rätt sent så vi skyndade oss att äta en lätt lunch (skaldjurssallad) innan jag satte igång med att parallell-sminka mig och tärnan i ilfart. Sen skulle kläderna på och det tog betydligt mer tid än jag förväntat mig. Tänker inte gå in på detaljer, men strumpeband är INTE så lätta att hantera som de ser ut att vara... Så, på med klänningen och underkjolen. Nu skulle min rygg snöras så tärnan inkallades och hon fixade det förvånande snabbt. NU var jag färdig och tärnan också. Vi tog några kort och sedan var det dags att åka, för länge sedan.

Vi hade nämligen sagt att vi skulle åka absolut senast 14:30 för att hinna i tid till stan och fotograferingen, och Prince Charming och hans marskalk skulle vänta på oss vid slottet vid 15:00. Så vi är rätt sena för klockan är nu 14:40... In i bilen (försöka att inte smutsa ner sig) och så spänna fast sig ordentligt trots att en brudklänning inte är så liten. Vi åker iväg. Efter 3 minuters åkning tvärbromsar tärnan: BLOMMORNA!!!

Japp kära publik, vi hade glömt blommorna. Min handväska, sjal och diverse väskor hade vi fått med, men inte blommorna. Det blir till att vända och åka tillbaka. Jag sitter kvar i bilen och tärnan får springa in, leta upp nyckeln och hämta blommorna. Sen beger vi oss igen, nu är klockan 14:45 och det tar vanligen 55 minuter in till stan...

To be continued...

Hur det gifta livet behandlar mig

2007-05-09T17:23:00.000+02:00

Jaja lite svengelska har ingen dött av...

Idag är det svårt att hålla fingrarna i styr ska jag säga. Jag har nämligen hämtat ut ett paket på posten, med vårt bröllopsalbum, direkt från fotografen!! Eftersom vi inte bor i närheten av vigselorten så fick hon posta det till oss. I det stora bruna paketet ska det finnas ca 22 bilder av oss. Jag hoppas att någon är hyfsad åtminstone... Hon kanske tycker att en bild blev bra för att vi inte blinkar, det är rätt ljus osv, medan vi ser ut som idioter för att vi gör en konstig min eller att det helt enkelt inte är en snygg vinkel för oss. Jag har gott om dåliga vinklar...

Så här ligger nu paketet och flinar åt mig. Jag som är värre än barnen på julaftonen när det kommer till paketen känner nu att jag måste sansa mig. Det är inte mer än rätt att maken får vara med och öppna han också. Men givetvis så jobbar han sent idag och är inte hemma förrän vid 21:00 så jag och paketet har mååånga timmar framför oss...

Annars så mår vi bra. Jag fick som sagt tjusiga presenter i helgen, vi har sovit gott och packat upp presenter. Nästa helg ska vi förhoppningsvis ta oss till IKEA (på riktigt).

Men paketet får jag inte öppna. Det är svårt att vara Fru.

Ni kan kolla på vår fotografs sida sålänge. Vem vet, kanske finns vår bild där? *skuttar iväg för att tjuvkika*

http://www.ateljewallander.se/atelje_frames.html

Utmanad

2007-05-08T22:03:00.000+02:00

I nöd och lust har utmanat mig, och jag blir så hedrad att jag måste svara genast! (Med genast menar jag så fort jag såg det. Jag hade nämligen missat just det inlägget vilket känns extra fånigt eftersom jag älskar att bli utmanad. Snyft :)

Tre saker jag inte förstår:
Hur man använder Phytagoras sats
Nöjet i att glo på kortspel på tv
Hur vi ska få plats med alla presenter efter bröllopet (kärt besvär, inget klag) ;)

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
Min hårklämma
Ett godishalsband (fick i påskägget)
Min lilla älskling (den bärbara telefonen, vi är närgångna flera timmar om dagen)

Tre saker jag gör just nu:
Bloggar
Pratar med Solisten (varje dag mer eller mindre)
Undviker att gå och lägga mig (gör jag varje dag, maken kallar mig för Alfons Åberg)

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
Resa till Italien
Skaffa hus
Åka på någon form av medeltids-lajv (ja jag är en tönt)
(Gifta mig med PC brukar stå med som en given punkt på en sån här lista, men det är ju gjort nu :)

Tre saker jag kan göra:
Spela tvärflöjt
Laga mat
Redogöra för alla bröllopstraditioner, någonsin

Tre saker jag inte kan:
Fungera utan koffein
Uppskatta ormar
Höra att maken pratar med mig när jag är djupt försjunken i en bok, Och det blir jag på 30 sekunder.

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
Musiken från "The Phantom of the Opera"
Bruce Springsteen - The Seeger sessions (hela skivan är underbar)
Talbok: Thomas Bolme läser Jan Guillous "Arn-serie"

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
Fotografera
Måla
Rida

Tre favoriträtter:
Kräftor
Paj (tacopaj och Quiche Lorraine)
Pannkakstårta (brukar jag göra när jag fyller år)

Tre personer jag utmanar:
Bridexena, Teresa, Skolfröken

Fast nu när jag är Fru så måste jag ju bli städad och huslig. Mer om det i något annat inlägg.

Min brudbukett

2007-05-08T21:58:00.000+02:00

Det här är första bilden, det kommer snyggare längre fram.
När jag kom hem från jobbet låg det en avi från fotografen där. Våra bröllopsfoton ligger alltså inom räckhåll och jag ska hämta ut dem imorgon...

Vad man kan göra en fredag om man inte har något bättre för sig.

2007-05-07T17:56:00.000+02:00

Det här är en extremt lång och trist redogörelse över min sista dag som ogift. Den där dagen så alla säger att man ska:
* ta ett långt avslappnande bad
* pyssla om sig själv
* göra manikyr och pedikyr
* mysa lite ihop
* gå och lägga sig tidigt
* bara ta det lugnt och förbereda sig på morgondagen

Ha! säger jag bara. Jag tänker nu ge er den oklippta och ocensurerade versionen av vad en brud gör dagen före sitt bröllop. Om hon har en egen lokal som ska dukas, pyntas, med egen inhyrd personal och lagar maten själv. Sådana saker som låter enkla i december när man är några månder bort och alla lovar att det ska finnas gott om tid och man inte ska lägga pengar på att köpa in saker man kan göra själv ;)

Jag varnar er, den här redogörelsen är INTE vacker eller lättläst. Men den är sann. Håll till godo.

...

Fredag morgon.

Jag lämnade kavaljeren sovandes i stugan och satte av mot festlokalen där jag skulle möta uthyrningstanten och få nycklarna. Av tidigare erfarenheter visste jag att hon var väl nyfiken och pratig (men även trevlig) så jag ville ha henne därifrån innan resten av gänget kom, för då skulle hon aldrig gå hem. Jo pyttsan. När jag kom stod hon och putsade fönster och visade inget som helst tecken på att vilja gå. Det tog nära 45 minuter att få henne nöjd så att hon gick hem och vi kunde få börja jobba, för hon drog ut på rundvandringen så gott hon kunde.... ;)

Först kom pappa och hans sambo G. Vi började att lassa in maten i köket, ställa ut bord och bära in prylar för glatta livet. Hela huset var snart fullpackat av prylar och jag och pappa började att ställa ut borden. Snart kom vår kökschef M och hennes syster I som skulle ta hand om köket åt oss under festen. Jag visade dem runt och vi pratade en del och upplägget och visade hur de skulle hantera larm och diskmaskiner och allt som fanns där. Efter 12 åkte köksdamerna och mamma och hennes sambo R dök upp istället och så började uppackningen av all mat och alla prylar som de hade med sig. Jag sprang runt över allt och försökte styra upp saker och och ting (tur att man hade kartor över dukningen att dela ut). Sen var vi tvugna att ta en fikapaus och kolla på vigselprogrammen och festprogrammen jag hade med. Vi drack kaffe och satt runt buffébordet och åt mackor, och det behövdes i det läget för jag var jättehungrig.

Syrran skulle ha kommit under eftermiddagen, men givetvis hade stackarn åkt på en magsjuka under natten och var gjorde klokt i att stanna hemma och kurera sig. Vi pratade en stund på mobilen och hon lät mycket trött men hoppades att det skulle kännas bra imorgon.

Sen blev jag utkörd. Från hela huset. Jag fick inte vara kvar därinne, för de skulle testa något hemligt och då fick jag inte vara inom varken hör eller synhåll. Så jag fick vackert ta min mobil och gå ut på landsvägen och ringa PC för att fördriva tiden. Han hade iaf vaknat till liv nu och jag meddelade att någon skulle hämta upp honom strax eftersom jag själv inte hade tid att åka någonstans. Tiden gick och det fanns mycket kvar att göra. Men solen sken och det var rätt skönt att få en kvart för mig själv (dock i telefon) ute i vårsolen. Till slut blev jag inkallad igen och kunde fortsätta.

...

När vi hade monterat buffébord, presentbord, satt ut alla bord och stolar och lagt på alla dukar vi lånat ihop åkte pappa och G för att hämta alla blommor och träd och för att handla det sista av specialmaten. Jag skickade iväg R för att hämta Prince Charming som vid det här laget hade fått sova sin skönhetssömn ett bra tag till och hunnit dricka ett par koppar kaffe. Jag skickade med en inköpslista och mitt plastkort och sa att de skulle svänga förbi systembolaget och hämta ut all sprit vi beställt. Efter mycket om och men hade vi kommit fram till att en tysklandsresa vore för omständigt och att vi helt enkelt inte hann, så vårt bröllop bestod av 100% bolagssprit. Inte ofta hört om i skogarna ;)

Nu var bara mamma och jag kvar och vi satte igång att duka. Jag drog på cd:n med vår mingelmusik och lämnade henne att vika servetter och placeringskort och gick själv ut i köket för att fortsätta med maten. Det var inte lätt för köket saknade rätt mycket övrigt att önska när det gällde att laga mat till 60 personer... Som stora bunkar och skärbrädor, för att inte tala om plats på bänkarna..Men jag fick ihop stora tiolitersgrytor med marinerade champinjoner, marinerade soltorkade tomater och senare fick jag göra en gryt-rokad för att få plats att marinera kycklingfilé. Det tog sin lilla tid, flera timmar faktiskt. Jag serverade mamma en kopp kaffe till servettvikningen och hörde henne vissla till Elvis-låten som ljöd i högtalarna.

...

Efter några timmar dök de andra upp igen. Först pappa och G som satte igång med att bära in alla blommor, och jag fick dirigera björkar och buskar hit och dit. Sen dök PC och R upp och bar och kånkade så gott de kunde. Jag hade glömt att tala om för R hur mycket de faktiskt skulle hämta från bolaget, så han hade inte riktigt tömt bilen innan han åkte, och blev en aning blek när han såg allt som skulle med. 12 bag-in-box med vin, 10 flaskor champagne och 10 flak öl och allt skulle in i bilen... Naturligtvis hade bolaget inte tagit fram grejerna trots att jag beställt det för över en vecka sedan, så det tog sin lilla tid inne på bolaget att få fram grejerna, inte minst med all annan fredagskommers som föregick där. Lyckligtvis fick de låna en kärra att dra ut allt på, och med lite pyssel fick de in allt i bilen. Jag tror inte att någon av oss hade sett så mycket sprit på en gång innan...iaf inte utanför själva bolaget.. Tur att ingen svimmade ;)

Jag vinkade in dem och visade var baren skulle byggas (jo vi skulle bygga en sådan också..) och sprang tillbaka till köket. Men tiden hade gått och vi var tvugna att ta en fika till, för klockan var nära 17:00. Min tänkta manikyr slög bort i fjärran, hånskrattandes, och jag bad en tyst bön att det skulle finnas några naglar kvar alls att rädda framåt natten...

...

Så, sista rycket. R, pappa och PC blåste ballonger och satte upp girlanger som mamma satte igång att vika. (PC tittade klentroget på mig när jag sa att vi skulle göra girlangerna från grunden. Men det var sant. Vita girlanger är nämligen extremt dyra och utbudet är inte så stort, så det bästa som fanns att göra var att köpa kräppapper och vika själv... Och ja, jag vet att PC älskar mig.) PC visade pappa hur man sköter vår filmkamera, kopplade in stereon så jag äntligen kunde släppa oron över att anläggningen inte skulle fungera. Jag återgick till köket och fick efter 19 sällskap av PC som hjälpte mig att hacka lök och göra en räkröra till förrätten och att putsa 17 fläskfiléer. (Jag hade träningsvärk i varenda led i händerna på bröllopsdagen!) Det tog tid. Jag började undra om vi skulle komma hem alls den här dagen...

Efter 21:00 började jag bli manisk och myycket stressad. Jag hade jobbat som en gnu sedan 10:00 och ångrade bittert att jag inte sett till att vi börjat redan 07:00. Men det var fortfarande saker att göra: det fattades glas på bordet, baren skulle byggas och fyllas med glas, servetter och annat. Det stod kartonger, påsar och annat skräp och packmaterial i hela bufférummet så det knappt gick att gå. Jag röjde runt bäst jag kunde där så vi kom åt att fixa ihop buffébordet och äntlifgen kunde få det färdigt. Jag sparkade av mig skorna som nu gav mig rejält med skoskav (hur det nu kom sig eftersom det var mina vardagsskor av jogging-modell) och marcherade ut i festsalen. I ilfart började vi pynta borden med murgröna från tvättkorgen, stora gröna blad och grenar. Jag orkade inte ens göra det noga längre utan bara vräkte på, och när jag såg pappa och R som stod och tittade lätt oroligt på oss så gav jag order om att de skulle hjälpa till de också. Pappa skrattade gott och sa att han aldrig trott att han skulle bli betrodd med blommor, för G hade aldrig låtit honom göra det en annan dag. Men nu var det inte dag längre, utan kvällen före bröllopet och vi hade alihop flera dygns jobb i kroppen...

Mamma och R vinkade hej då och jag for runt och la fram allt jag hade missat (jodå det var en hel del). Som att ta ut pengar till personalen, som att skriva något i gästboken och tusen andra saker. Då slog klockan 22:30 och jag och PC inser att brudvalsen fortfarande inte är övad på. Jag har tjatat om denna förbannade brudvals i tre månader men PC har skjutit på den hela tiden. Och det kom alltid saker emellan... Vi övervägde att öva en stund i lokalen, men insåg att vi inte skulle få ro där och beslöt att åka hem istället MED skivan med brudvalsen på. Ännu en sak att råka glömma hemma på själva bröllopsdagen, men det kunde inte hjälpas..

Vid 22:45 använde jag milt våld för att få pappa och G ut genom dörren, och mig själv också. Jag skriver en beklagande lapp till kökspersonalen att inte allting är klart, men att de kan strunta i resten som de inte hinner med. Sen låser vi, äntligen, och sätter oss i bilen.

...

Vi åker genom det mörka kvällslandskapet. Det slår mig att det är imorgon vi gifter oss. Jag har inte hunnit tänka en så ofokuserad tanke på hela dagen. Jag bryter ihop en stund av trötthet och lycka, som först nu får tid att bubbla upp och nå ytan. Sen är det bara att samla ihop sig och försöka skrapa fram den där strålande bruden som ska vara så extra vacker nästa dag och förefalla totalt utvilad... ;)

Vi stannar på Statoil och köper varsin hamburgare. Vi var inte de enda som var hungriga efter att ha jobbat 12 timmar på bara mackor i magen visar det sig, för min pappa står framför oss i kön och köper grillkorv. PC säger några dagar senare att hamburgarna på Statoil var bland det äckligaste han ätit, men just då var jag väldigt nöjd med att äntligen få sätt ner rumpan inne på Statoils lilla äthörna med en hamburgare och en pucko och ha en sista dejt som ogift. Vi tittade på varandra och skålade med hamburgarna och var glada att det nu "bara" var bröllopsdagen kvar.

Väl hemma packade vi väskorna som skulle med till bröllopsnatten och sparkade undan mattorna och dansade brudvalsen tre gånger. Eller stapplade, speciellt graciösa var vi inte, men ingen av oss orkade bry sig längre. Det fick bli "Bonn-vals" bara det blev något alls. Och att överge dansen alls bara för att vi skjutit på övningen långt över dumhetens gräns var inget jag ställde upp på. Klockan 00:00 slänger jag mig i duschen och räddar sedan mina naglar med förbluffande resultat. Jag hade inte knäckt någon alls under dagen, mot alla odds. Jag somnar med naglarna spretandes ovanpå täcket och med ett mycket trött "godnatt" till PC.

Så går klockan över tolv, och det är vår bröllopsdag...

To be continued...

Avverkning och pajbak

2007-05-06T16:21:00.000+02:00

Så kom då torsdag eftermiddag. Vi körde i riktning mot utväxlingsplatsen: Statoil. Solen sken och fåglarna sjöng troligen utanför bilen i något träd, när vi sladdade in på Parkeringen bara en liten aning sena. Jag hade bestämt att jag ville ha en kopp kaffe innan vi (som Prince Charming trodde) skulle åka vidare till min mamma. Så vi köper oss varsin kaffe och går iväg för att sätta oss i solen och avnjuta drycken.

Då dyker PCs bästa vän och hans lillebror upp, PC ser lagom förvånad ut och vi hälsar. Bröderna skrattar och säger att de hade tänkt att de skulle ta en lite tur ihop och jag säger att jag kräver att få tillbaka honom i ett stycke.
- "På lördag klockan 17 behöver jag honom..."
De lovar att återlämna honom i gott skick, och eftersom jag vet vad som ska hända under kvällen så är jag inte det minsta orolig. (Stor eloge till alla män som ser till att inte svensexan blir ett orosmoment för den blivande bruden, eller att aktiviteterna blir pinsamma. Ni övriga: Ni är töntar.)

Vi langar över väskan med hans ombyteskläder och träningsskor, vi kysser varandra och jag vinkar av trion innan jag sätter mig i vår bil och åker till mamma. På vägen stannade jag på konsum och köpte specialmjöl, margarin och annat till den specialpaj jag skulle laga.
(Medan hjältinnan nu reser de 1,5 milen till sin mor för att där baka pajer så kan vi göra ett mindre instick och berätta att hjälten i historien nu forslades tillbaka till den stora staden där de hämtade upp marskalken och sedan spelade lasergame under några timmar. Därefter gick de på krogen, åt en väldig massa friterad mat och drack hinkar med öl innan Skogsrået vid 23:00 fick hämta den mycket trötta PC inne i stan. Trött men nöjd.)

Så, jag åkte till min mamma där jag fick middag och sedan satte vi igång med att baka Taccopajer, tio sycken för att vara exakt. Det tog ett par timmar. Pajformarna hade vi lånat ihop från flera kök och de tog upp hela köket. Sist gjorde jag den ägg-laktos och glutenfria pajen som såg oväntat god ut. Sen ringde jag min kökschef M som lovat att ta hand om maten på bröllopsdagen. Mitt huvud snurrade nämligen så av allt jag skulle komma ihåg att jag inte litade på mitt eget omdöme när det gällde specialmaten. Jag var tvugen att få en extra åsikt. Vi pratade en stund och sedan tog jag ut de sista pajerna, diskade upp och åkte hem till pappa.

Det var nu efter 19:00 och det var en grymt skön försommarkväll, sol och varmt. Hemma hos pappa gick vi en runda i trädgården och avverkade träd som vi skulle ha att pynta lokaen med. Först två små körsbärsträd som vi skulle ha hela, med ljusslingor i. Sen fyra andra små körsbärsträd som vi bara skulle ha grenar från, en massa vit syrén och säkert 10 björkar. Jag skrattade hysteriskt hela tiden när vi gick där och samlade träd, grenar och löv.
- "Gästerna kommer inte att tro att vi är kloka, vi avverkar ju hela din trädgård", skrattade jag.
Pappa såg mest nöjd ut att bli av med en del träd.

Ute i en bod på gården stod två stora spann med blåbärsris i, i källaren fanns en hel tvättkorg med murgröna som de klippt ner från verandan på framsidan, och bredvid stod det stora fång med vita rosor i olika storlekar och massor av gröna blad till min brudbukett, tärnbuketten och corgsagerna. Det såg ut som en hel blomsteraffär i källaren och jag blev helt mållös. Sen krävde jag att de skulle ta kort på alla de här blommorna innan de flyttade dem.

Efter att ha klippt ner halva trädgården (även fast det inte syntes ett dugg) så drack vi kaffe och jag begav mig tillbaka till stugan. Min mobil höll på att ladda ur så jag laddade den, klappade katten och tittade en timme på tv innan det var dags att hämta den glada brudgummen i stan. PÅ vägen hem blev han nästan förnärmad när jag sa att han kunde stanna hemma och sova imorgon. Han tyckte att han skulle upp vid 9:30 och följa med mig och fixa lokalen. Jag log för mig själv över att jag har världens snällaste man, och det tänkte jag fortfarande när jag nästa morgon mest fick ett stön till svar när jag väckte honom och frågade om han skulle med...

Han föredrog att sova en stund till.;)

Så, fredag morgon åkte jag till lokalen för att duka, pynta och göra mera mat. Jag hade sagt att senast 18:00 skulle jag åka från lokalen och bege mig hem och ta igen mig inför morgondagen. Tro ni jag lyckades??

To be continued..

Hit me Baby, one more time :)

2007-05-04T13:28:00.000+02:00

Nu när man är gift så är det väl naturligt att man lägger på sig en sisådär 20 kilo, eller hur?? Är det inte så det ska vara? *ser hoppfull ut*

Nejdå, jag bara skämtar. Men jag är rädd för att det kommer att krävas lite hårda tag framöver när alla pizzor, tårta och goda viner som jag satt i min på sista tiden ska göras av med. Men inte idag, för idag har jag med mig en halv pärontårta hem, från jobbet. Gud vad god den var!! Visst får man fira att man lyckats hålla sig gift i en hel vecka imorgon?! Det är ju nästan 7 dagar längre än Britneys första äktenskap!

Nu tillbaka till sagan:

Torsdag morgon
Vi kravlar oss upp ur sängen och gör oss iordning för att möte prästen. Jag smygpackar en väska med ombyteskläder till min kära Prince Charming som under eftermiddagen ska bli kidnappad och få sin svensexa. Efter en halvtimmes biltur kommer vi in till kyrkan, precis i tid. Nu får vi för första gången träffa vår präst, som vi tidigare bara pratat på telefon och via mejl med. (Givetvis har vi en mejlande präst, fattas bara annat!)
Prästen satt oss ner i kyrkbänken och ställde sig framför, och inledde vigselsamtalet. Vi pratade om de bibelord vi valt, psalmerna och allt annat. Vi berättade lite om hur vi träffats och en massa annat sådant. Ärligt talat minns jag inte så mycket av det, för hela veckan var helt snurrig. Prästen drog några försiktiga sexistskämt, och PC blev kallsvettig och livrädd att jag skulle hugga prästen som en kobra. Men det gjorde jag inte, för det var så patetiskt uppenbart att prästen gjorde sitt bästa att "Bound-a" med PC, eftersom det mest varit jag och prästen som pratat innan. Och lite man-till-man-höhö snack brukar säkert gå hem, suck... Så jag lät honom ha sin uppfattning om mannen som familjens överhuvud och vad han nu kan ha ansett. Ibland förvånar jag mig själv.

PC och prästen hämtade fram bänken som vi skulle knäböja på och vi fick träna lite. Vi kollade kameravinkar till videokameran och bestämde oss för att testgå längst kyrkgången och gå igenom vigseln. När vi stod längst ner i kyrkan, och jag la min hand på PCs, på det där speciella sättet man tydligen ska hålla DÅ! Då klack det till i magen på mig och ett stort fång fjärilar släpptes lösa. Jag som inte varit ett dugg nervös, fick som i ett trollslag en riktig aha-upplevelse och det var som att överiga kroppen nu och inte bara hjärnan fattat att det var något speciellt på gång... Vi skred så vackert vi kunde, fram till prästen och så började vi öva vigseln. Att säga löftena var INTE lätt. Man kan inte säga så allvarliga saker när det inte är på allvar just då. Det blev hemskt konstigt. Det var som att stå lutad över någon med en stor kniv mot strupen och säga "Nu ska jag döda dig" och ändå få personen att förstå att du inte menar allvar. Ganska svårt. Ursäkta den mordiska liknelsen, det har inget med mina känslor för själva löftena att göra ;)

Sen hälsade vi på kantorn och tittade på en massa andra detaljer innan prästen var tvugnen att rusa till ett möte. Då passade vi på att tassa runt lite på egen hand och beundra döskallarna på gravstenarna som utgjorde golvet i koret :)

Därefter var det dags att ge sig av till nästa ställe. Brudbutiken! Vi skulle nämligen in och hämta ut PCs frack. Det gick bra, och löste sig efter lite strul med flugan och övriga detaljer. När jag hörde de dämpande svordomarna över diverse skjortknappar från provrummet log jag och insåg varför brud och brudgum bör byta om på olika ställen på bröllopsdagen ;)

Nu började det bli lite kort om tid. Vi susade vidare till bageriet och betalade tårtan och checkade en extra gång att beställningen blivit rätt. På vägen dit slank vi in i en skoaffär och PC handlade ett par chockdyra (jaja Expressen, ni får låna den) svarta skor att ha till fracken. Sista stoppet blev Systembolaget där PC valde ut sin Whiskey till bröllopet (eftersom vi slutligen valt att göra något så oerhört som att köpa all vår alkohol till bröllopet på Systembolaget..)

Sen var klockan 13:00, och vi begav oss till bilen. Nu var det bara en halvtimme tills jag skulle genomföra gissslan-utbytet, dvs lämna över den blivande brudgummen till hans väntande svensexa, på Statoils parkering..

To be continued...

(jag skriver så gott jag hinner jag lovar!!)

En tårta efter mitt bröllop

2007-05-03T18:31:00.000+02:00

Det förekommer en hel del efterarbete vid bröllop. Det tar nämligen inte slut efter bröllopsresan, oh no!

Idag var min första dag tillbaka på jobbet, trött men glad. Jag fick visa ringen, berätta om hur allt gått och ungefär hälften av dagen mindes jag att jag har ett nytt efternamn ;)
På vägen hem från jobbet gick jag in på ett konditori och beställde en tårta! Nej jag har inte blivit galen. Det hör liksom till att man bjuder på tårta på jobbet när man kommer tillbaka efter att ha gift sig, iaf om man gillar dem man jobbar med och de dessutom var snälla nog att ge dig en present innan du gick på ledigheten.

Det var nämligen så det hela började, min sista arbetsdag, den 24 april. På eftermiddagen när vi fikade så var plötsligt alla med på fikat, även C som aldrig brukar fika. Nu satt de där och såg illmariga ut (småländskt uttryck..) och langade fram två paket. Ett från Företaget och ett från jobbkompisarna själva. Det var bara att tacka så varmt det var möjligt och hindra sig från att slita sönder paketen genast. Det var ju faktiskt till oss båda så jag var ju tvungen att ta hem dem! Så då och där lovade jag att ta med tårta när jag kom tillbaka (fast på fredagen) och att visa kort så fort jag fick några. Just det där att bjuda på tårta har jag alltid hört talas om att andra gör så det kändes speciellt att få göra det. Om MAKEN Prince Charming kommer att göra det har jag ingen aning om.

Väl hemma fikade vi och öppnade paketen. Det var två MINE-skålar, en stor från Företaget och en liten från kollegorna. Jättefina och perfekt eftersom vi önskat oss sådana, hur de nu kunde gissat det. Sen blev det tvättstuga (o så romantisk uppladdning till bröllopet), hämta hyrbil och att packa bäst man kunde.

På onsdagen sov vi så längde det bara gick. Sen var det bara att gå upp och packa igen och göra sig redo för en mycket lång vecka. Efter flera timmar kom vi äntligen iväg och hade fyra timmars körning framför oss. På vägen upp (och kvällen innan) fick vi ett antal samtal som var mindre roliga. Folk som inte fattar att bröllop oftast innebär bordsplacering och en massa annat och att det inte är helt enkelt att bara lägga till eller dra ifrån folk i sista minuten som vilken grillfest som helst. Morr morr... Men slutligen löste det sig, för den gången och vi kom fram till storskogen och packade ur bilen. Det är nu onsdag kväll och torsdag morgon ska vi träffa prästen..

To be continued..

Jag ser grönt!

2007-04-23T23:03:00.000+02:00

Klockan är 23:04. Vi ska båda upp vid 07:00 imorgon. Vi har kommit halvvägs igenom den gröna högen med festprogram...

Samlat i ett häfte finns bordsplacering, en kort presentation om varje gäst (som dessutom ska vara snäll, rolig och underfundig) som jag slet med i flera veckor, skämt-serier på bröllopstema (jag behövde lyckligtvis inte rita dem själv), en välkomsttext, ett schema för kvällen och en massa "kul". Allt ska omslutas av ett grönt papper och häftas ihop. Vår skrivare tar självmord när som helst, han har fått skriva ut närmare 300 utskrifter ikväll...

Att jag ens har tid att sitta här och skriva är för att vi har slut på ett av bladen och måste vänta tills skrivaren kommer ifatt. Innan programmen är färdiga kan jag inte gå och sova så det är bara att vara vaken.

Att planera bröllop är som att campa på IKEA i 9 månader, för förhållabdet. Varje dag måste ni mentalt skruva ihop en byrå... Det tar på krafterna men ni gör det iaf ihop. Jag är mycket glad att jag gifter mig med en så pass modern man att han gör sin del av bröllopsförberedelserna. Annars hade jag avblåst det här bröllopet för flera månader sedan. Det finns ingen vettig människa som orkar med ett sånt här projekt på egen hand.

Jag gnäller inte. Det ska bli extremt kul. Det är bara det att just nu har jag inte TID att ha ett heltidsjobb som kräver min uppmärksamhet. Jag får sitta på lunchen och kafferasten och ringa runt till alla bagerier, cateringfirmor, tidningar, serveringspersonal och allt annat jag måste re ut. Och det är inte så mycket tid jag har kvar...

På lördag smäller det.

Jag säger bara en sak: Har du inte roligt på vårt bröllop så är det ditt eget fel. JAG har jobbat i 14 månader för att du ska ha kul. Skyll dig själv :P

Skynda skynda!!!

2007-04-22T21:28:00.000+02:00

Det är nu mindre än en vecka kvar. På lördag gifter vi oss, och det är knappast mindre att göra nu än innan. Jag har massor att berätta (två möhippor, massa beösk hos fotografer etc, papperstrassel och brist på skor och brudvalsövning) men jag hinner inte!!!

JAg kan bara säga att jag berättar så fort jag kan, om inte innan så efter bröllopet...

Mina vänner och lite till

2007-04-05T22:09:00.000+02:00

En stor fördel med det här bröllopet är att man en utsökt anledning att återknyta kontakten med människor som annars har ett lika fullt och trassligt liv som du själv. Är vuxna helt enkelt. Det är inte det att vi inte vill umgås eller prata, vi har bara inte tid eller hjärnkapacitet kvar när räkningarna är betalda för att minnas att ha kul. Det är därför Gud skapade parmiddagar, bingo och bröllop. För att få folk att hitta på konstgjorda möten så att de får en chans att ses...

Först fick vi ringa runt/mejla runt en vända för att kolla vad alla hette. Det är inte alldeles självklart, många har både barn och sambos som vi inte har riktigt koll på. Och i samband med det fick vi också en uppsjö av kortare möten och telefonsamtal där vi fick berätta den glada nyheten för folk. Alla fattade inte så snabbt. När jag skulle berätta för mitt äldsta tjejgäng så satt vi på ett fik några dagar före jul. Vi pratade om att det är så sällan vi ses. Jag flikande in att jag hade tänkt att vi skulle ses igen i april, för jag hade tänkt att ha en liten fest på. Förstulet la jag till att jag tänkte ha en vit klänning men att de fick komma i vad de ville...Det tog ett tag innan det tändes ett liljeholmens, men när det väl blev en låga så kom skiket också :)

Efter att inbjudningarna gått ut satte väntan igång. Visst vi skrev ett osa-datum och det är helt okej att folk tar sin tid på sig att svara, men jag är ju så NYFIKEN!!!

Nu hade vi ändå oändligt väluppfostrade gäster. Av 85 inbjudna hade 75 svarat innan tiden gick uit. Det kom telefonsamtal, personliga samtal, vykort, brev, Powerpointpresentationer (tack svärmor!), Icq-meddelanden och mejl. Tror faktiskt att det kom några "JA" på Teamspeak också. Det enda vi missat är telegram, röksignal, sms och brevduva..

Dagen efter osa satte vi oss i bilen och begav oss ut till skogen för att sätta tänderna i en hel helgs bröllopsförberedelser, så vi har inte varit lediga till att sätta oss och ringa runt. Ytterligare 7 personer meddelade sig dagen efter (telefonen var vidarekopplad) så nu väntade vi bara på 3 personer. Och som vi väntat. Det är nu över en vecka sedan osa gick ut och tre personer har fortfarande inte hört av sig. Vi har sökt dem men inte fått tag på dem. Det mest spännande är att en av dessa personer har en aktiv roll i själva bröllopet, och har ett hedersuppdrag. Var går gränsen för när man får bli en Bridezilla och bita huvudet av någon??? Får jag bli en smula arg?? Bara kasta lite handgarnater??

Ska man behöva anlita Hells Angels för att driva in en bröllopsinbjudan?!

Herregud vad tiden går!!!

2007-04-05T21:51:00.000+02:00

Idag tittade jag på räknaren på vår bröllopshemsida, och det är bara 3 veckor och 3 dagar kvar!!!! Fatta hur lite tid det är!!! Lyckligtvis har det varit en extremt produktiv bröllops-planerings-helg som även inkluderade en möhippa (!) men jag har så mycket att berätta att jag får ta det i portioner...

Jag kan börja med att berätta att efter den här helgen så hade jag käkat så mycket tårta och bakelser att vågen visade 2 kilo plus. Det vill säga, två kilo mer än när jag åkte och redan då var det egentligen 4-5 kilo för mycket eftersom julen var trevlig....

Så, jag som egentligen inte skulle bli den där bruden som var tvungen att banta fått i måndags (inte ett dugg för tidigt) ett stort mått beslutsamhet och satte igång att viktväkta igen. Inte för klänningens skull, den provade jag i helgen och den satt bra. Men jag ska inte väga så här mycket och de underkläder jag lagt en mindre förmögenhet på är troligen inte lika förlåtande...

Så jag har käkat sallad och keso (ananas och passionsfrukts-keso, jättegott!) i tre dagar till lunch, och idag gick (!) jag hem från jobbet. Det tog nästan en timme. Nu firar jag mina framsteg med påskgodis.

För dem av er som fortfarande tror på snabblösningar via TV-shop kan jag rekomendera den här sidan. Riktiga människor som använt produkterna skicker och berättar hur det var.

Det gulligaste någonsin.

2007-04-02T20:42:00.000+02:00

Vill ni veta vad kärlek är?

Det här är kärlek. När vi är 60 år så hoppas jag att vi är lika coola som de här paret. Det är kärlek.

Ett litet, enkelt bröllop...

2007-03-25T21:21:00.000+02:00

Vårt bröllop närmar sig med stormsteg och jag har ägnat helgen åt idel bröllopsförberedelser. Jag har:

* Köpt en mobil
* Druckit vin
* Provat krona
* Pratat med frisör
* Lyssnat på musik
* Pussats på dataavdelningen
* Provkört en bil
* Anställt en kökschef
* Ändrat om i menyn
* Pratat ännu mer i telefonen
* Hyrt en bil
* Köpt Cosmopolitan

Nu kanske merparten av dessa göromål inte slår er som direkt bröllopsrelaterade, men tji fick ni för det är just vad de är. Fast om man hårddrar det lite så kan nog allt möjligt ses som bröllopsrelaterat... Nåja, jag ska berätta lite mer ingående då eftersom ni envisas..

* Provkört en bil
Nästa helg ska vi ut och resa. Då bär det av till de djupa skogarna där Skogsrået och Prince Charming ska proväta tårta, kolla på frack, kolla på bilder hos fotografen, hitta serveringspersonal och göra en testuppsättning av Skogsråets hår. För att ta sig till skogen krävs transportmedel, och även om en vit springare hade varit mera romantiskt får det duga med bil. Problemet är endast att vår bil inte riktigt gillar oss och vi var helt enkelt tvugna att ge oss ut på en lördagsutflykt och kolla om den höll...
Så vi tog en runda på landet, kollade på små hus och söta kyrkor (nej vi ska inte flytta bröllopet), köpte glass och frukt och hade trevligt. Bilen visade sig dock, som vi misstänkt, vara trasig. Det var åtminstone inget problem att ta sig hem.

* Hyrt en bil
Därför blev det ganska naturligt att vi fick hyra in en bil istället. Tack Statoil. Jag ringde ikväll och boka in en liten bil till oss som vi får hämta ut på onsdag kväll. Intelligent nog är det samma kväl som vårt osa går ut. Det blir till att vidarekoppla telefonen till....

* Köpt en mobil
Den nya mobilen! Min nuvarande mobil fungerar inte i skogen, och alla telefonsamtal till frisörer och folk som glömt att osa i tid kommer därför att bli omöjliga om jag inte skaffade en ny mobil. GIvetvis letade jag länge efter en GRÖN mobil (Moto-green, Motorolas gröna söta lilla sak) men den fanns inte. Det fick bli en Moto-peach istället. Den är rost/hallon-röd och jag tänker på smultron när jag ser den. Aldrig har NetonNets lagershop kännts så romantisk!

* Pussats på dataavdelningen
När vi avklarat det romantiska mobilinköpet, svängde vi höger in på dataavdelningen för att leta upp några cd-skivor. PC ska nämligen bränna en hel hög med skivor till festen, 5 skivor till mingel och middag och 5 skivor till själva festen (dansen). Pussen får ni väl själva förstå varför. Det sägs ju att man inte får glömma att jobba på äktenskapet och bara fokusera på bröllopet!

* Köpt Cosmopolitan
På hemvägen handlade vi mat för skåpen ekade tomma, och jag passade på att shoppa en "Cosmopolitan Bride". Det märks att tidningen mer eller mindre bara är översatt från den amerikanska förlagan, för de verkade inte ha koll på vad de pratar om i vissa fall. Saker som "Reciveing line" och "Rehersal dinner" har vi liksom inte i Sverige... Men tidningen var bra ändå, trots sina faktafel och annat trams ;)

* Druckit vin
Väl hemma provdrack jag ett presumtivt bröllops-middags-vin (vitt denna helg). Förra helgen drack jag ett presumtivt rött bröllopsvin. En hel flaska, jag som inte ens gillar rött vin. Man kan sammanfatta det med att jag blev onykter (sedemera tung i huvudet dagen efter ;) ) och vinet blev godkännt.

* Provat krona
Ja, kronan blev beställd. Det blev en Strå och den är väldigt vacker. På fredag ska jag träffa min frisör och testa hur det ska se ut. Jag ska fortfarande ha murgröna, men nu runt kronan och lite runt också. Jag måste bara kolla igenom mina (räknar) 20-30 bröllopstidningar efter en bra frisyr först...

* Pratat med frisör
Så ringde jag då till min frisör ikväll för att tala om att jag införskaffat krona och bekräfta tiden på fredag. Det skulle jag inte gjort. Det visade sig nämlingen att det kört ihop sig med frisören. Hon ska flytta samma helg som jag gifter mig, 20 mil, och kan därför inte fixa mitt hår!!
Jag ska säga att jag är värd minst 100 "Not-bridezilla-points" för hur jag hanterade det samtalet. Eftersom jag (som vanligt) inte kan göra saker och ting som folk brukar göra så är det inte alldeles lätt att ersätta min frissa. Hon ska nämlingen åka ut till MIG och fixa mig, jag ska inte in till någon salong, och dessutom ger hon mig ett extremt bra pris...
Nåja, nu hade frissan L fixat en ersättare till mig som kunde dels vara med på provuppsättningen på fredag så att jag får kolla hennes jobb innan jag säger ja, och dels tänka sig att åka ut till mig på bröllopsdagen. Men, hon vill ha dubbla priset. Jahopp. Det var bara att säga ja och se glad ut. Det nya priset är fortfarande betydligt lägre än jag kan få någon annanstans, och blir det bara bar på fredag så... Tja. Jag var inte ens gnällig eller tjafsade om den 100% prishöjning. Jag sa att nytt jobb och snabb flytt är inget man kan rå över, och att det var bra att hon fixat en ersättare. Hoppas nu det blir bra på fredag och att den nya, K, är duktig. Annars blir det hästsvans på bröllopet..

* Lyssnat på musik
Lyssnat genom de 5 skivorna med mingelmusik, valt vals och letat partymusik. Ska återkomma till brudvalsen i ett annat inlägg.

*Anställt en kökschef
Genom kontakter har vi lyckats hitta två vettiga kvinnor som tar hand om köket och ser till att våra gäster får mat. Jag hade ett långt samtal med vår kökschef idag. Vi gick igenom menyn, vad de skulle göra, ondgjorde oss över det äckliga skånska kaffet och beslutade att hon skulle ta med sina egna knivar. Det kommer att bli bra, och blir det inte det så har hon så många högskole poäng att hon kommer att kunna förklara på ett extremt pedagogiskt sätt för gästerna att det blir hämtpizza :)

* Ändrat om i menyn
Desserten misslyckades. Den skulle ta en hel arbetsvecka att få till och det fungerar inte. Vi gick igenom våra alternativ igen och insåg att chokladpudding inte är så snyggt att servera i bunke, och att vi inte kan ha paj som dessert när vi har det på buffén. Så vi tar tårtan som dessert istället och hoppas att vi hittar något riktigt mumsigt på fredag!

* Pratat ännu mer i telefonen
Ja vad gör jag annars? Jag pratar alltid i telefonen. Pratade med pappa idag. Han hade slarvat bort byxorna till sin kostym, sen hittade han dem på botten av sin garderob. Och så var han glad över att få använda sin korvslips, eftersom vi ska ha korv och bröd till vickning. Så han ska ta med sig en ombytes-slips till bröllopet. Det är nog en garanterat ny bröllops-företeelse. Vi kanske sätter en trend??
Dessutom har det kommit in en hel del osa-svar den här veckan. Hälften av de inbjudna har faktiskt svarat nu. Det tar sig!

Det var den här veckan. Jag vågar inte tänka på hur mycket bröllop det ska bli nästa vecka. Och så tittar folk konstigt på en när man säger att man började planera 14 månader innan. Hade jag inte gjort det hade jag legat på hälsohem nu...

Fick faktiskt frågan några gånger den här veckan om jag blivit nervös än. När tro ni jag ska hinna med det??

Jag som hade bestämt mig!!!

2007-03-13T20:41:00.000+01:00

Jag avskyr när man har bestämt sig för något, är jättenöjd med det man beslutat och sedan ramlar över något annat och blir helt villrådig!!

Jag har sagt hur länge som helst att jag ska ha utsläppt hår med bara murgröna i, jättefint och passar mig precis.

Sen dyker de här upp och är precis så vackra och speciella så man får ont i magen. Jag kan inte se mig mätt på dem, jag vill ha dem allihop! Både strå, Edelweiss, Ängsull (bara namnet människor!! hör ni inte hur vackert det låter!?), Gullviva och Liten snödroppe... Bara namnen är ju som gjorda för ett skogsrå.. Och inte är de dyra heller.

Det här är det vackraste jag sett i år!! Kolla på Kristos vackra tiaror här. Det är så jag vill köpa allihop och börja med veckodags-tiaror (som man hade veckodagstrosor när man var liten ;)

När jag var liten så satte jag, syrran och min tärna upp en liten show för familjen på kräftskivan där vi klädde ut tärnan till Ängsull och jag läste en vacker vers:

Ängsull växer i kärret
hon är så mjuk och len
av alla skogens blommor finns
ingen så vit och ren

Hon drömmer så vackra drömmar
bland spindelvävarnas garn
Hon drömmer hon blir till en kudde
åt ett litet, litet barn

Förstår ni inte att de här kronorna talar till mig!! Hjälp?

Den rafflande upplösningen!

2007-03-13T20:29:00.000+01:00

Sådär ja.

Jag kom i klänningen! Jag var så lycklig att det inte ens sved i plånboken när jag betalade skräddaren! Nu ska jag bara sy dit en ögla så jag kan lyfta upp släpet och slipper snubbla på det och tillbringa bröllopsnatten på akuten :)

Jag har drabbats av Tradera-feber, väldigt lägligt i samband med bröllopet. Jag har där införskaffat en underkjol till det facila priset av 205kr så nu ska min utstyrsel vara komplett, äntligen. Om några veckor ska jag åka hem till mamma (vad blir hon då om jag är ett skogsrå? Pomperipossa?) ;) och ta med mig klänningen. Så får vi se om jag är nöjd eller jag slutligen ska ta fram nål och tråd själv och sy in midjan. Vi vill inte bjuda gästerna på misstankar om att detta skulle vara ett "shot-gun-wedding" och att bruden således är gravid.

Prince Charming vill faktiskt ha mig iaf, så det så!

(Och ja min klänning ser ut som de på bilderna)

Bidde det en mössa?

2007-03-03T14:07:00.000+01:00

Om en timme ska jag hämta min brudklänning och jag har inte en aning om jag kommer i den!

Det här med brudklänningen har varit en extrem lång historia, framför allt därför att jag aldrig kan göra saker som normala människor gör dem. I det här fallet skulle det vara att gå till en bröllopsbutik och prova ut en klänning, punkt slut. Nej, nej så kan man inte göra om man är ett skogsrå...

Jag har haft en diffus bild av min brudklänning i ett par år, och när jag en kväll satt och kollade på film så sa det bara PANG! Där var min brudklänning! Så efter mycket trixande lyckades jag beställa den från utlandet, uppsydd efter mina mått och efter bilder jag skickat. Bra pris var det också och den kom hem snabbt. Nu till problemet..

Jag kunde inte få upp armarna över huvudet! Den var för snävt tillskuren över bysten (vilket jag förstår att de kunde göra, jag har inte riktigt de dimensioner de är vana vid) trots att jags kickat alla upptänkliga mått på min kropp. Men här stod jag nu med min drömklänning och jag tänkte inte låta mig besegras.

Jag gick till en skräddare för att be honom fixa ärmarna. Han taalde då rask om för mig att det (som jag sa tidigare) inte var ärmarna utan tillskärningen det var fel på. Men han skulle sätta in kilar så att det blev bättre. Jag gick därifrån glad och tacksam, för att återkomma en vecka senare. Bättre hade det blivit men inte bra. Men jag drog lite i den och kom på att om man flyttade hela skapelsen 8cm uppåt så att urringningen blev mindre så fick jag plats i den! Prblemet blev bara att då förvandlades klänningen från en A-linje till en Empire-midja, och jag vill INTE ha en sådan. Jag ser gravid ut i empiremidja! Så det var bara att börja nåla i midjan också...

Nu är det en vecka senare och jag ska strax gå och hämta ut min klänning. Och jag är livrädd. Livrädd för att min älskade klänning inte ska gå att rädda och att det kommer att sluta som i sagan. Den där sagan där en man lämnar in en kostym till en skräddare och för varje gång han kommer dit så finns det mindre och mindre kvar av tyget, och slutligen får han bara med sig en liten mössa därifrån...

Håll tummarna för mig! Annars vet jag inte vad jag ska göra.

Bilden är lånad från Lindsay Fleming som gör helt underbara klänningar!!

Animal kingdom.

2007-02-27T19:53:00.000+01:00

Det händer saker och ting, även i Skogsrået och Prince Charmings planering. Vi har adderat lite djur till vårt bröllop!

Lugn nu, jag VET att jag sa att jag inte skulle ha några djur över huvud taget med. Men det här är lite annorlunda. Det är nämligen inget levande djur, utan en vacker konstgjord sak.

Han heter Sirius och ska sitta i min blombukett. Jag hittade honom i min lokala blomsterbutik och kunde inte gå hem utan honom, och han passar min "trollska" bukett perfekt!

Nu visade det sig när jag var ute och surfade häromdagen, att jag tydligen inte är den enda i världen som ska ha djur i buketten!

Tack NetterB på The Knot för lånet av bilden.

Min bukett ska bestå av vita rosor, gröna blad, ormhassel, limegrön santini, murgröna och GRAN. Jag gillar det skogiga och vill att det ska synas. Med en trollslända i buketten också blir det perfekt.
Faktum är att de sista åren har det hänt saker med brudbuketterna! Ända sedan Mette-Marit kom in i kyrkan med sin meter-långa bukett så har det plötsligt blivit fritt fram att göra vad man vill med brudbuketten. Även om jag personligen inte gillade Mette-Marits.
Idag fyller folk sina buketter med en massa olika grejer, fråga mig inte varför. Har man någon speciell anknytning till just gåsägg eller är det bara så att man tycker att tomater är gott? Personligt blir det ju i alla fall!

Björnbär
Druvor, tomater och vindruvor
Svartvinbär
Bolltistlar och luktärt
Citron och gåsägg
Chili
Kronärtskocka, lime, sparris
Kottar

Nu återstår bara frågan vad Prince Charming ska ha i sin corsage. Han ville ha Edelweiss, men det är grymt svårt att få tag på... Nåja, han kan få hålla Sirius ett tag om han vill :)

Så sko-jigt då!

2007-02-21T19:49:00.000+01:00

Mina skor är ju ett kapitel för sig, så det är bäst att vi avhandlar dem en gång för alla..

Min ursprungliga tanke (efter att jag insett att gympaskor inte går ihop med brudklänning hur mycket man än vill) var ett par vita "Mormors-kängor" eller ännu hellre ett par vita stövlar med snörning. Men problemet var att hitta ett par utan stilettklack. Slutligen fanns det bara ett par som gick att komma åt i Sverige. Mina "porrstövlar".

Jag var nöjd och glad även att stövlarna skulle kosta 1000kr. Problemet var att det aldrig kom. Jag väntade i flera månder och webshopen hade givetvis inget telefonnummer utan bara en mejladress som inte gav några svar.

I julklapp fick jag ett par helt underbara svarta kängor av Prince Charming, som dessutom var hemskt sköna att gå i. Så i januari bestämde jag mig för att det blir svarta kängor istället, och avbeställde de vita stövlarna.

Idag, kommer ett mejl från webshopen, som ber mig att ombeställa stövlarna om jag fortfarande vill ha dem. Jo, tack. Bara några veckor försent. Skulle inte tro det.

Så nu blir det svarta kängor, som passar utmärkt med den svarta väska jag ska ha. Ett tag övervägde jag också mina gröna nya stövlar, för att matcha mitt Skogliga tema, men jag sparar dem till brölloperesan :)

Så massor av shopingtimmar, ångest och en massa skor senare...

Här är de!

Inte så bröllopsaktiga kanske, men vem bryr sig? Och det lär bli destu roligare för gästerna om de tvingar oss att leka skoleken ;)

Jag skar mig inte ens på papperet!

2007-02-11T19:56:00.000+01:00

Idag tog vi det första steget för att göra vårt delande av lägenhet, dubbelsäng, liv, katt (och eftermiddagens pizzarester) lagligt giltig. Eller rättare sagt, vi fyllde i hindersprövningsblanketten till skatteverket.

Det var rätt smärtfritt, två blanketter som gick kvickt att skriva ut från skatteverkets hemsida och fylla i. En för själva hindersprövningen och en för namnbyte, eftersom Fröken Skogsrå ska förvandals till Fru Skogsrå Charming. Det är nästan som i Mary Poppins när familjen heter Darling.. ;)

Vanligen så brukar statens blankett-galleri vara så korkade och komplicerade att inte ens de anställda på verket/myndigheten fattar hur de ska fyllas i. Hindersprövningen och Namnbytesblanketten var faktiskt ett (eller två då) undantag!

Vi behövde bara deklarera med ett X att vi inte är gifta, samt med två extra kryss att vi inte är hel- eller halvsyskon eller släkt i rakt ned/uppstigande led så vitt vi vet! Jag har svårt att tänka mig att man skulle vara ovetande om en sådan sak men i alla fall.. De tre kryssen var snabbt avklarade och sedan fick jag förklara namnlagen för Prince Charming som inte först trodde mig på att jag inte fick ta hans efternamn utan att gifta mig med honom. Det är ju så att för att få byta till ett efternamn så måste du antingen gifta dig med personen eller ta ett gammalt släktnamn som tex din mammas eller mormors flicknamn. Eller så får man hitta på ett nytt namn. Men jag har alltså ingen rätt att heta Andersson eller Pettersson om jag så skulle vilja!

Så nu får vi se om det kommer tillbaka några motargument från Skatteverket.
Kanske i form av:
"Nej vi tycker att ni är för unga, jag och kamrern i rummer bredvid anser att man bör var över 30 år."
" Nej, Fröken Skogsrå måste först genomgå en kurs i vett och etikett."
"Nej numera kräver vi blodprov och dna test."

Vilket de för övrigt gör i vissa amerikanska delstater, kräver blodprov alltså. Tack och lov att man inte bor där. I jämförelse med det kan man verkligen kalla den svenska hindersprövningen för smärtfri.

Mitt liv som... Fru?

2007-02-09T19:34:00.000+01:00

Har ni tänkt på hur extremt orättvist det är egentligen? Det här med titlar! När vi gifter oss blir jag "Fru Charming" (även om jag ska behålla mitt efternamn som mellannamn, och blir egentligen "Fru Skogsrået Charming"). Jag blir FRU. Eller ännu värre: HUSTRU!! Fattar ni hur extremt trist det låter??!!

Det finns inte ett uns att sexighet i "Fru". De enda associationer jag får är till tanter med papiljotter som går på kafferep och skriker efter "Anderssonskans Kalle", och det osar inte "kom och ta mig" direkt.. Prince Charming och övriga brudgummar har det däremot bra, det fortsätter bara vara "Man" efter bröllopet, och blir alltså bara mer manliga. Så vida man inte kräver lite rättvisa och kallar dem för Make istället... Prince Charming blir redan nu olustig när jag säger att jag ska gå och Make-a av mig (dvs ta bort min make-up). Han kanske tror att jag ska lämna honom?? ;)

Skämt å sidor, nejdå, han tycker bara att själva uttrycket make-a av låter konstigt. Det är absolut inte så att han blir olustig av att jag går utan smink. Han är en förträfflig blivande make, han röker inte pipa, använder inte tofflor och kräver inte att jag ska vara tyst när han kommer hem. Och det är tur det för jag skulle inte göra mig som 50-talist fru. Se själva:

Men det här är ett problem för mig. Ett Skogsrå är enligt definition:

Skogsrået var skogens kvinnliga härskarinna, rådare över vilda djuren som hon ibland skänker till dem henne behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Framifrån är hon skön och tilldragande...

Hur ska det gå ihop med det här:

Fru är en artighetstitel för en gift kvinna. Under medeltiden var frutiteln en formell titel (latin:domina) reserverad för kvinnor inom kungahuset, riddares hustrur och högreståndskvinnor som gått i kloster.

Jag vill vara Skogsrå!! Jag vill inte vara en tant i städrock och papiljotter!!! Jag kräver en bättre titel än Fru. Får han en Fru istället för ett Skogsrå så kommer han ju tröttna efter en månad! Och gå i kloster ska jag också göra tydligen. Det blir bara värre och värre det här.

Kan vi inte lösa det här på något sätt? Vad säger du darling, får jag blir ditt "Äkta Skogsrå" istället?

Ut ur garderoben!

2007-02-02T17:44:00.000+01:00

Japp nu är vi outade! I måndags eftermiddag gick jag på trötta ben till närmaste postcenter och postade våra inbjudningar. Det är nu officiellt att vi gifter oss inom kort och jag nynnar på "Past the point of no return" så fort Prince Charming kommer i närheten av mig...

De här inbjudningarna har verkligen "värkt fram", lika svårmodigt som en eftermiddag med Ingmar Bergman. Efter hysteriskt många timmars surfande framför amerikanska kort-försäljare/designers som fick mig att dregla ner hela tangentbordet försökte jag att skapa något liknande efter bästa förmåga. I alla fall något i samma anda. Det blev många timmars jobb i Powerpoint innan vi slutligen kom överens om en design. Sen var det bara att bestämma färg på kortet, typsnitt på texten och allt annat.

Jag handlade papper på Matton som vi studerade noga hemma, och test-skrev på för att se hur det blev. PC handlade kuvert. Jag slog mig lös på sidenband, lack och stämpel. Vi är inga pyssliga människor så jag vet inte hur det här gick till. Troligen var det bilderna av de amerikanska inbjudningarna som fortfarande fanns på min hornhinna.

Massor av papper och en ny skrivare senare satte vi igång, klockan 13:00 en lördag. Efter en timme var jag redo att diskutera möjligheten att bjuda in alla via telefon. Två timmar senare var det nära att halva gästlistan rök, enbart för att det var så tröstlöst att göra inbjudningarna. Desperat försökte jag förhandla med mig själv, att vi kanske hade kunnat göra dem enklare, typ post-its. Men vi tog oss samman och höll fast vid tanken att vi aldrig aldrig aldrig behöver göra om det här. Bara det är en anledning att inte skiljas (om man nu skulle behöva en någon dag när den andre inte diskat och man är sura på varandra..)

Vid 19:30 var vi tvugna att anse oss färdiga för den dagen. Jag hade tänkt att det bara skulle bli lite pyssel, med betoning på lite. Kanske 2-3 timmar på sin höjd. Istället försvann halva helgen. MEN, det viktiga är att inbjudningarna blev snygga och att vi faktiskt är färdiga. Trots mindre missöden (som att jag råkade skriva ut fel saker på 9 av de fina papper som vi behövde använda) och att bordet är fullt med smält lack.

Så på måndag tog jag med mig inbjudningarna till Hemköp. Det har redan blivit trångt med bröllop runt den helgen som vi gifter oss, så jag var grymt stressad över att alla skulle hinna bli inbjudna till något annat och inte kunna komma. Inte en dag till fick alltså förspillas.

Uppenbarligen var det fler som kände så för på Hemköps postavdelning var det kö. 10 personer efter mig som ville skicka kort eller hämta paket. Jag gick fram till kassan, bad snabbt om 36 frimärken (bara kassörskans min när hon rullade ihop bunten var givande) och betalade så snabbt jag kunde. Sen smet jag in i hörnet och ställde mig att sätta på frimärken vid ena kanten av trav/tipp-disken.

En gubbe i 50 årsåldern som uppenbarligen tillhörde det lokala gäng som mer eller mindre bor vid närmaste trav/tipp-disk tittade förstulet på när jag skred till verket med mina inbjudningar. Jag misstänker att han hade fått en uppenbarelse om Mary Poppins väska (som bara innehåller mer och mer), om han någonsin sett Mary Poppins det vill säga. Jag frågade inte, men vi kan anta det.

- Står jag i vägen för dig? frågade jag så vänligt jag kunde. Jag ville ju inte vara skuld till att han inte kunde förlora sin dagliga hundring på Tottenham mot Newcastle. för att jag råkade blockera rätt kupong..
Men jag stod inte i vägen. Dessutom hade jag nu gett honom uppmärksamhet och då kunde han ju prata med mig så länge jag inte flydde, och fly kunde jag inte. Jag hade fortfarande 25 inbjudningar kvar...
Han frågade om jag skulle skicka alla de där (Jo) och om det inte var jobbigt att sätta på alla de där frimärkena (no kidding..) och varför jag inte köpt frimärken med färdigt klister på (för att det stod 15 personer efter mig och för att jag skickar kort en gång vartannat år och hade glömt att sådant existerade). Sen frågade han om det var för jobbet jag skulle skicka alla de där, eller om det var privat.
-Privat, svarade jag. Ville inte förklara om bröllopet, då skulle han säkert bjuda in sig själv och tvinga mig att göra en inbjudan till..

Mannen vänder sig då bort och börjar diskutera min inkompetens i frimärkesinköp med en "kollega" i Hemköps travkunniga. De mumlade en god stund och mannen fick tilfälle att berätta den lysande anekdoten om hur han upplyst mig om den nya typen av frimärken. Jag är säker på att det var hans bästa dag på länge. Spetskompetens när den är som bäst liksom..

Precis innan jag ska gå vänder sig mannen om och tittar på min hög med inbjudningar som ligger där färdigfrankerade på disken. Han ser tvivlande på min hög och sen säger han halvhögt för sig själv:

- Privat... Nehe, det måste vara jobb. Ingen kan känna så där många människor!

Det finns så mycket kul på Youtube...

2007-01-26T22:10:00.000+01:00

Hittade just den här på Youtube. Vi ska ha pysselhelg och göra alla inbjudningarna i helgen. Jag undrar om det är för sent att ändra klädkoden till "Pink Ladies and T-Birds"...?

Det blir inte mer romantiskt än så här!

2007-01-26T16:30:00.000+01:00

Jag älskar Pride and Prejucide. Jag älskar boken, serien (och filmen) så mycket att jag gör mitt bästa för att få in det i vårt bröllop. Jag har lyckats faktiskt. Typsnittet i våra inbjudningar heter "Jane Austen". Det är vackert. Sen om folk inte kan läsa vad det står för att det är så snirkligt skiter jag i. Det viktigaste är att Jane får vara med ;)

Jag älskar den här låten. Jag tycker att den säger allt och är oerhört vacker. Vi ska ha den på vårt bröllop, och jag kommer att böla hysteriskt. Kunde jag "Ge" en låt till min blivande så skulle et vaar den här. Nu vet jag inte om han fattar att det är därför jag krävt igenom att få ha den i kyrkan, eller om hela den romantiska tanken att "ge en låt" bara existerar i mitt huvud... men men. JAG kommer i all fall att veta varför solisten sjunger den! Bra gör hon det för övrigt. Hon brukar sjunga på telefonen för mig, och varje gång börjar jag nästan att gråta..

Så njut. Tyvärr kommer jag inte att kunna se ut som Kiera Knightly på bröllopsdagen, men jag ska göra mitt bästa. För övrigt har hon världens vackraste stängda ögon.

Bröllops-kuppen som kom av sig

2006-12-17T18:01:00.000+01:00

Jag har ett erkännande att göra. Jag har medvetet, envetet och hemlighetsfullt genomdrivit en
BRÖLLOPS-KUPP!

Risken var nämligen att Prince Charming (PC) skulle drabbas av en
BRÖLLOPS-CHOCK!

om jag inte genomförde kuppen. Alternativt så skulle man kunna säga att PC hade utnyttjat läget och använt informationen till ett hejdlöst retande av mig om jag hade gett honom hela bilden från början. Ni får själva välja vilken förklaring ni anser är mest trolig....

Det är nämligen så att vi har ett tema. Ett bröllopstema OCH ett färgtema. Och det är detta, att vi har ett tema, som jag undanhållit för PC.(Änglarna gråter och alla som läst mina tidigare bloggar skrattar rått åt att jag åkt dit jag också, jag som inte skulle tema mig...). Nu har jag ju inte gått så långt att jag kommer att matcha tärnans klänning med prästens stola och brudgummens kalsonger. Jag vet inte ens vad tärnan tänker ha på sig, det får hon bestämma alldeles själv. Min snälla kusin har ju lyckats klä sig utan att jag lagt mig i under åtminstone 23 år så jag ser ingen anledning att lägga mig i det nu.. Nej färgtemat är endast till för att få en enhetlig dukning och sammstämmiga dekorationer. Sen kommer troligen alla trycksaker att se likadana ut, men jag tänker inte matcha dem med brudbuketten direkt.. Men faktum är att det ser ganska trevligt ut om man håller sig till några enskilda färger till dukningen.

Undanhållit och undanhållit, det har jag egentligen inte alls gjort. PC och jag bestämde färgtemat ihop (jag bestämde grönt, han bestämde rosa och sen tillkommer lite vitt och silver) så det är knappast en överraskning. Det var så det började nämligen, med färgtemat. Sen rullade det bara på (jag är beroende!!) och har vidareutvecklats till ett "ungefär-tema".

Temat egentligen två ord: skogigt och klassiskt/äldre.
Skogigt därför att min bukett kommer att vara skogig, och dekorationerna kommer att vara skogiga. Och eftersom vår festlokal ligger vid skogen så kändes det extremt krystat att dekorera med sjöstjärnor och snäckor... Man får liksom hålla sig till det som finns. Och det finns ju som sagt en anledning till att jag är ett skogsrå, jag tycker att skogen är mysig!

Klassiskt/äldre därför att min klänning kommer att vara lite äldre stuk på, mer åt saga/medeltid än Audrey Hepburn om man säger så. Men eftersom vi inte ville klä ut gästerna, och köra hela medeltidsstuket, och PC dessutom kommer att ha frack (inte rustning) så skulle det se ganska knäppt ut om vi gjorde om hela bröllopet till en medeltidsmarknad.. Så för att varken jag ska se ut som om jag skulle till en maskerad men gått fel, eller för att PC skulle se ut som en killen som gått på bal, av misstag klivit in i en tidsmaskin och hamnat på 1500-talet, så gör jag mitt bästa för att jämka så både han och jag ser ut att höra hemma där.
Så vi kommer väl att placera oss tidsmässigt runt förra sekelskiftet (1900 ungefär) där det fungerar med både frack, jazz, swing och även går att klämma in en ovanlig klänning som absolut inte går att beskriva som modern. Dessutom kommer alla skogsdekorationer att göra det lite knäppare så jag passar in..

Så, PC visste vår färgtema. Han vet hur min klänning ska se ut, han vet hur min bukett ska se ut, han vet hur bordsdekorationer och dukning och dekorationerna i festlokalen ska se ut. Vi gör inbjudningarna ihop så de är ingen överraskning heller. Grejen är bara att jag lät bli att nämna våra två tema-ord för honom, de två rubriker jag satt. För om han inte kom på att allt faktiskt hängde ihop och kunde passas in under två teman så slapp jag bli mobbad för det. Himla bra idé tyckte jag.

Sen slutade det som det brukar. Jag sa det i alla fall. Jag är nämligen värdelös på att hålla tyst ens om de minsta fadäser jag gör till PC. När jag låst nycklarna ute och fick anlita en låssmed för att ta mig in i lägenheten (medan PC var på jobbet) svor jag att inte berätta för honom. PC var hemma i två timmar innan jag avslöjade min klumpighet...
Det gick inte att motstå. PC sa nämligen att vi inte hade något tema i alla fall.
- Haha, det har vi visst det, flinade jag.
PC såg blek ut. Jag antar att en hel balsal dekorerad på temat "Harry Potter" eller "Tillbaka till framtiden" fladdrade förbi framför hans ögon..

Och sen fick jag berätta. Och han retade mig. Och han retade mig, Och han tyckte att det var helt okej. För han visste ju faktiskt ändå allt.

Wanted: Ingrid

2006-11-26T14:15:00.000+01:00

Så här ser jag INTE ut. Det är synd det. Eller tur, hur man väljer att se det.

Det är nämligen så att hembygdsföreningen i Stöde tänker ordna ett bröllop åt en villig flicka som liknar Ingrid Bergman, till minne av den kända skådespelerskans bröllop med Stöde-killen Petter år 1937. Det var Ingrid Bergmans första bröllop/äktenskap (av tre) och de gifte sig i Stöde kyrka den där sommaren för längde sedan, då Ingrid fortfarande inte var världskändis utan bara känd i lilla Sverige.

För den som (till skillnad mot mig) har den stora turen att vara vackers om Ingrid Bergman väntar ett bröllop i Stöde kyrka, med en bröllopsklänning som liknar den Ingrid bar då och middag efteråt. Allt på bekostnad av Stödes föreningar.
Vad det kommer att kosta den blivande bruden? Tja för det första får du alltså inte välja din egen klänning, middagen och alltihop kommer att bli ett stort mediaspektakel och du kommer att få påhälsning av dels Ingrid Bergman och Petter Lindströms dotter Pia, plus en del åderstigna Stöde-bor som bevittnade bröllopets förlaga 1937.

Bröllopet beräknas till sommaren 2007, 70år efter den stora händelsen. Om bruden får välja sin egen brudgum, eller det redan finns en utsett är oklart. Risken är ju stor att ordföranden i Hembygdsföreningen har en son som heter Petter, är i giftasvuxen ålder och har svårt att få en dejt... Kanske alltsammans är en välmenande mors sätt att skaffa en tjej åt sin son, som är över 40 och aldrig varit utanför kommungränsen? Vem vet.. Om ingen anmäler sig så kanske lilla mamma blir desperat. För alla som liknar Ingrid Bergman och lever i närheten av Stöde utfärdas härmed en varning!

Nåja. Eftersom jag knappast liknar Ingrid så behöver jag inte oroa mig. Jag bor inte heller i närheten av Stöde (som ligger mellan Sundsvall och Ånge) så inte ens i den sista desperata tvångsvärvningen bör jag kunna komma i fråga.

Personligen så liknar jag mera... Minnie Driver. PÅ de kort där hon inte är så snygg.

Censur.

2006-11-19T21:57:00.000+01:00

Idag tänker jag prata om underkläder, så alla känsliga människor (eller mig närstående) om bedes ta en kaffepaus/hålla för ögonen och sjunga ninanininana-ninanananina medan jag skriver detta. Jag önskar att jag hade något mera sedesamt att blogga om, men, det är det här som är nytt. Inget att göra åt.

(Varför "Ninn-ar" du inte??)

Det är nu mindre än 6 månder kvar till bröllopet, och klänningen är INTE beställd. Jo, jag känner av en mindre stressrelaterad ångest över detta. Men det är ju inte som att köpa en tröja direkt. Innan jag kan beställa måste jag nämligen ta mina mått, och för att kunna ta mina mått så måste jag ha:
1. Rätt underkläder
2. Rätt skor

Det är liksom ingen idé att mäta sig i den vanliga sport-top:en om dina bröst sedan kommer att sitta någon helt annanstans på bröllopsdagen, när du shoppat nya underkläder. Vilket de flesta gör. Handlar underkläder alltså. Hur andras kroppsdelar är placerade på bröllopsdagen vet jag inget om. Men de flesta av oss har inte silikon utan mera rörliga delar, på gott och ont.

Speciellt ont är det när man inte är en B-kupa och kan shoppa loss på HM, eller Lindex. Man känner sig lätt som en abnormitet när man letar sig fram på gatorna efter en affär som har underkläder in din storlek (som INTE är i beige eller är modell mormorstrosa). De enda underkläder i vanliga butiker med rätt kupstorlek måste man vara jättestor för att ha på sig. Inte ens när jag hade ett BMI på över 40 hade jag en omkrets som motsvarade min kupstorlek, inne på Lindex dvs. Men nog tjat om det.

Så jag begav mig till en sån där liten affär som inte är mer än ett hål i väggen. Golvytan på vår toa är större. Men villken känsla det var att för en gångs skull mötas av färger och mönster i sin egen storlek, istället för de beiga tälten som lätt skulle kunna ha modellnamn som Gdansk och Murmansk. Tyvärr kommer ju underklädesbutiker med ett extra gissel: affärsbiträden. Jag vet inte hur det är med er, men jag är inte så värst förtjust i att få små snitsiga brudar i halva min storlek med mig in i provrummet. Jag vet inte varför de envisas, kanske för att de behöver motivation till att inte äta cheeseburgare?

Men, nu när jag ändå var där beslöt jag mig för att bara flyta med och för en gångs skull utnyttja tjejen som var där. Jag sa vad jag ville ha, och slapp leta i hyllorna och bli hysterisk över vilken storlek som var rätt. (Kan säga att resultatet var skrämmande nog ändå, alltså vilken storlek det slutade på.) Tjejen var hjälpsam, och efter 20 minuter i provhytten, och ett antal goda råd var jag redo att göra mitt inköp. Ett tag var jag redo att gå på hennes förslag, men efter lite eftertanke insåg jag att det bästa jag kunde göra var att välja det jag helst ville ha. Så jag gick emot expertisen, och kom därifrån med exakt de kläder jag föreställt mig. Dock till ungefär dubbelt så hög kostnad som jag föreställt mig, men det var det värt. Tjejen var nämligen en extremt bra försäljare, en sån som får dig att handla men ändå inte vara påträngande eller tjatig. Men det avancerade strumpebandet (jag lovar det var brett och med spetsar för en hel slöja) för 300kr lyckades jag ändå tacka nej till. Vi ska ändå inte ha någon fånigt kast med stumpebandet, så det klarar jag mig utan. Jag kan dra ett varv med silvertejpen om det ska vara så. Det passar in med färgtemat också för den delen.

Väl hemma, men Prince Charming ute ur slottet för kvällen, gjorde jag slag i saken och krängde på mig hela ensamblen och gick lös med måttbandet. För det första: Minns ni kyskhetsbältet från ett av mina tidigare inlägg? Jag tror att det måste varit lättare att ta sig UR det än det var att ensam ta sig IN i de kläder jag köpt. Jag planerar nu att lägga till en extra timme till påklädning på bröllopsdagen, för det var minst 24 år sedan någon annan hjälpte mig i mina underkläder, och jag känner INTE För att återuppta det på min bröllopsdag. Speciellt inte eftersom det knappast är "My Little pony-trosor" jag köpt..

För det andra: VET ni hur svårt det är att mäta sig själv? Överarmsmått till exempel? Eller att mäta hur långt det är från ena axeln till den andra? Bara att hitta midjan var ett äventyr för sig.

NÅja, jag fick mina mått och tog mig ur kläderna. Jag låg inte och sprattlade som en skalbagge på rygg när PC kom hem (alltså, om man lägger en skalbagge på rygg så är de väldifgt hjälplösa för de kan inte vända sig. Det var INTE en snuskreferens!! FY dig!) Nu väntar jag bara på att få hem mina skor så vi kan ta det sista måttet (höjd/längden på klänningen).

I grund och botten är allt det här extremt fånigt. Jag skulle vilja se den brudgum som har sådana här problem med sina boxershorts till bröllopet, och som får överväga att be sin marskalk om hjälp att komma i dem.

Brudar är patetiska...

Hört om ett steg fram och två tillbaka?

2006-11-01T22:36:00.000+01:00

Så kom då den där helgen då vi skulle hinna med "allt", dvs att fira 1 75-årsdag, 1st 25-årsdag, hälsa på 3 föräldrar och övriga släktingar samt titta på våra (redan bokade) festlokal och kyrka. Vi hade fyra dagar på oss, och vår semester inkluderade även 80mil resa i bil. Låter det avslappnat?

Jag visste redan innan att vi har 1 chans och bara 1, att kolla ordentligt på festlokalen innan dagen innan bröllopet när vi står där och ska in. Vi har noll chans att komma på saker vi glömt att kolla, och lika mycket möjlighet att åka dit igen och kolla allt det där vi kommer på i efterhand. Här gällde det alltså att vara effektiv. En hel vecka innan samlade jag de mest varierande punkter på en lista, allt från hur porslinet såg ut, till om vi fick slänga sopor i deras soptunna och att lokalisera brandsläckarna. Det slutade på cirka 50 punkter, varav flera skulle kompletteras med foton. Listan skrevs ut och jag packade ner block, penna, kamera och var sitt måttband (sånt där som snurrar ihop sig!) till mig och PC. PÅ vägen upp försökte jag förbereda PC på att jag troligen kommer att vara pinsamt petig, titta på exakt ALLT och att hela "titten" troligen skulle ta närapå en timme. Jag vet inte om han trodde mig, men han såg inte blek ut. Då.

Väl framme tog det ett tag innan vi lyckades skaka av oss tanten som öppnade lokalen för oss, så att vi kunde koncentera oss på att checka av våra punkter. PC gjorde ett föredömligt jobb med att undanmanövrera tanten till köksregionen och förevisa porslinet medan jag mätte allt jag såg. Vi fotade (jag med kamera och PC med mobilen) vi ritade planritningar (jag), mätte bord (jag), vi kollade, frågade och kollade lite till. Vi till och med lånade en cd av tanten så vi kunde testa ljudanläggningen. Hon hade med sig en egen cd så vi spelade "In the mood" på så hög volym vi bara vågade, och konstaterade att högtalarna var helt okej. Jag tror att tanten uppskattade att slippa den cd med "Farbror blå" som vi hade med oss...
Det tog cirka 45 minuter, och efter det var det inte många kvadratcentimetrar som vi inte kollat upp och bockat av. När vi sedan kompletterade våra upplevelser och insikter så insåg vi att vi gjort ett mycket bra jobb. Samt att lokalen var så mycket bättre än vi hade kunnat tro.

Fördelar som vi inte visste innan:
1. De ska måla om. Hej då fula furuväggar, hej och välkommen vitlassyr!!
2. Vi slipper städa, det ingår i priset!
3. Det finns både ljud och mikrofonanläggning.
4. Det finns ett piano (syrran har lovat att leda gästerna i Tweenisarnas sång, med rörelser, om bara solisten kompar henne..)
5. Det finns massor av bord och stolar, inte ens jag kan finna möjligheter att göra slut på dem.

Vi är helnöjda!

..............

Så kom då söndagen och jag blinkade så vackert jag kunde och fick PC att följa med på The Castle Tour. Vi skulle nämligen och titta på den kyrka vi bokat, som är en slottskyrka. Det vill säga att den ligger inne i ett slott.

Vi åkte dit, betalade vårt inträde (det kostar att gå på museum) och började att titta runt. Slottet var fint. Vi närmade oss kyrkan. Kyrkan där vi skulle vigas. Vi tog ett andetag och väntade på det stora ögonblicket! Aaah.. *håll andan med mig nu för största möjliga effekt*

Kyrkan var...trång. Liten. Inte särskilt spännande alls. Visst var den fin, och liten. Mysig. Men...jag mindes den större. Jag mindes vara betydligt mera lätttillgänglig. Jag mindes den från mitt besök i 4:e klass och då såg den INTE ut såhär. (Jo, det gjorde den säkert visst, men i mitt huvud såg den inte alls ut så.) Den där känslan som jag väntat på, att "WOW här ska vi gifta oss" kom inte. Det mest spännande med kyrkan var inte kyrkan utan slottet. Vi såg inget piano, kunde inte fatta hur vi skulle få plats med ett kamerastativ utan att sticka ut ögonen på prästen (känns mer som katolska kyrkan än svenska kyrkan..) och dessutom blev VI andfådda av att ta oss upp till kyrkorummet. Vi har ett antal gäster som inte är purunga och knappast hoppar kråka varje eftermiddag för skojs skull. Och kyrkan såg ut som den gjorde, mer som ett rum i slottet än som en kyrka. Faktum är att rummet innan, med höga fönster och en gigantisk flygel, kändes mera inponerade.

Här står man nu. Med bokad kyrka, städslad präst (tagen från en annan kyrka) och känner att det inte känns rätt. Vad gör man? Man åker och kollar på alternativen, fort som bara den! Dels för att det var 6 månader till bröllopet och de populäraste kyrkorna blir bokade fort, och för att jag skulle vara på 25-årskalas om inte alltför lång tid.

När vi steg in i domkyrkan så kom den. Den där känslan som jag väntat på. Den där, när det drar ihop sig lite i magen, man drar efter andan och man känner att här är något speciellt. Jag har alltid gillat stora kyrkor, den enda bröllops-dagdröm jag någonsin haft har varit om domkyrkan i Visby och inte om slottskyrkan. Och visst, det var inte Visby vi stod i, men känslan var densamma. Det här kändes rätt.

Vi tog några bilder (eller ja, många), köpte vykort och tittade runt. Nu var det bara att åka hem och släppa nyheten att vi bestämt oss för att riva upp alla planer och börja om från början, samt att hoppas på att domkyrkan inte skulle vara upptagen... För säkerhets skull så tittade vi på två alternativ-kyrkor till på vägen hem under måndagen, så att vi inte skulle stå rådlösa om domkyrkan var upptagen. Eller full med renoveringsställningar och liknande, som jag läste om på deras hemsida första kvällen hemma...

Idag ringde jag (vi snabbspolar förbi ett antal samtal till fel person och till telefonsvarare). Kyrkan var upptagen, men inte av brudpar utan av konfirmander. Men kunde vi ta det klockan 17 så var det inga problem, och de skulle hinna städa mellan också? Givetvis gick det bra! Och renoveringarna skulle ändå inte påbörjas förrän efter sommaren, så vi slipper få målarfärg i håret! Så jag bokade raskt domkyrkan, avbokade slottskyrkan, och ringde upp vår präst för att se om han nu också kunde byta kyrka och följa med oss. Det var däremot mindre säkert, men han lovade att kolla och göra sitt bästa, och han var som alltid extremt sympatisk och trevlig.

Slutet gott, allting gott. Det känns bra i magen igen, och solisten får en större scen, som jag skämtade med henne ikväll. Frågan är bara hur galen man får bli över en magkänsla? Fast, om jag inte följde magkänslan så skulle jag inte ha min underbara Prince Charming, så jag kanske är förlåten... Jag vet inte om det bara var tur, eller så berodde vår lyckosamma ändring på att jag i söndags skänkte två extra kronor till kyrkan när jag köpte av deras vykort samt att jag kontaktade Gud för ett samtal mellan fyra ögon. Uppenbarligen så lyssnar han på förnuft, och troligen mer på känsla ;)

Musikhistorien i ett nötskal

2006-10-22T10:54:00.000+02:00

Bröllop består till stor del av musik. Det ska vara in och utgångslåtar i kyrkan, psalmer, eventuellt någon solist som sjunger i kyrkan, brudvals och en massa annan musik till festen. Dessutom förväntas man att visa upp hela sin personlighet i dessa låtval, ochvarje ton måste sas vägas på guldvåg. En inbiten hårdrockare kan inte välja en ballad med Carola som solosång och liknade.

Det är lite roligt det där med individualitet och bröllop. Precis som alla tonårstjejer (på min tid iaf) sa sig måna om sin högst personliga klädstil, men ändå handlade hela sin garderob på JC och alltså i slutänden hade exakt samma individuella stil som alla andra, så är det många brudpar som anser att de är så extremt persooonliga och individueeeella. Men som sedan visar sig vara personliga på precis samma sätt som 90% av alla andra brudpar.

Missförstå mig inte nu, jag ser verkligen inte ner på den som väljer att gå den vanliga vägen. Tvärtom så finns det ju faktiskt oftast en anledning till att människor gång på gång väljer vissa saker. Helt enkelt för att det är något rätt trevligt! Det jag däremot skrattar åt är de människor som likt tonåringarna ska låtsas att de är så extremt unika och inte fattar att de är precis som alla andra.

Ta det här med solosånger i kyrkan. Jag har studerat ämnet i närmare åtta år och är rätt säker på hur topplistan ser ut. Utan inbördes ordning presenteras härmed

"Solsosångernas svensson-lista":

Det vackraste - Cecilia Wennersten
För kärlekens skull - Ted Gärestad
Kärleken förde oss samman - Ulf Lundell
Av längtan till dig - Cajsa-Stina Åkerström/Åsa Jinder
From this moment - Shania Twain
Älska mig - Josefin Nilsson

Bubblare (mycket vanliga men inte lika extremt vanliga):
Aldrig ska jag sluta älska dig - Jonas Gardell
(Har haft en storhetstid de senaste åren, men i takt med att filmen Livet är en schlager inte längre är så ny verkar den försvinna mer och mer.)
The rose - Bette Midler
(Har varit stor i många långa år, men har de senaste 4-5 åren slagits ut mer och mer i takt med att folk får upp ögonen för att det finns 10.000 andra att välja på.)

Det här är i stort sett vad som spelas. Dessutom tillkommer varje år någon schlagerlåt som används mycket, tex Shirley Clamp (Min kärlek) och Sarek (Genom eld och vatten). Under 90-talet var det nästan lag på att ha med Tommy Nilssons "Öppna din dörr" och på 80-talet var varannan låt Up where we belong eller När vi rör varann.

Det har gått stora svängningar mellan vad som anses okej att spela i kyrkan. När mina föräldrar gifte sig så fick de bråka hysteriskt med kantorn för att få honom att spela Där björkarna susa med Hootenany Singers. Kantorn ansåg inte att den var förenlig med det kristna budskapet. Döm själva.

Idag är vigslarna fulla av smyg-sexanspelningar med låtar som
Tycker om när du tar på mig - Per Gessle
Det vackraste - Cecilia Wennersten
Båtlåt - Robert Broberg
När vi rör varann - Susanne Alvengren

Det är konstigt att inte kantorerna reagerar idag...

.............................

Nåja, givetvis ska även vi ha solosånger i kyrkan. Tre stycken om det bara får plats. Solisten är redan fixad och tog glatt på sig uppgiften, och jag ska försöka att inte driva henne tokig ;)
Låtarna är halvt om halvt utvalda, men det ger lätt ångest. Tänk om man missar någon! Tänk om det finns en perfekt låt som vi bara glömmer bort, så att vi kommer på den efteråt och ångrar oss! Så, enda lösningen är att gå igenom alla låtar vi kan tänka på. Jag bad syrran om en låtlista igår, för att se om hon kan komma på någon jättebra som vi missat. Men nej, vi ska inte ha Där björkarna susa ;)

När vi är färdiga med solosångerna så ska vi komma överens om in och utgångslåt, psalmer (men där verkar jag få relativt fritt val, PC är inte så jättekyrklig av sig) och en brudvals. På något sätt så ska man lyckas få med alla sina favoriter på en dag, och de som inte får plats i kyrkan får spelas på festen. Det kan ju inte bli mer än spännande med en gammal synthare och en gammal hårdrockare som nu ska sätta ihop en spellista...

Den som har låtförslag får gärna meddela detta i kommentarerna!!

Årets trend: Hot or Not?

2006-10-10T18:55:00.000+02:00

Jag har avslöjat en oroväckande trend. Redan i ett av de första inläggen i den här bloggen var jag den på spåren. Då skrattade jag bara åt det och tänkte att det var en rolig tillfällighet. Men så fel jag hade!

Årets bröllopstrend är:
Nakna människor på bröllopsfotot!

Nej, det är ingen positiv trend!! Sluta tänk snuskiga tankar! Jag syftar inte på några syndiga (men snygga) morgongåve-kort på bruden och inte på bilder från smekmånader i varmare länder med brudparet i baddräkt. Det här är mera "Naken-Janne goes bridal".

Faktum är att den senaste månaden dyker det upp fler och fler bröllopsbilder med nakna människor i. Snart kommer vi alla att ha det, vare sig vi vill det eller inte. Här är bevisen:

I några av korten har fotografen/brudparet valt att ha med en galen halvnaken människa. Jag vet inte varför. Tycker man att man inte är fin nog i sina kläder så att man måste hitta något riktigt groteskt att ställa bredvid så att man ska se snyggare ut? Eller känns korten för trista?

Men långt ifrån alla är de nakna människorna där med avsikt. I det andra kortet här nedanför ser vi brudgummen som byter om på sin "klubb" och fotografen är där för att dokumentera timmarna innan vigseln. Men tyvärr var brudgummen inte ensam i omklädningsrummet...

Nu är jag både oroad och lite nyfiken på vem som ska bli vår "Naked-guy"... Blir det marskalken som plötsligt inser att han hatar frackar? Någon ur serveringspersonalen som tycker att det är för varmt i köket? Kanske en granne til festlokalen som är utlevande nudist och inte tänker lägga om sin kvällsprommenad för vår skull? Eller blir det bara syskonbarnen som kommer att slänga alla kläder under sitt socker-rus efter desserten?

Nu är frågan: Kommer trenden att överleva? Kommer kändisarna att hänga på? Och vad säger ni, är det coolt eller kallt att ha nakna människor på bröllopskorten? (Och nej, nakna modeller från Victorias secretskatalogen är fusk. Det ska vara vanliga, fula nakna människor. Eller galna nakna människor.) Vad säger ni?

Tack gode gud för att vi gifter oss i April. Måtte inte värmen kommit då....

Alla fruktansvärda/underbara bilder är lånade från:
Angelica Glass
Something in Blue
Matt Adock

"Men älskling, det är ju nästan en laserpistol!"

2006-10-01T20:06:00.000+02:00

Det finns många likheter mellan amerikanska bröllop och svenska. Många skillnader också lyckligtvis. En av de stora skillnaderna är att samboförhållanden är så mycket vanligare och mera accepterade i Sverige. Här kan ett par leva ihop mycket länge innan de ställer till med bröllop, om de alls gör det. Det är självklart för alla att brudparet troligen inte är oskulder, att de levt ihop och att de känner varandra väl.

Det svenska brudparets liv förväntas inte bli annorlunda efter vigseln. De bor redan ihop och lever redan som gifta, och på den tiden då de bott ihop har de redan hunnit samla på sig ett stort antal prylar, de har kanske till och med haft varsitt eget boende under lång tid innan de flyttade ihop. Så när amerikanskorna släpar med sig sina motvilliga blivande makar till affärer för att göra önskelistor och välja mönster på den självklart kommande finservisen så sitter de svenska paren kvar vid sina köksbord. De har redan allt sånt där, och önskelistor skriver de generellt inte. Även om butikerna göra sitt bästa för att övertyga dem om att det är ett måste...

Skogsrået och hennes Prince Charming har levt ihop i åtta år, och skåpen är fulla av prylar. Den brudkista som Skogsrået faktiskt hade (inte för att hennes familj är en konstig djupt religiös familj som ansåg att alla flickor behöver en hemgift, utanför att hennes morfar var snickare och gjorde kistan själv) är sedan länge tömd på alla prylar, och det finns redan grejer till en middag för 12 i vårt lilla kök. Därför var jag inte riktigt förberedd på vad som skulle komma...

Jag och syrran skulle av olika anledningar ge bort två kaffekoppar med fat till vår mor, och kopparna skulle ha ett visst utseende som vi föreställt oss noga. Därför letade vi med ljus och lykta, ända in på Fyrklöverns hemsida. Medan vi surfade runt där kom syrran på att vår styvmor länge frågat om det inte är någon servis jag ville samla på, eftersom hon älskar sådant och tycker att det är skönt att ha något sådant att ge bort i julklapp och liknande. Jag har inte någon finare matservis, det är faktiskt det enda som fattas i vårt kök, och nu när jag ändå satt här så hittade jag faktiskt en jag gillade. Syrran ville genast tala om det för styvmor som med all säkerhet skulle bli överlycklig (ja hon är lätt att glädja) :) men jag ville inte dra in mer saker i vårt kök utan att konferera med PC först. Han får redan nya gråa hår för varje kaffemugg eller lattesked jag smyger in, eftersom våra köksskåp bågnar av saker som han anser är mer eller mindre onödiga..

Så, jag knackade PC på axeln och bad honom ta en titt på de serviser som fanns på sidan. Till min glädje och stora förvåning hade vi för en gångs skull samma smak, och beslutet var snabbt fattat. Det var då det slog mig:

WE´RE LOOKING AT CHINA-PATTERNS!!!!

(Det måste sägas på engelska för mesta möjliga effekt..)

Nog för att jag inte drog med honom på en heldag till ett varuhus för att skriva en önskelista. Nog för att jag inte försökte lura honom till en timslång sejour på porslinsavdelningen med en snorkig försäljare, och förolämpade hans intelligens med att försöka muta honom med en så´n där pistol-liknande tingest som registrerar prylarna om man "skjuter på dem".
Vårt avgörande tog max 30 sekunder. Men i alla fall.

Nu väntar jag bara på vad som ska bli nästa steg. Ska jag få en föreläsning om äktenskapets plikter och förväntningar inför bröllopsnatten av min mor? Komplett med vackra ordstäv som "Close your eyes and think of England"? Ska jag få en bok om husmoderns plikter av svärmor? Kommer jag inom ett år att referera till mig själv som "Fru Prince Charming"? Jag utesluter inte någonting längre.

Matservisen är i alla fall jättesnygg och ser ut såhär:

Hellre skogsrå än sjöjungfru

2006-09-30T22:57:00.000+02:00

Så begav vi oss iväg. Jag hade förberett mig noga med snygga kläder, skor som hade klack och var lätta att få på och av, sminkat mig efter bästa förmåga och rakat håret med en plattång. Riktigt tjusig var jag.

Första butiken vi kom in i var bara för herrar, fast de fuskade genom att använda brudklänningar i skylten. Så det var bara att hasta vidare.

Nästa butik var stans största, och med sämsta ryktet i länet. Vi var bara tvugna att gå dit för att se om människan skulle vara så otrevlig som utlovat, vi var riktigt förväntansfulla när vi klev in genom dörren. Expediten stod och snackade med några gubbar vid disken och vi gick in och började kolla runt på klänningarna. Expediten sa bara hej, något om hur storlekarna var fördelade i butiken och ett standard "Säg till om ni vill ha hjälp". Det snurrade runt en hel del folk i butiken så jag antar att hon därför (lyckligtvis) inte hade all tid i världen att lägga på oss. Vi fick vara i fred, vilket var trevligt. Vår plan var (förutom att få en chans att utvärde den förmodade skatans brist på social kompetens) att få prova klänningar med så lite inblandning från några expediter som möjligt.

Det var ganska överväldigande med 300 vita kläningar som hängde i drivor, i skåp och på stora ställ. Jag och E (den goda vännen med den goda smaken) debatterade min storlek ett tag och sedan jag förklarat vad jag var ute efter greppade jag första bästa klänning som passade beskrivningen och stegade iväg mot omklädningsrummet. På väg dit kom jag på att det var bäst att kolla av mina planer med skatan/expediten, och riktade om min färdväg mot disken istället. Jodå, det gick bra att prova, bara vi tog av oss skorna. Trots att detta uttalande gjorde mig minst sagt förvirrad tänkte jag inte stanna kvar och be om ett förtydligande, så jag ryckte på axlarna och gick tillbaka till E. Hon valde snabbt ut den mellersta provhytten som hade en trevlig sittpall utanför, strategiskt placerad för trötta medhjälpare som fått springa arslet av sig för att tillfredställa sina respektive bridezilla-vänner. Jag steg in i provhytten. Eller det lilla provrummet. Det hade gigantiska speglar, massor av klädhängare, perfekt ljus och en tjock äkta matta på golvet. Det var till och med trappsteg upp till provrummet och det kändes som att kliva in på sin egen lilla scen. På golvet stod ett par vita brudskor att låna för den som inte tänkt på att ta med sina egna. Någonstans i butiken spelades det soft musik ur ett par högtalare, och jag kommer nu för alltid att tänka på brudklänningar när jag hör "You raise me up" med JOsh Groban. För sin atmosfär fick den här butiken i alla fall full pott!

Jag tog ett djupt andetag och trädde på mig den första brudklänningen. Det var nu det skulle avgöras. Skulle jag bli gift, eller skulle den blivande mannen ge upp ett skrik, blekna och springa därifrån och aldrig återses? Eller skulle jag, den blivande bruden, helt enkelt bli så förtvivlad av min brist på lyckat utseende att det inte fanns mer att göra än att brista ut i gråt och slutligen reduceras till en blöt fläck som E skulle behöva moppa upp för att kunna få med sig hem? Skulle jag nu aldrig bli kvitt alla de där krämporna som mormor alltid lovat skulle gå över tills jag gifte mig?

Jag tog ett andetag till, beredde mig på min dödsdom och såg mig i spegeln. Och jag såg bra ut. Tack gode Gud, det var inte kört! Brudklänningen, som sägs vara det magiska tricket som får alla kvinnor att se vackra ut, fungerade! Jag var ju för 17 snygg! Jaja, snygg för att vara jag, men i alla fall! Blodet började åter pumpa och alla onda tår jag slagit i under barndomen fick på nöten och drog sig återigen tillbaka. Jag skulle nog bli gift iaf. Jag tror till och med att ingen skulle sitta i kyrkbänken och fråga sig hur jag blev gift. (Märker ni hur all min feministiska ideologi och analysförmåga försvinner när jag pratar om mig i en brudklänning och behovet av att vara snygg? Professorn som läste min välformulerade c-uppsats i ämnet skulle gråta blod.)

Fnissande och med en teknik och strategi som skulle göra James Bond avundsjuk, smugglade vi fram min digitalkamera, och lyckades få till foton på mig i klänningen. Det var ett farligt företag, för kameran blixtrade och jag visste inte hur jag skulle stänga av det. Dessutom gav den massa bip ifrån sig när jag försökte leta mig runt i menyerna, så att leta efter avstängningsfunktionen fick jag snabbt avkriva som ett alternativ. Det var bara att ta kort snabbt som 17 och hoppas på att skatan inte sett den gigantiska blixten inifrån omklädningsrummet. Det är nämligen förbjudet att ta kort i bröllopsbutiker, iaf i dem som innehas av sura tanter.

Jag bytte om till nästa klänning, som var ännu bättre än den förra och renderade ytterligare några kort. Jag blev till min förvåning i efterhand dessutom bra på korten , något jag senast upplevt på min skolkort från förskolan. E begav sig ut i butiken ett par vändor till och återvände med ett antal stora och mycket tunga klänningar som jag krängde på mig i tur och ordning. När vi kom fram till en klänning med ca 50 små knappar i hela ryggen, som inte hade en dold dragkedja bakom, fällde vi diverse råa och snuskiga skämt om bröllopsnatten medan E stönade över knapparna (det var givetvis hon som fick knäppa fanskapen) och vilket besvär PC skulle ha med dem på bröllopsnatten.. Jag kontrade med att han förmodligen inte skulle behöva bekymra sig över dem, eftersom kläninngen i det läget skulle av och inte på, och dessutom var färdiganvänd. Vi hoppas att det inte var någon späd oskuld/frikyrkoflicka som provade i hytten bredvid..

Slutligen, efter 7-8 klänningar, kände jag mig färdig men bad E att hämta en sista klänning.
- "Hämta någon som går emot precis ALLT jag sagt! En utan axelband och med tajt kjol, som ser ut precis tvärt emot vad jag provat! Jag måste bara se hur det ser ut." flinade jag, och E sprang iväg.
Hon återvände med ett litet fodral med sjöjungfrukjol och utan axelband. Alltså en klänning som inte döljer dina armar, som framhäver dina höfter och som inte lämnar något åt fantasin, iaf inte dina skavanker. Skrattande trädde jag på mig klänningen. Det var en 42:a, men jag som ändå är ganska framtung för att uttrycka det lite sympatiskt, hade ändå en glipa på 1 dm över bysten. Vem som haft den klänningen på sig innan begriper jag inte. Troligtvis Lollo Ferrari, eller bruden i Outsiders med Europas största bröst. Dolly Parton hade nämligen varit för liten för den klänningen.

Jag skrattar, E skrattar. Vi hånar klännigen och flinar åt hur groteskt illa den sitter på mig. DÅ.
- Hur går det?
Draperiet dras ännu mer åt sidan och där står skatan. Hon tittar på mig, där jag står i Mermaidklänningen. Hon dröjer en sekund, ler och säger:
- ÅÅ vad den passar dig! Den var du jättefin i!
Jag och E bara tittar på varandra. Först förvirrade, sen förundrade -hörde vi rätt?- och sedan på gränsen till ett totalt sammanbrott. Hon kan för allt i världen inte mena allvar?
- Tja, det är väl inte riktigt en modell för mig... försöker jag lite diplomatiskt.
- Jooodå! Vi kan bara ta in den lite över bysten! Den sitter jättefint på dig! Ler expediten, och ser glad ut. Jag försöker att få henne att förstå, jag försöker att resonera med henne:
- Men det markerar nog mina höften lite väl mycket. Det är ju inte en modell som är riktigt klädsam för min kroppsform.
Expediten ler lika glatt och oförstående. Hon måste vara hög tänker jag.
- Jag har redan provat en hel hög andra klänningar i en helt annan modell, och jag är jättenöjd med dem. Jag ville bara prova den här för att jämföra med!
Expediten förvirrad ut.
- Men jag är nöjd nu, och färdig. Så tack i alla fall!
Den förvirrade expediten bli utmanövrerad av E som fattar min desperata situation och drar för draperiet. Jag krånglar mig ur klänningen och när vi lämnar affären två minuter senare faller vi mer eller mindre ihop av skratt på gatan.

Om det där HADE varit min drömklänning, som jag sett ut och förälskat mig i. Om jag HADE saknat all form av insikt i vilka typer av klänningar jag ser bra ut i, och vilka som får mig att se ut som en stoppad vit isterbands-korv, så var det väldigt snällt av henne att inte såga mig, eller förstöra min dag. Gud ska veta att jag förväntat mig det motsatta från henne. Men, när man står där och ser ut mera som sjöhäxan Ursula än en vän Ariel i sin sjöjungfruklänning, så är det svårt att inte brista i skratt av någons så totala brist på ärlighet eller i annat fall, smak. Hysteriskt kul var det iaf.

En nära-maräng-upplevelse.

2006-09-16T19:18:00.000+02:00

Så var det då dags för den stora dagen, den vi väntat på så länge.. Nej, nej, nej dumsnut. Inte bröllopsdagen! Den lär vänta på sig ett tag till, men brudklänningsdagen! Den dag då jag utrustad med 1st trevlig vän med god smak skulle bege mig till en (eller flera) bröllopsbutiker för att för första gången i mitt liv ikläda mig en brudklänning och förhoppningsvis inte dö av chock.

Jag avskyr att handla kläder och känner mig alltid grotesk i provhytten. Kläderna sitter aldrig bra, jag blir varm och svettig och belysningen hånskrattar åt mig. Så, vad kan man då förvänta sig av en dag då man antas plocka fram den viktigaste klänningen i ditt liv? Har ni sett hur det ser ut på film när de ska hitta en brudklänning?

I "4 bröllop och 1 begravning" så klarar Andie Mcdowell av det lite enkelt och lätt ihop med Hugh Grant. Hon hittar några fåniga kläder (får-vallare-utstyrseln tex) och sedan finns det givetvis en perfekt klänning som hon hittar utan problem. "Not an meringue in sight" som Hugh säger efteråt när han beskådar resultatet.

I "The weddingsinger" går Julia och provar klänning ihop med ett helt gäng, som dessutom provar kläder åt henne. De skrattar, äter glass och fånar sig. Till slut hittar de den perfekta klänningen och alla är lyckliga.

Inte en enda gång blir den blivande bruden trött, svettig, har en "dålig-hår-dag" eller råkar ut för en brudklänningsaffär med enbart vidriga klänningar. Allt är så lätt, så enkelt och totalt avslappnat.

Och i verkligheten? Där talas det om dåligt utbud, solkiga klänningar, obegripliga öppetider och tvång att beställa tid och i vissa fall betala för att så mycket som få prova en klänning. Expediterna säga vara sura, otrevliga, försöka sälja på dig kläder du inte alls passar i eller totalt såga dig vid fotknölarna när du står där i din drömklänning. Det är inte få brudar som fått höra att de är för feta och fula för att gifta sig, eller att den här bröllopsbutiken minsann inte har klänningar i din storlek (efter en snabb och uppebar översyn av den glada bruden). Vissa bröllopsbutiker vägrar dessutom att hjälpa dig om du inte kan ge ett snabbt och övertygande svar på NÄR du ska gifta dig (har du inte ett datum satt så är du inte tillräckligt seriös för att få prova kläderna tydligen) eller har med dig någon form av smakråd. Uppenbarligen krävs det någon form av karaktärsvittne för att du ska få peta på en enda puffärm eller rumprosett...

Hur vad det då? Vad hände? Fick jag prova? Kom jag ens in i butiken, eller blev jag grymt nedskjuten och låg som en blöt fläck utanför på gatan?

Fortsättning följer...

Bring your Pom-poms, preacher!

2006-08-28T19:46:00.000+02:00

Bröllopsplaneringen lockar fram tvivelaktiga och jobbiga sidor hos mig. Som beslutsångest.

Det finns så mycket man ska bestämma, och jag håller på att gå upp i atomer. Det ska avgöras vilken klänning, ring och skor jag ska ha (ni vet ju vid det här laget hur mycket jag petitess-härjat över skorna, lägg till 100% till så vet ni hur mycket energi jag har lagt på att noja över klänningen..) och det känns som om jag inte kommer någonstans. Tvärtom så kommer jag bara på fler saker jag skulle behöva avgöra. Men nej, att överlåta hela beslutsfattandet åt min mor (som i gamla goda tider) är INTE ett alternativ. Då vet man aldrig hur det hade slutat.

Jag är en jobbig människa, på det sättet att jag har svårt att blunda för saker och ting. Även om jag vet att jag kommer att göra situationen värre för mig själv, så måste jag ändå re i saker, för jag VET att det ligger något där som inte är riktigt som det ska. Jag tror att min mor nog måste ha målat någon av mina favorit-bebis-leksaker med orden "Själv är bäst dräng" eller nåt, för det är så jag lever mitt liv. Jag är världs-sämst på att delegera. Jag har försökt ibland, men det brukar sluta med att folk gör fel, eller ännu värre: inte gör det alls. Så då gör jag det själv. Men det finns ju saker jag inte kan göra själv. En av dem är att viga oss. Många saker är jag, men prästvigd...nepp. Alltså måste jag överlåta denna vitala del av bröllopsdagen åt *dum-dum-döööm* NÅGON ANNAN!!!

Rätt länge lyckades jag övertala mig själv att jag INTE skulle gå igenom internet efter listan på alla homo-äktenskaps-motståndare bland Sveriges präster, och sålla bort idioter, och i andra omgången försöka få bort alla kvinnorprästmoståndare från listan. (Ja, Gud detta är ännu ett av mina fel, jag är inte ödmjuk. Det finns människor som är idioter, och som helt enkelt har fel, när jag har rätt.) Därefter skulle jag kunna gå på studiebesök i olika kyrkor för att lyssna på prästerna och försöka hitta någon som inte är homofob, sexist eller tråkig. Detta låter väldigt logiskt i min hjärna, och jag skulle egentligen vilja göra så. Men jag är rädd att jag dels skulle stå med en tom lista, och dels att jag skulle driva PC till vansinne om jag gjorde vårt bröllop till ett politiskt projekt. Så för en gångs skull så ska jag försöka att blunda och hoppas på det bästa... PC är redan orolig att jag ska hamna i en argumentation med prästen om kvinnans roll i äktenskapet, och läsa lusen (eller den vita kragen) av prästen under vigselsamtalet. Eftersom vi har störst möjlighet att undvika sådant om jag inte känner till prästens eventuella politiska åsikter, så är det bäst att de där prästlistorna får vara ifred...

Så jag lyckades hålla mig ifrån prästeriet i ungefär... fyra månader. Sen gick det inte längre. Politiken kan jag kanske lämna därhän för en dag, men det känns inte bra att inte veta om man får en 100-årig gubbe som håller en timmes predikan och sedan tvingar oss att hoppa över alla solosånger för att nästa brudpar ska in i kyrkan. Jag vill inte ha en tråkig, sur och jobbig präst. Jag har träffat tillräckligt många sådana (min konfirmationspräst tex.) så NEJ jag kan inte chansa längre.

Tänk om man kunde ha auditions för präster! De kunde få komma i sina scenkläder *host kaftaner och stolor* och göra ett kort framträdande. och så kunde vi sitta där och säga
- "Don't call us, we'll call you..."
Och sen kunde vi göra små poängkort, ungefär som de som finns i tidningen vid Melodifestivalen. Eller så kunde prästerna spela in demotapes, med sina bästa vigslar och predikningar, och så kunde man lyssna om människan hade humor eller om han bara pratade om maskar (ja, jag har hört en 30 minuter lång predikan om daggmaskar..). I bästa fall så kunde det startas topplistor på internet, där publiken (förlåt, församlingen) kunde gå in och rösta på vem som var bäst. Prästernas 10-i-topp, med bubblare! Det vore något det!

Jag vet att man inte kan ha try-outs med kyrkoherdar som med Cheerleaders, även om det vore en hysteriskt rolig tanke *visualiserar ett gäng präster som hjular och gör pyramider i sina kaftaner medan de hojtar*. Men när jag idag faktiskt insåg att jag satt och gav en annan tjej tips om trevliga och roliga präster i det området där vi ska gifta oss, så slog det mig att det faktiskt finns 1 eller kanske till och med 2 som jag skulle vilja ha. Så idag har jag mejlat till församlingsexpeditionen (igen!) för att fråga när de lägger schemat och om vi kan få "Önska oss en präst". Vi får se om exp.killen orkar besvara fler av mina frågor, men det måste ju finnas ett antal petiga brudar, utöver mig, att sucka över i fikarummet. Jag har trots allt varit extremt vänlig och försynt när jag ställt alla mina frågor.

Så nu är det bara att hoppas på att vår utvalde präst kan tänka sig att ställa upp. Snälla prästen, jag lovar att du inte behöver hjula!

Jubileum!

2006-08-27T16:37:00.000+02:00

Grattis till Skogsråets Bröllopsblogg!

Idag passerade vi 1000 besökare (sedan bloggen fick sin räknare), och det är spännande att så många hittar hit, läser och kommenterar.

Besökare nummer 1000 då, vem är det?

Jag kan avslöja att Besökare X är från Sverige och surfar med Glocalnet. Han/hon hittade hit idag söndagen den 27 augusti klockan 11:30 och använder sig av Windows XP.
Hur han/hon hittade hit? Genom att söka på detta i Google...

Jag vågar inte tänka på vad detta betyder för min blogg, men jag är glad för alla besök och hoppas ni vill stanna kvar. Själva har vi 8 månader kvar till den stora dagen, och det ger tid för många fler blogginlägg.

Tack för besöken!!

Temadag och dagispyssel

2006-08-24T21:59:00.000+02:00

Bröllopsplanering verkar locka fram barnasinnet hos förvånansvärt många. De där hemska dagarna med julpyssel under skolåren blir plötsligt glömda, och blivande brudar sätter glatt igång med att färga in skor, sy 100 tygservetter, binda buketter och stöpa ljus. Skogsrået, som personligen har bittra minnen av barndomens alla skittrista julpyssel och aldrig någonsin tillverkat en papp-ask på frivillig basis, har även hon glömt de mörka timmarna med skollimmet i högsta hugg. Projekt jag så här långt planerat att göra:

* Laga 80% av all mat.
* Tillverka ett gäng avancerade inbjudningskort m.m.
* Tillverka 40 meter girlanger, från grunden.

Visst låter det som att jag ska ha det lugnt och skönt? Som om inte detta var nog så beslutade PC häromdagen när vi diskuterade bordsdekorationer, att vi skulle göra sådana ljuslyktor/placeringskort som jag test-tillverkade för några månader sedan på skoj. Ja, han menade allvar. Så där har vi ännu ett projekt. Unibet har redan startat en vadslagning om hur många ljuslyktor vi lyckas färdigställa innan vi slänger dem i väggen och lägger ner projektet.

Bilden är lånad från den eviga Martha Stewarts sida.

Sveriges brudpar verkar dessutom minnas skoltidens Tema-dagar i ett speciellt ljuvligt skimmer. Alla bröllop måste numera ha ett specifikt tema (och då menar jag inte det obligatoriska färg-temat) som:

* Cowboybröllop
* Las Vegas bröllop
* Medeltidsbröllop

Eftersom jag redan ser vårt bröllop som en lite saga har jag lobbat hårt för ett Sagotema på vår dag. Över en öl föreslog jag här om dagen att vi skulle skicka ut inbjudningar i form av "Golden Tickets" och sedan ha ett gigantiskt godisbord på festen. PC skjöt ner min idé innan jag ens hunnit andas om några Umpa-lumpas. Han påstod att de flesta som skulle komma på vårt bröllop inte sett Charlie and the Chocolatefactory, samt att vi verkligen inte ville ha 15 barn med en blodsockernivå som kaknästornet springandes runt i lokalen. Jag gav muttrande mitt medgivande, men genomförde vid senare tillfälle ett helt objektivt blindtest av vår omgivnings kännedom om nämnda saga. 50% av de tillfrågade kände till Charlie och hans äventyr, så jag funderar på att relansera min idé vid lämpligt tillfälle... Skam den som ger sig!

Under andra havan av ölen föreslog jag att vi skulle duka upp 4 paralella bord på festen, döpa dem var och en till Ravenclaw, Hufflepuff, Gryffindor och Slytherin. Tänk vilka oanade möjligheter detta skulle ge! Vi skulle kunna placera folk med hjälp av en Sorting Hat och sedan kunde de olika husen få tävla mot varandra för att vinna The house cup (märks det att jag läser HP på engelska?). PC såg trött ut och frågade vad jag hade tänkt att våra gäster skulle tävla i för något. Quiddich? Jag föreslog att våra gäster skulle få duellera mot varandra, och den som först ropat ut rätt formel för att tända en ljuset skulle vinna.
"- Lumos." sa PC trött, och fick det att se ut som om ämnet var avslutat. Det var det inte. Jag bara avvaktar tills jag hittar ett företag som kan låna mig ca 40 ugglor så jag kan skicka ut inbjudningarna...

Nåja, oavsett om det inte blir ett Chokladfabriksbröllop eller ett Hogwartsbröllop, så kommer det ändå att bli som en saga. Skogsrået planerar att dra in så mycket skog som möjligt i lokalen, och om hon bara hittar en ring med text på utsidan så...

Bunnyhop och wienervals

2006-08-17T18:41:00.000+02:00

Det här med dans är ju ett kapitel för sig, speciellt dans på bröllop.

Trots sin motvilja mot dans generellt så har Prince Charming varit mycket bestämd på en punkt: Vi ska dansa bröllopsvals!

Jag dansar gärna och har inget emot att ta en tur på dansgolvet, däremot så känner jag inte att det nödvändigtvis måste vara en vals. Det hade gått bra med en eldig tango, en stilla foxtrot.... eller
"-Varför inte slutscenerna från Dirty Dancing?" frågade jag med ett varggrin, när vi stod i köket och lagade mat häromkvällen. Jag fick avslag på den idén kan jag säga.

Inte för att den är så konstig, jag vet många brudpar som övat in just den scenen och dansar på sitt bröllop, faktum är att idén är så vanlig att den börjar kännas lite sliten numera. I alla fall för mig som i nästan 10 år sugit åt mig allt som har med bröllop att göra.. Däremot så skulle jag kunna tänka mig något från Titanic, och dans-scenen nere från andra klass... Det hade varit något det!

PC är inte så lätt skrämd visade det sig. Helt kallt föreslog han att vi alla skulle dansa Macarena tillsammans, så nu vet ni vad som väntar er om ni hittar till vårt bröllop! Det är bäst att ni börjar öva redan nu! Då är det tur att man inte är amerikan, med tanke på att deras bröllop innehåller så orimligt många och äckliga grupp-danser som limbo:

Eller varför inte The Hustle, The Electric slide, The Bunny hop (jag tror att de gör den på gräsmattan i början av Dirty Dancing faktiskt..), The Chicken Dance (tror att vi brukar kalla den för Fågeldansen på svenska)... En annan amerikansk danstradition är The money dance/The dollar dance där det går ut på att brud och brudgum får dansa med gästerna för pengar. Ibland så sätter gästerna helt enkelt fast dollarsedlarna i brudparets klädsel. Mums så fint *ironisk*

Nåja, det kommer ingen amerikansk DJ i närheten av vårt bröllop, så våra gäster kommer varken att behöva spela kaniner, kycklingar eller ens dansa små grodorna. Och jag lovar att dansa gratis med alla som vill. Med tanke på brudens porrstövlar skulle det grovt kunna missförstås om gästerna satte fast sedlar i min klädsel...

Nåja, vi fortsätter att kämpa på med vår vals. Det blir som jag har förstått det, en Modern vals och inte en Wienervals (som går extremt fort och är jättesvårt). Efter några timmar framför datorn så hittade jag faktiskt en instruktionsfilm för hur man dansar Modern vals. Den är på danska och ljudet är fruktansvärt, men den får det faktiskt att se hyfsat lätt ut. Vi får väl se hur det går. Annars får vi retrera till en bunny-hop istället. Visst vore Prince Charming söt så här??

Min klänning hålls gisslan!

2006-08-15T23:16:00.000+02:00

Varför kan jag inte vara normal, och göra saker och ting som normala människor gör? Varför måste allt vara så svårt när det gäller mig?

Normala brudar = Köper ett par vanliga vita pumps i en vanlig affär alt brudbutik. Man tar ett par i hyllan. Färdigt!

Skogsrået = "Nej men jag tror att jag ska ha ett par kängor!" Letar förbrilt i flera månader utan att hitta.

Normala brudar = Går in en brudbutik och provar klänningar. Väljer en som är fin. Färdigt!

Skogsrået = Letar efter en bild på en klänning som ser ut exakt som hon föreställer sig att hon vill ha, och tänker låta en okänd människa sy en likadan, efter bilden. Skogsrået har fortfarande inte provat en enda klänning.

(Det finns ungefär 300 exempel till, men dem sparar vi till ett annat inlägg.)

Jag hade hittat en klänning som var exakt den jag ville ha. Jag har läst råd och tips om vilken kläningstyp som passar mig, och jag tror egentligen inte att jag valt fel ur det hänseendet. Jag tänker ändå gå och prova klänningar, både för att se om skärningen passar mig och dessutom så för att bara få göra det en gång i livet. Allt var färdigt.

Sen hittade jag Bilden med stort B. Bilden med den vackraste klänning jag någonsin sett. Och jag har ingen aning om vem som gjort den eller var man kan få tag på den. Och eftersom jag bra har en bild så kan jag inte se på den från alla sidor heller. Personen som hade bilden på sin hemsida/blogg vägrar besvara mina vänliga frågor om vem som gjort klänningen, och var hon hittat den. Jag har surfat igenom 50 olika designers idag, men den står inte att finna. Och jag håller på att bli galen!

Varför svarar inte människan? Hon har bevisligen sett mitt meddelande. Varför är man så snål med info om en klänning? Det är ju inte så att vi någonsin kommer att träffas. Hade vi kännt varandra så kanske hon inte hade velat att vi skulle ha samma klänning, men som sagt, vi kommer aldrig att träffas... Hon sitter på info om min drömklänning, och hon vägrar resolut att besvara mina frågor. Suck.

Undrar vad polisen säger om man ringer och anmäler att en brudklänning hålls gisslan...

Grundkurs i bröllopstårtor

2006-08-13T17:58:00.000+02:00

Det finns en hel del varianter av bröllopstårtor. Först varierar innehållet. Det kan vara en

1. Glasstårta (inte så vanligt kanske..)
2. Vanlig marsipantårta (som prinsesstårta med sockerkaksbotten)
3. Vanlig grädd/frukt-tårta, med sockerkaksbotten
4. Moussetårta (med eller utan sugarpaste utanpå)

Svenska bagerier brukar kunna hantera nummer 2 och 3. 1 kan man köpa från glassbilen, och nummer 4 finns det kanske en eller två bagerier/konditorier som kan hantera i större städer.

Orter där du kan få moussetårtor eller staplade tårtor är bland annat: Haninge, Malmö, Göteborg, Laholm, Halmstad, Linköping, Nacka, Askersund, Kristianstad, Örebro, Nyköping, Oxelösund, Vännäs, Stockholm, Lysekil.

Sen kommer vi till tårtans själv utseende, hur den serveras:
1. Direkt på bordet, bredvid varandra
2. På en trappställning
3. Våningstårta
4. Staplad våningstårta (bottnarna ligger på varandra utan luft mellan)
5. Galna saker, som bordfontäner, slott etc.

Det finns svenska konditorier som påstår att det inte GÅR att göra nummer 4, alternativt så vet de inte hur man gör. Hemligheten är att det är stödben och bottenplattor som är dolda inne i tårtan, man lägger alltså inte bara bottnarna ovanpå varann...

Övrigt:
Sen finns det också de som serverar bakelsetårtor (en liten bakelse till alla), har fototårtor eller olika temainspirerade tårtor som till exempel den som ser ut som en bubbelpool... Många har också levande blommor eller rosenblad på tårtan, som då är ofta ätliga och ofta doppade i sockerkristyr. Glöm inte heller den skånska Spettekakan som burkar vara ett alternativ eller komplement till bröllopstårtan i vissa områden.

Sugen på tårta?

Det som inte syns finns inte

2006-08-13T17:05:00.000+02:00

Jag håller på att bli galen. Varför är folk så korkade? Gör ni så här bara för att reta mig, eller är det på grund av dumhet och okunskap?

Jag talar (givetvis) om företagare på landsbygden, som inte hänger med i utvecklingen av sitt eget område samt är livrädda för teknik. Kort sagt: Varför är ni så rädda för hemsidor utanför storstäderna?!

Idag är det massor av människor som gifter sig på en annan ort än där de för tillfället bor. Men företagarna på landsbygden tror fortfarande att alla gifter sig i bykyrkan och går till det närmaste stället för sina foton, tårta och lokal. Inte behöver man någon hemsida när man bara kan gå in till grannen?

Är det inte dags att inse att året är 2006 nu? Att många människor åker bort för att gifta sig, eller har flyttat iväg och därför nu sitter på kanske 40 mils avstånd och försöker planera ett bröllop på sin gamla hemort, där släkten finns. Som vi. Och jag kan lova dig att i min värld, så finns du inte som företag om du inte har en hemsida. Är du en så korkad fotograf att du inte har en sida man kan hitta dig på så tänker jag inte befatta mig med dig. Å andra sidan, så kan ni räkna med att ni förlorar många kunder varje år för att ni inte är synliga.

Jag vill kunna se på bilder, kolla priser eller iaf slänga iväg ett mejl. Jag vill inte ha ett intetsägande telefonnummer och en gatuadress, för jag vill inte prata med någon innan jag vet ett dugg om de är rätt för oss. Merparten av vårt bröllop planeras mellan 23:00 och 03:00, och jag kan lova att det inte finns ett enda konditori eller fotograf med de telefontiderna. På dagtid när ni finns där och kan ta telefon så har de flesta brudpar annat för sig (jobb, studier, tar hand om barnen etc.) Skaffa hemsida för 17!!

En annan sak som är hemskt irriterande med landsbygden, eller Sverige generellt, är hur långt efter konditorierna ligger. "Nej vi kan bara göra en marsipantårta. Är du riktigt snäll kan vi göra den i vit marsipan, det var väl fiffigt!"
Massor av konditorier som brukar jobba med bröllopstårtor har aldrig hört talas om moussetårtor (vadå, man måste ju ha äcklig vatten-blandad grädde) dekorationer med levande blommor (gräs på tårtan? Menar du inte en marsipanros?) och ska du ha en staplad tårta så tror de att det fungerar att bara lägga tårtbottnarna direkt på varandra (annars så tror de att du menar en sådan tårta där bottnarna bara ligger på olika fat ovaför varandra). Att dessa tårtor faktiskt ska ha stödben dolda i mellan är inget de svenska konditorierna fattar.

Tala om att "det som inte syns finns inte"...

Att hålla på sig

2006-08-07T21:32:00.000+02:00

Det här med oskuld eller inte är ju kanske inte en så het fråga i dagens svenska samhälle. De flesta utgår väl i alla fall från att brud och brudgum "testkört" både en och två gånger innan vigseln så att de så att säga inte köper grisen i säcken. Eftersom brudparet idag ofta har ett par barn så vore det ju konstigt att påstå att de sovit i varsitt rum med händerna på täcket under alla år som sambos..

Det finns ju en del gamla tanter och även yngre ovetande, som rynkar på näsan och kommenterar brudens vita klänning med syrliga ord och blickar, eftersom de anser sig veta att bruden minsann inte har oskulden kvar. Jag tycker att vi lägger kollektivt skynke över de där tanterna, för de har fel (inte om brudens oskuld kanske, men om färgen). Den vita bröllopsklänningen har nämligen inte ett dugg med oskuld att göra.

Det kommer från att vita klänningar var högsta mode under empiren, eftersom folk då var så intresserade av det gamla romarriket (med alla vita togas). I en tid då vanligt folk hade en finklänning som skulle fungera till alla högtider, både bröllop, dop och begravning, så valde folk att köpa en svart (alternativt hade man sin folkdräkt). Den som då kunde visa upp något så opraktiskt som en vit klänning var självklart mycket rik och fin. Den vita brudklänningen är alltså en statussymbol och en modefluga från 1800-talet. Däremot så sägs brudkronan vara en symbol för just oskuld (efter jungfru Maria som ofta avbildas med just en krona på huvudet).

Skogsrået funderade ganska länge på en svart brudklänning, något som mer och mer kommer tillbaka och är hemskt vackert. Men efter ett gott råd från PC ändrades det till den traditionella vita färgen. En svart klänning kan jag få många chanser att ta på mig, men en stor vit klänning är det ju sällan man får anledning till... Detta ska dock inte tolkas som att Skogsrået genomgått något underlivsoperation och återställt oskulden, och generellt så brukar ju inte Skogsrån vara de som håller sig till blyga blickar (även om mödomshinnan är en myt, men det ska vi tala om en annan gång..).

Nej, jag tar inte så allvarligt på frågan om oskuld på bröllopsnatten. Var det någon som trodde det och blev djupt besviken på mig så får ni ta en kaka till och ta er samman.

Någon som däremot har gjort sig förtjänt av en hel busslast med brudkronor är Stephanie, en oskuldsfull liten tös från USA. Hon kommer nämligen att få sin första kyss det ögonblick som prästen ger klartecken i kyrkan! Jo, ni läste rätt, Stephanie har aldrig kysst någon, hon och fästmannen JJ har enbart hållt varandras hand och kramats. Det finns säkert några som tycker detta är jättefint och vackert, men jag lovar att JAG inte hade velat ha min första någonting inför publik. Stephanie själv verkar inte heller särskilt ko-lugn, och har till och med försökt att övertala sin fästman att de kanske bör "räkna in" sin kyss så att det blir rätt...

Skogsrået tackar sin lyckliga stjärna för att hon inte är så oskuldsfull, utan tror sig klara av kyssen på kyrktrappen utan dirigent och inslag. Åtminstone en sak vi inte behöver oroa oss för...
För den som fortfarande tycker att sådana här dumheter är något bra och fint, eller bara vill ta sitt medeltidbröllop ett steg för långt finns ju alltid de här:

The Titanic wedding story

2006-08-05T18:29:00.000+02:00

Det finns mycket som kan gå fel på bröllop, tusentals stora och små detaljer som kan missas, glömmas eller bara gå fel. När man tänker efter är det otroligt att folk vågar gifta sig över huvud taget...

Själv har jag oroat mig mycket över att inte klänningen kommer att vara fin, och att jag inte kommer att se fin ut i den. När jag oroat mig över det ett tag brukar jag övergå till att tänka att jag kommer att se ut som om jag var påväg till en maskerad bredvid min stiliga brudgum i ståtlig frack. Det är ungefär här som folk brukar slå mig i huvudet och banka lite vett i mig, det är klart att jag kommer att bli fin och om klänningen inte är okej så kommer jag ändå ha fått den i så god tid att jag har chans att fixa en ersättning. Så jag är lugn.

Då måste det ha varit värre för den stackars bruden och de andra människorna i "The Titanic wedding story". Det är en liten sedlärande berättelse om hur det kan gå när man låter andra människor göra saker åt dig utan att du har koll, och att man alltid ska ha en backup-plan. Den är hysteriskt rolig och skrämmande på samma gång, läs den!

Se där, ännu en bröllops-detalj som kan gå på grund...

(Snabbversion: Bruden ber sin svärmor, en erfaren sömmerska, att sy tärnornas klänningar efter en bild från filmen Titanic. Svärmor säger ja och avböjer all hjälp inklusive inköp av mönster. Tyget beställs för sent, klänningarna påbörjas för sent och slutligen bli 1 av 6 klänningar färdig. Då är det fyra timmar kvar till vigseln och den enda färdiga klänningen ser ut som skit. Brudens familj tvingas stressshoppa 18 tärnklänningar endast timmar innan vigseln, och lyckas få ihop kläder till alla tärnorna. Svärmor dyker upp tio minuter innan vigseln, utan de resterande klänningarna och berör aldrig mera med ett enda ord vad hon ställde till med... Bildexempel finns att beskåda här.)

Om och om igen.

2006-08-05T17:46:00.000+02:00

Kommer ni ihåg den gamla låten "Om-å-om-igen" som spelades massor under 1990-talet? Det verkar som att många tar dess budskap på allvar, iaf om de är kändisar. Kändisar gifter sig nämligen hur många gånger som helst, ibland med någon ny och ibland med samma som de redan är gifta med.

Nu senast är det Tom Cruise som sägs gifta om sig i helgen med Katie Holmes (han har ju tidigare varit gift med Nicole Kidman). Pamela Andersson gifte sig med Kid Rock, flera gånger på samma dag, och hur många gånger Pamela blivit fru dessför innan har i alla fall jag slutat räkna. I samma dagstidning kan man också idag läsa att Madonna tänker gifta om sig, men sin man.

Man skulle kunna tro att de skulle tröttna, men de har väl i och för sig pengar till att göra alla vigslarna väldigt olika. Men ändå. När vi vanliga dödliga planerar så brukar vi väl försöka göra det så nära de drömmar man har. För mig skulle en andra vigsel på en strand, eller i Las Vegas bara kännas som ett nerköp, en taskig kopia av det bröllop jag redan haft och det bröllop jag ville ha. Visst finns det människor som tvingas avstå från saker de ville ha på grund av pengar, eller som fått se sitt bröllop förvandlas till oigenkännlighet av välmenande svärmor och mammor, och som gärna får en andra chans att få SITT bröllop. Men jag tror inte riktigt att det är vad det hänger på när Madonna vill gifta om sig.

Jag säger som Jey Leno: "Det är väl bra att kändisar gifter om sig. Om de gör det om och om igen så kanske de faktiskt lyckas komma ihåg vad de lovat..."

Varför vi inte väljer beach-bröllop...

2006-08-02T00:49:00.000+02:00

Sen kan det ju också hända lite annat som inte är så kul.. Kolla in det här:

Hitta ringen

Andra små missöden

Fartblind - färgblind

2006-08-01T17:26:00.000+02:00

Var det jag som sa att jag inte skulle ha ett färgtema? Var det det? Nä, du måste ha missförstått mig. Klart vi måste ha ett färgtema!

Inte så att jag tänker matcha tärnans underkläder med tårtan eller så, dit har jag ännu inte kommit. Men det är faktiskt ganska trevligt om dukningen och dekorationerna i lokalen funkar ihop. Jag har ingen lust med att ha blåa servetter, röda blommor på borden, gula serpentiner och orangea stolar eller vad det nu kan vara. PC tittade konstigt på mig när jag började prata om färger. Han påstod att det var för tidigt att dividera om sådant nu, men efter en stund med mina oemotsägliga argument (eller min oerhörda charm) så höll han med om att det kanske vore trevligt om gästerna trodde att kommit till ett stilfullt bröllop, och inte hamnat mitt i regnbågsparaden...

Så, vi väljer bort några färger. Gult var enkelt att utesluta. Orange behövde vi knappt ens diskutera. Brunt uteslöts ganska omgående, även om PC flikande in att han vet att jag vill ha allt i brunt (nej jag vet inte var han fått den uppfattningen ifrån!).
Blått och lila kunde jag absolut tänka mig, eller ännu hellre kanske två gröna nyanser. Jag är ju iaf ett skogsrå, och skogsfärgerna kommer liksom naturligt. Dessutom, eftersom vi ska vara i en festlokal med ängar och skog runt om så hade det kännts väl krystat att försöka dra in något havs-tema..

Rött ville jag inte ha, det kändes för vanligt. Rosa: absolut inte! Jag får rysningar när jag tänker på Trista från Bachelorette/Bachelor programmen, som tvingade sin stackars Ryan att gifta sig i ett hav av rosa tyll. OJ vad han måste känt sig som en del av det bröllopet tänkte jag och kräktes mentalt framför tv:n. Rosa och rött skulle jag då inte tvinga på stackars PC.

Men nu är det ju så att man är två i ett förhållande. När jag snabbt och enkelt tänkte avfärda rött och rosa och gå vidare till andra alternativt så slog PC i bromsen, och deklarerade att han ville ha rosa. "Det är en trevlig färg. Den är glad och positiv."

Så nu blir det rosa och grönt. En helt okej kombination, och det kommer nog att bli jättefint. Skogsråets enda problem just nu är att alla på bröllopet kommer att tro att det är HON som tvingat sin stackars make att pynta med rosa. Hon kommer att bli sedd som en Trista!!! Hmmm.. kan man kanske lägga en disclaimer i festprogrammet..?

Fortsättning på sko-eländet..

2006-08-01T17:14:00.000+02:00

Vi kom iväg och shoppade, efter mycket om och män (framför allt en man; PC, som ivrigt hejade på mig när jag gick där mellan raderna av skor, och hotade med att jag inte fick följa med hem om jag inte köpte något..). Det blev faktiskt ett par bröllopsskor. Ett par normala vita med en ganska hög men ändå bred klack som jag definitivt kommer att kunna gå med. Skorna är hela framtill, och med en rem bakom hälen. Inga sandaler alltså, och ingen rem runt benet (Trinny och Susanna skulle bli så stolta!).

Här är en liknande sko:

Nu skulle man kunna tro att det var klart, men icke. Jag har fortfarande inte släppt tanken på mina stövlar/kängor, och sökandet går vidare. Ett bröllop, två par skor. Jag är galen.

Jag beklagade mig inför min syster, och till min stora lycka kunde hon genast ge mig något vettigt att skylla på:
- Men då har du ju ett par skor i reserv, om du skulle råka bryta av klacken på det ena paret. Annars hade du ju stått där, utan skor!

Inte kan jag argumentera emot förnuftets röst...;)

Dessutom har jag nu kommit på att jag måste köpa ett tredje par skor, typ ballerina, så att jag har något att ta till när mina fötter säger ifrån...

Ett bröllop, tre par skor. Jag är galen.

Medan ni väntar

2006-07-08T00:05:00.000+02:00

Med anledning av mitt eminenta inlägg igår om skor, kunde jag inte vänta med att delge er den här länken.

Ugly shoe of the week eller som vi säger på svenska, veckans fulaste sko, är en spännande sida. Viserligen inte så hjälpsam när det gäller att hitta skor till bröllopsdagen, men de ger iaf ett gott skratt. Eller som Trinny och Susanna skulle säga, de ger en bra hint om "what not to wear".

För de läsare som inte kunde sova igår natt efter att jag avslöjat mina fasansfulla planer att ha porrstövlar på bröllopet under brudklänningen, så kan jag i alla fall lova er att jag oavsett vad som händer INTE skulle överväga att använda några av de skor som presenteras på denna sida. Det finns således gränser, även för mig.

Imorgon ska jag och PC åka och shoppa skor. Det blir en upplevelse.

Sko-ja inte om skor.

2006-07-06T20:41:00.000+02:00

Jag söker med ljus och lykta efter ett par skor. Nu skulle man ju kunna hävda att det bara är att gå ut i hallen och plocka på sig ett par (det är ju inte så att jag går barfota på stan till vardags) men så enkelt går det inte (då vore ju dessutom den här bloggen slut redan). Nej, som ni kloka läsare redan förstått är det givtevis brud-skorna det gäller, och de är minsann inte lika lätthittade.

Innan vi går vidare (hahahahaha) med ämnet skor, har ni tänkt på att allt plötsligt blir brudigt så fort man gifter sig? Helt plötsligt ska man inte ha en normal bukett med blommor utan en brudbukett, och skillnaden mellan en brudbukett och en precis likadan bukett med t.ex rosor säga vara att en brudbukett lägger floristen ner mera jobb på. Till skillnad mot de skitbuketter de gör i vanliga fall då eller?

Likaså kommer ingen undan med att ha en vanlig frisyr denna dag. Det spelar ingen roll om du ska ha romantiska lockar eller romantiska spikes i ljusblått, frisören kommer ändå att kalla det för en brudfrisyr och ta hutlöst betalt, för att inte göra jobbet lika slarvigt som de gör i vanliga fall... Fast de uttrycker det inte så, utan brukar mumla något om påklädning (det vill säga att bruden får byta om på frisörens toalett eller i bästa fall i ett rum bredvid) samt hon, om hon har tur, får ett glas champagne (med vilket utskänkningstillstånd då??).
Likaså blir det brudmakeup, brudskor, brudmanikyr, brudskål och till och med mannen blir förvandlad till en brudgum *haha*. Beror det månne på att han är mera i kontakt med sin feminina sida denna dag, eller för att han inte kommer att se lika slarvig ut som i vanlig fall?? ;)

Men åter till mina skor.

95% av alla brudskor är spetsiga klack-skor med en klack som jag omöjligt kan gå på. Jag vet att jag kommer att slå ihjäl mig inom en kvart, alternativt få skoskav och dö. Även om det fick ett fint slut i Tim Burtons "The corpse bride" så vill jag ha lite liv kvar till bröllopsnatten. Alla Mahnolo eller Jimmy Cho går alltså bort, och det är väl tur för vår redan kvidande budget.

Att rota i garderoben är heller inget alternativ. Gympaskor, flip-flops, röda kängor och liknande går bort. De enda vita skor jag äger är från studenten, och de är inte vackra. De ska föreställa sandaler men liknar mera Foppaskorna.

Det är alltså uteslutet. Jag har till och med rotat i min mors gamla garderob på jakt efter ett par skor av den typen jag vill ha, som blivit över sedan 70-talet, men förgäves. De stod inte att finna. Min mor hade dock inte skorna i fråga på sitt bröllop, utan på syrrans dop. Ni kommer snart att förstå hur de såg ut...

Jag måste alltså köpa nytt, och jag har inga små pretationer. Inga normala önskemål heller visar det sig. Jag vill nämlingen ha någon form av stövlar eller kängor, med en rejäl (men bred) klack och helst i vitt. Nu gissar vi gemensamt hur många sådana som finns på marknaden?

Jag har faktiskt hittat några. Ibland är den porr-relaterade industrin inte så dum, det är nämligen dit man får vända sig om man vill ha något så vulgärt som vita högklackade kängor.

När jag då äntligen hittat ett par skor jag kan tänka mig kommer ett nytt problem upp på horisonten: priset. Jag inser att jag är ett skämt, en brud om inte vill lägga så mycket pengar på sina bröllopsskor. Men det är sant. PC försöker tala förstånd med mig, att man faktiskt FÅR lägga pengar på sitt bröllop, och jag slåss med mitt samvete. Återstår att se vem som vinner, om jag får mina 1000-kronors stövlar eller inte. Annars återstår väl bara att se hur kallt det är på golvet i april, om jag ska bli en barfota-brud...

Ten, nine, eight, seven, six, five...

2006-04-28T15:44:00.000+02:00

Nedräkningen har startat. Om exakt ett år kommer vi att stå någonstans utanför kyrkan och vänta på att gästerna ska ta plats. Om exakt ett år och 15 minuter kommer vår vigsel att börja.

Det känns bra nu att det är mindre än ett år kvar, Det känns mera legitimt att vänta på ett datum som är mindre än ett år bort. Man får lätt för sig att folk tycker att man är knäpp och överdriven när man orerar över händelser som är längre bort än så. Som om vi bara låtsades att vi ska gifta oss, att det inte är på riktigt. Som en 15 åring som planerar bröllop med sin senaste pojkvän, till ett datum flera år framåt "bara hon blir 18".

Men nu är det mindre än ett år kvar. Jag kan nu referera till vårt bröllop "den 28 April" utan att förtydliga att det handlar om 2007, och inte 2006.

Det är soligt och fint väder och en klarblå himmel här idag. Jag hoppas att det är ett gott tecken, och att det är ett bevis på att vädret kommer att vara lika fint nästa år. Det känns som att allt som händer idag är ett tecken på hur det kommer att vara nästa år, lite som att det går att förutsäga framtiden.

Jag har ju redan förpestat mina nära och kära med frågor om vilka blommor som är utslagna hos dem, hur träden ser ut och hur varmt det är. De frågorna är de vana vid, vid det här laget. Men man måste ju fråga iaf.

Det ligger en blomstercheck här, som jag tänkte köpa en trevlig vårbukett för nu i eftermiddag. Egentligen hde jag velat ha pannkakor till middag, men det känns på något sätt för simpelt idag, så jag vet inte...

Hur många bridezillapoäng är det på att smygfira sin bröllopsdag, ett år INNAN man gift sig??

Det här går inte längre!

2006-04-23T15:20:00.000+02:00

Hur ska man kunna planera bröllop under de här omständigheterna, när människor bara sätter käppar i hjulet för andra hela tiden?!

Jag talar naturligtvis om de fördömda kanaljerna på Svenska Akademien, och deras tanklösa sätt att brutalt beröva oss bröllopsplanerade brudpar på ett stort antal möjligheter, genom att helt enkelt avskaffa dem! På alla brudpars vägnar vill jag nu ställa dessa herrar till svars!

Vad ska vi nu ta oss till, utan alla baldakinbärare?? Vi hade behövt ett par som kunde ta ansvar för brudpällen vi ville använda oss av. Nu får den väl hänga kvar på väggen, eller ligga kvar i lådorna. Vi kan ju knappast själva hålla upp den, det blir ju som att gå in tillsammans under ett tjockt duntäcke...

Hur ska bröllopsgästerna känna igen brudgummen i all hans dandyelegans, och hur ska bruden kunna bli fagerlockig utan ett besök hos en koafför???

För att inte tala om ord som budoarstämning, frästarinna och kurtisant som hade gjort sig så bra till bröllopsnatten!

Risken finns ju att diverse bröllopsgäster (som vi tidigare berättat om) nu helt enkelt får ställa in sin försakelsevecka, och förkasta alla tankar på vackra klänningar i mindre storlek. Tråkigt för dem, men så går det när herrerna i Akademien får härja fritt!

Troligen är dessa herrar ogifta och därmed oförmögna att inse vilken glädje bröllop skänker, eller så har de helt enkelt inte råkat på alla de giftasgalna brudar som finns bland annat på Bröllopstorget. Eller så är de helt enkelt surgubbar allihop och tycker att vi borde kalmera oss...

De ersättningsord som Svenska Akademien erbjuder är dessvärre ett hån i sin brist på kärlek och romantik. Försök själva att få ett till bröllop med ord som: asylskäl och inkomstpröva.

Man får väl ändå vara glad att bloggen skapats, jag kände mig allt lite suddig i kanterna innan...

Välkommen på sångstund!

2006-04-21T22:31:00.000+02:00

Det finns små fina bröllopssånger där man minst anar det. En sådan som speciellt har fastnat i våra huvuden, och som vi sjungit på de senaste sju åren, är tomtarnas sång från "Trolltyg i tomteskogen".

Nu, ska det bli ett bröllop
Vi gör oss klara för ett bröllop
Det blir en la di da da
dagen lång bröllopsfest

Tårtan står färdig i tomtens hus
Man jobbar, ja det vill jag lova
Nu ska vi väcka varenda mus
Ingen får ligga och sova

För nu, ska det bli ett bröllop
Vi gör oss klara för ett bröllop
Det blir en la di da da
dagen lång bröllopsfest.

Det blir en la di da da
dagen lång bröllop
buller bång bröllop
dagen lång
buller bång
dagen lång
bröllopsfest!

Jag har haft starka funderingar på om man inte kunde involvera denna låt i bröllopet på något sätt. Eller åtminstone få kantorn att spela "hockey-låten" typ två minuter innan vigseln börjar. (PC såg väääldigt skeptisk ut när jag luftade den idén.)
Däremot tänker jag inte tvinga PC att (likt Tor i filmen) bygga ett helt lusthus åt oss att vigas i. Det blir en kyrka för oss.

Perspektiv på tid

2006-04-20T22:24:00.000+02:00

Fick en intressant fråga i kommentarerna *vinkar till Lisa* om hur jag orkar hålla på med planeringen under så lång tid. Det är en väldigt intressant fråga så därför tänkte jag svara på den!

Det korta svaret är att alla andra stora beslut i mitt (och vårt gemensamma) liv har gått så ohyggligt fort, och därför vill jag nu gärna för en gångs skull få dra ut på något. Suga på karamellen ett tag, hoppas och längta.

Jag flyttade rakt in i Prince Charmings slott (eller etta om man så vill) mer eller mindre den sommar som vi blev ett par. När han påpekade att jag faktiskt bodde hos honom mer eller mindre, så blev jag faktiskt överraskad. Jag hade föreställt mig att det skulle vara en lång och allvarlig process att flytta hemifrån, och inte minst att flytta ihop med någon. Att man skulle försiktigt ta upp frågan, höra sig för, berätta för föräldrarna och beställa flyttlass osv. Istället blev det så att den sista som fattade att jag flyttat hemifrån var jag själv.

Förlovningen var heller ingen lång process. På vår ettårsdag satt vi i soffan och tittade kärleksfullt på varandra och funderade på hur vi skulle fira den här dagen, med tanke på att vi inte planerat något och inte hade några större ekonomiska tillgångar. Jag fick en vild tanke i huvudet och skrattade till, PC frågade vad jag log åt.
- Jo, jag tänkte att vi kanske kunde förlova oss? sa jag.
Givetvis sa han JA och tre minuter senare satt vi i bilen på väg mot guldsmedsbutikerna i den lite större staden i närheten.
I guldsmedsbutiken höll de på att få spel på oss. Vi ville ju förlova oss idag, på vår ett-årsdag, och butikerna hade bara skyltexemplar. Ringar måste beställas i förväg!! Expediten försökte desperat övertala oss att förlova oss på midsommaraftonen istället (några veckor senare) så att de skulle kunna beställa och gravera ringar åt oss. Men vi var bestämda, vi skulle förlova oss på vår ettårsdag, punkt slut. Efter att ha fått samma negativa besked i alla andra guldsmedsbutiker i stan drog vi en chansning, gick tillbaka till den första affären och provade skyltexen. Och de passade! Båda hans och min! Så vi köpte ringarna, ograverde och hystersiskt spontant, mindre än 2 timmar efter min förstulna fråga. Sen satte vi oss på vårt favoritcafé och bytte ringar över varsin cappuccino.

När vi skulle skaffa katt var det likadant. Vi tog beslutet på lördagen och PC råkade nämna detta till en kompis. Två timmar senare ringer kompisen och meddelar att han vet en person som har en katt till oss. Dagen därpå hämtade vi det lilla monstret och han har varit vår älskling sedan dess.

Lägenheten vi bor i hamnade vi i av en slump. Jag skulle börja plugga i en annan stad och vi behövde någonstans att bo, och hittade en andrahandslägenhet som vi kunde få hyra 2 dagar innan uppropet. Ett år senare skulle lägenheten säljas och vi tänkte först hitta oss en annan att hyra. När vi sent omsider insett att stan lider brist på billiga hyreslägenheter var det bara att ge sig in och vinna budstriden för att inte tvingas bo på gatan månaden efter... Jo, vi bor kvar och trivs. Men jag tänker mig att de flesta tittar runt lite på olika prospekt innan de slår till på en lägenhet för hysteriska summor...

Så, eftersom jag aldrig någonsin surplat på livets kaffekopp, sugit på en karamell eller tänkt igenom de stora sakerna i livet, så bestämde jag mig för att vårt bröllop ska jag ta mig 17 dra ut på. Läääänge. Det enda stora i mitt liv som jag ska dra ut på längre än vår bröllopsplanering är (förhoppningsvis) vårt äktenskap!

Eller så kan man helt enkelt säga att jag tänker tillåta mig en väldig masa ställtid. Jag ser frame mot att fundera, bestämma mig, få ångra mig och dra hela tankegången en vända till. Att bara få surfa och läsa och dränka mig i bröllopsanknytna filmer/tidningar/radioprogram/böcker och få längta lite grann. Precis som Härskarinnan i Maria Gripes "Glasblåsarens barn" insåg, så behöver man få längta lite ibland...

Inget är så romantiskt som P1

2006-04-19T23:55:00.000+02:00

Kopplingen mellan Sveriges Radio P1 och bröllop är väl inte alldeles självklar, men numera finns det ett undantag.

P1 Konsument sänder en serie om bröllop och inriktar sig i fyra program på bröllopsbudget mm.
Idag sändes det andra programmet, med Magdalena Ribbing som gäst. Du kan lyssna på programmen i efterhand på P1 Konsuments hemsida.

Jag gillade programmet fram tills brudparet som intervjuades kläckte ur sig den dum-söta kommentaren om att det faktiskt inte spelar någon roll vad bröllopet får kosta, och att det är sååå synd att allt ska handla om pengar, eftersom "vi gifter oss faktiskt för att vi älskar varandra".

Yeah Right!!!! Med tanke på att brudparet som sa detta lägger ca. 50.000kr på sitt ganska stora bröllop så kan man ju kosta på sig att kasta ur sig plattityder. Alla brudpar tycker att pengar är jätteviktiga för att de ska få sitt bröllop som de vill ha det.

Det är bara personer som _har_ pengar som har råd att slänga små fina kommentarer om "pengars meningslöshet" omkring sig.

Man kan få spykänslor för mindre.

Som man frågar uti skogen får man svar*

2006-04-15T15:25:00.000+02:00

Det finns hurtiga människor om brukar påstå att det "finns inga dumma frågor!" Det är ju inte sant.

Jag ställer en massa dumma frågor nu för tiden, eller iaf en massa konstiga frågor. Jag anfaller både PC och resten av min omgivning med mina frågor, och stundom ringer jag även professionella människor och ställer frågor. Har ni aldrig sagt något, och sekunden efteråt tänkt att "det var en fråga jag aldrig någonsin trott att jag skulle få höra". Jag har passerat många sådana, och det är fortfarande ett år kvar innan bröllopet. Här kommer några exempel!

Till PC:

Vad gillar du för mat?
Vilken tycker du är den godaste pajen?
Har du verkligen ingen favoritblomma? (Vid denna fråga tröttnade PC på mina frågor och föreslog maskros och hundkex.)
Hur många öl dricker dina polare på en kväll?

Till min pappa:

Har ni några krokusar än då?
När blommar äppelträd och körsbärsträd?
Vad gillar du för vin?

Till min mamma:

Har du några stickbeskrivningar på en sjal?
Kan man frysa bröd?
Hur många kort på kyrkor har ni egentligen?

Till svärmor:

Du har inga sajter där man kan kolla på blommor? (Frågat av svärdottern som dödar kaktusar.)

Jag kan garantera att alla frågor här ovan faktiskt är direkt bröllopsrelaterade. Någon annan gång ska jag lista de frågor som andra ställer till oss. De är faktiskt ännu mera underhållande...

* titeln är en ripoff av en gammal Sickan Carlsson låt från filmen Löjtnanshjärtan. Där hette den "Som man ropar uti skogen får man svar".

Vad som händer när man förtvivlat gärna INTE vill bli sedd som en Bridezilla

2006-04-13T12:40:00.000+02:00

Inatt var det dags igen. Min mamma hade nämligen varit så snäll att hon ringde mig igår och tipsade om några fotografer på den ort där vi ska vigas, och det var ju jättebra, speciellt eftersom jag inte hittat just de fotograferna själv.

Jag har ganska bestämda tankar om hur jag vill ha våra foton. Det får inte vara så uppstyltade foton, utan de ska se mera levande ut, som om de var tagna som ögonblicksbilder. Inte titta rätt in i kameran och se glada ut alltså. Desutom vill jag ta dem ute, eller i omgivningen runt vår kyrka. Absolut inte inne på ett dammigt kontor framför en trist blå skärm!

(Nu kommer drömmen, den är lång, jag bara varnar er..)

Så inatt drömde jag att det var dagen innan vårt bröllop, och vi skulle in till fotografen vi valt för att bestämma hur vi ville ha våra foton, eller nästan övnings-stå alla poser. Fråga mig inte varför men så var det. Jag trodde att det bara skulle vara PC och jag, men helt plötsligt så dyker marskalken upp (han hade frackbyxorna och en t-shirt på sig) och det fick jag ju gå med på att det kanske var bra att han var med.

När vi får syn på marskalkens byxor kommer PC på att det kanske vore bra om vi också hade delar av våran klädsel med oss in till fotografen, och vi går till bilen för att hämta min slöja. Hela min utstyrsel ligger tydligen inslängd i baksätet på en bil, och jag tänker att jag inte ska hetsa upp mig för det. Upptäcker genast att mins löja trasslat fast sig i bakhjulet på bilen och är smutsig och trasig. Eftersom jag inte vill bli sett som en galen Bridezilla som flippar för minsta lilla, så skrattar jag bort det, drar fram slöjan och tar med mig den hela delen tillbaka till fotografens dörr.

Nu framgår det också att det var min systers bil, och att det var hon och hennes man som misshandlat min slöja på det sättet. Det får jag reda på eftersom syrran och hennes man nu också sällat sig till vår lilla grupp utanför fotografens dörr. Jag blir nervös för syrran sätter igång och propagerar för att korten ska se ut exakt som jag inte vill ha dem (så såg nämligen deras bröllopskort ut). Jag blir nervös men säger ingenting, det går säkert bra ändå tänker jag. Inom någon minut har även min tärna kommit dit, och sekunden innan dörren till fotografens studio öppnas står det plötsligt ett äldre par (varav mannen går på kryckor) och ska tränga sig före oss. Mannen snäser mot mig och jag får dåligt samvete. Jag försökte ju släppa förbi honom! är jag en sådan hemsk brud att jag inte ens bryr mig om de som är handikappade?!

Vi blir insläppta i studion. Bara det tycker jag är lite jobbigt, för jag trodde ju att vi skulle åka iväg och kolla på den plats vi ska fotas på! ad ska vi inne i hans ateljé och göra?? Blir ännu mera rädd för min syster fortsätter tjata om att vi ska ha studiokort, och jag känner mig helt överkörd. När jag ser mig omkring upptäcker jag att fotografen har sitt kontor inne i det gamla bageri/konditori som finns på den ort där jag växte upp. Orten ligger förövrigt cirka 8 mil från den plats där vi ska vigas, och jag undrar hur det kunde bli så vansinnigt fel. Varför bokade vi inte en fotograf på den ort där vi ska gifta oss? Fotografen ignorerar oss och ställer sig bakom disken och säljer kanelbullar till en äldre dam. Vi försöker tränga oss förbi damen för att sätta oss och vänta på serveringsdelen. När jag går förbi henne upptäcker jag att det är min farmor, men hon verkar inte alls glad att se oss. Samtidigt slår mannen med kryckorna efter mig och ropar något om brist på respekt för de handikappade, så jag duckar ochs kyndar mig mot cafédelen.

Borden är jättesmå, dessutom finns det ingen stol till mig så jag får försöka lluta mig mot väggen. Jag bara känner att allt är fel, fel, fel. Min syster och hennes man fortsätter att besluta hurdana kort vi ska ta. Jag tittar hjälplöst på PC, men han tycker bara att jag överdriver. Efter säkert en kvar har fotografen sålt alla kanelbullar han ska, och kommer bort till oss. Han har något i handen och jag hoppas nu att han äntligen ska visa oss några kort han tagit, så att jag kan få se att han är en bra fotograf och bli lugn. Men han har med sig två böcker om bröllopets historia, som han ger oss och tycker att vi ska läsa. Jag håller på att bli galen, och tänker att jag måste sätta mig ner och reda ut det här. Eftersom jag glömt att jag inte hade en stol, ramlar jag pladask på golvet och kan inte ta mig upp. Alla tittar på mig. Jag vaknar.

Kan någon säga mig vad det betyder??

Vinnare och vinare

2006-04-13T02:30:00.000+02:00

Klockan är sent. Råkade vända mig om. Carl-Jan är på tv. Bara det är ju lite skrämmande.

Han gjorde reklam för ett lådvin, Gato negro. Jag undrar om det är gott? Skulle CJ våga göra reklam för ett vin som smakar äckel?? Har han inte tillräckligt med pengar ändå, för att slippa att hylla vin som smakar *hm* kattpink (på ren småländska)...?

Det här med vin är en historia för sig. Har ni någonsin tagit ut viner till en måltid ett år i förväg? Till en måltid som ni ännu inte vet vad den ska innehålla? Tänkte väl det. Normala människor gör inte så. De smiter in på bolaget på fredagseftermiddagen (eller torsdagen om de inte vill bli stämplade som helgalkisar) och väljer ut något passande till ankan eller vad de nu ska äta. Brudpar däremot, tillhör den mindre kategori mäniskor som väljer vin under konstiga former.

Jag gillar vin, och dricker det gärna. Men de gånger jag ska plocka ut en flaska så brukar det bara vara jag som ska bli lite glad och munter, och gärna lite upplivad av den goda smaken. God smak, skulle jag däremot inte alls påstå att jag har. Alltså har jag noll koll på vad andra gillar, eller vad som är ett "Bra vin" eller ej. Därför blir uppgiften att plocka ut ett vettigt vin som passar 50 personer en riktig plåga. Man kan ligga sömnlös för mindre... och det gör jag det också.

Hittade en passande blogg häromdagen, som kanske kan hjälpa till lite i det här avseendet. Vin(o)proffs heter den och recenserar vin då och då. Jag kan behöva all hjälp jag kan få. Hittills har jag komit fram till att vi varken ska servera

Liebfraumilch
Körsbärsvin eller
Blue Nun

I övrigt är det öppet lopp, och vilket vin som står som vinnare om ett år är svårt att säga. Man kanske skulle lämna ut en röstsedel med inbjudan??

(Förslag på lämpliga billiga, goda och ändå "fina" viner mottages tacksamt i kommentarerna!!)

Tror ni Carl-Jan skulle gilla denna??

Drömmar av silver...

2006-04-11T13:29:00.000+02:00

drömmar av guld... ja tänk om man kunde få betalt i guld per idiotisk dröm man haft. Då skulle vi snart ha råd med vårt live-band till festen.

Det började för några veckor sedan med att PC berättade att han drömt sin första "bröllopsdröm". Det hade varit en månad/en vecka/ mycket nära bröllopet, och vi hade inte planerat någonting, så allt var hysteriskt stressigt.

I förrgår drömde jag att de pengar vi räknat med till bröllopet hade sjunkit och visade sig vara mindre än hälften. Där stod vi med massa utgifter och kunde inte betala. Jag tittade över budgeten igen så fort jag vaknade...

I natt kom den tredje. Det ringde en gubbe och sa att hans fru gett oss fel info om hyrpriset för lokalen. Enligt gubben (som var typ 300 år) hade frun gett fjolårets priser och vi skulle nu få betala tre gånger så mycket. HU.

I verkligheten är det ett år kvar och alla de stora sakerna är klara. Våra finanser har visserligen fått en törn, men beräknas återhämta sig. Lokalen var så billig att vi skulle klara även en sådan idiotisk prishöjning. Så jag är lugn.

Om jag ändå ska drömma, kan jag inte få drömma om hur vi ska lösa bordsplaceringen??

Your song

2006-04-08T02:11:00.000+02:00

Jag har kollat på bröllopsfilm ikväll. Den här gången blev det Jennifer Lopez i "The wedding planner". En ganska söt film med sensmoralen att alla kloka kvinnor bör planera sitt eget bröllop, istället för att anlita en bröllopskonsult. Iaf om man vill behålla brudgummen för sig själv.

I filmen ägnar sig paren åt att välja ut "sin" sång, för bröllopet och sin första dans. I Sverige brukar vi ju vara mera traditionella och hålla oss till vals för brudparets första dans, men efter vad jag sett börjar det lossna. Nu för tiden svänger brudparet loss både till en tango, rumba eller den välkända dansen från Dirty Dancing.

Hur det blir med vår dans vet jag inte, vi är inget danspar precis. Våra likheter med Fred och Ginger sträcker sig inte längre än till 1 dans/året i enskildhet på vardagsrumsgolvet. Men än är undrens tid inte förbi.

Oavsett hur det blir så lider vi brist på en självklar låt, vi har nämligen inte en egen sång. Det blev aldrig så. Visst har det spelats en del låtar i bakgrunden under våra år tillsammans, men inte under några speciella stunder, och definitivt inga man vill minnas. Det starkaste musikaliska minnet jag har från vårt första år är "Prince Igor" som brukade komma fram på datorns playlist lagom till jag somnade (i vår första gemensamma säng på 90cm) och det är verkligen ingen sång man vill återanvända.

Ett annat alternativ är den sång som spelades alldeles för många gånger under den första resa vi gjorde ihop. Det var sommaren 1998, och den nya stora hitlåten var "Sommar och sol" med... (ja ni gissade rätt) Markoolio! För det första ska vi gifta oss på våren, och för det andra hatade jag låten redan då.

Det tredje alternativet... tja där har jag mig själv att skylla. Jag försökte nämligen vara lite förförisk och sensuell. PC var (och är) nämligen ett stort Depeche Mode fan, och jag - som varit hårdrocksälskare sedan 80talet- skulle försöka att snabbt sätta mig in i min älsklings musiksmak. PC hade till och med lovat att skicka mig några låtar på mejl, bara jag sa vilka jag ville ha. Jag hittade en sida om DM och började läsa igenom låtlistorna. Efter lite letande hittade jag en låt som jag tyckte var passande att be min kärlek om, och samtidigt passa på att vara lite flörtig: "Stripped". Så jag bad om den, och tyckte att jag var jättesmart. När låten äntligen var hemma satte jag förväntansfull igång den. Vi kan väl säga att texten var lite mörkare än vad som passar sig för flörtigheter... den handlade väl mera om någon som skadar sig än om någon som strippar för pojkvännen. Kort sagt tror jag inte att farmor skulle se poängen.

Jag har flera gånger försökte att skaffa oss en låt, men försöken har inte fallit väl ut. Jag antar att det helt enkelt är en sån sak som måste ske spontant.

Någon som har en låt att låna ut??

Hur många får plats runt ett stekbord?

2006-04-07T15:35:00.000+02:00

Jag undrar hur många brudpar som vid någon punkt i planeringen suckat fram den gamla klyshan:
- "Men vi har ju ingen lokaaal..."
Finns det verkligen inget sätt att lindra deras lidande? Någon vettig nationell sammanställning av presumtiva lokaler? Fast då skulle väl skattmasen hitta dem och de svarta överkomliga priserna skulle bli vita och dubbelt så dyra.
Med tanke på att alla fester ändå lär sluta i köket, så kanske det är matbespisningen man borde satsa på att hyra..

Planeringen har egentligen gått oerhört fort, och det är fortfarande 12 månader kvar till den stora dagen. Inatt bestämde vi oss för att sluta mjäka över vilken festlokal vi skulle välja. Beslutet fanns ju redan på papperet, så varför inte bara ta det?

Jag har dammsugit internet för att hitta presumtiva festlokaler i den stad (med omnejd) där bröllopet ska stå. De mörka skogarna håller flera festlokaler än man kan tro, det är bara ett h-e att hitta dem. Ägarna verkar inte vara så intresserade av att göra reklam för dem. Jag undrar hur många brudpar som ringer varje år, och letar efter en lokal? De mest populära ställena måste ju ha en bokning varje lördag under sommaren, eftersom det troligen också ska in en del 30-årsfester och sådant..

Kan vi vara här kanske?

Åtminstone 10 lokaler har förkastats för att de är för små. Vi blir minst 70 pers och de flesta lokaler tar bara 5o. Där försvann alla klubblokaler all världens väg. Nåja, diplom från Gothia Cup är ändå inte så romantiskt..

En lokal har sorterats bort på grund av sin brist på porslin. "Hur sjutton kan man ha en lokal utan porslin!?" tänkte jag, i flera veckor faktiskt. Sen insåg jag att det troligen finns andra anledningar att äga en lokal, förrutom då att hyra ut den till brudpar. Vad de gör i en Hantverkarlokal vet jag inte, men troligen något mer avancerat än smörknivar. För att tillverka sådana krävs inte så mycket mera utrymme och logistik än en vedbod.

Fem lokaler har sorterats bort för att jag helt enkelt inte vet något om dem. Jag hittar deras namn på nätet, men inte ett ord om själva lokalen. Lokal-teasers!

Några lokaler har fallit bort därför att man inte får ta med egen mat dit, eller tvingas köpa mat från en bestämd firma. Eftersom vi vill bestämma det själva och inte betala 800kr/kuvertet så kan de behålla sina lokaler. Snikna människor! (Ja, jag ser ironin.)

Den populäraste lokalen i hela stan, som tydligen ska vara riktigt fin, föll på sin branta trappa. Eller rättare sagt, lokalen föll på att vi inte vill att någon av våra gäster ska falla i trappan.
17 barn x 2 föräldrar som föröker vakta dem = 34 oroliga vuxna som kommer att lämna bordet och vakta trappan = ett tomt festbord. Abab-vakt är inte aktuellt.

De sista tre lokalerna låg ganska jämnt på upploppet, men vinnaren hade ändå det bästa paketet (ett fullt utrustat kök, porslin, inga grannar som kräver tyst efter 01:00 och tillräcklig yta) utöver det bästa priset. I slutänden är det ändå pengarna som får avgöra, och att komma 1200kr under det budgeterade priset när man planerar bröllop är inte att förkasta. Det blir många skor, som PC skulle uttrycka det.

Viktigt?

2006-04-06T12:00:00.000+02:00

Bröllop brukar ofta orsaka ambitiösa viktminskningar, eller i alla fall ambitionen att påbörja sådana. Huvudsakligen hos bruden.

Kollar man på de stora bröllops-sajterna så finns det tips och bantningsmedel överallt, det verkar vara en oskriven regel att alla brudar ska gå ner minst 5 kilo, oavsett om hon ansåg att hon generellt behövde detta eller ej.

Det är väl bara att konstatera att jag inte är så modern att jag insett vikten av brudbantning. Den moderniteten har inte nått in hit till de djupa skogarna. Dessutom så kan jag ju inte med god min låta PC bli snuvad på flera kilon Skogsrå! Det vore ju som att köpa en 2 kilos fläskfilé till vrakpris och sedan komma hem från affären och upptäcka att man fått med sig... en falukorv.

Däremot har seden med viktminskning anammats av diverse blivande bröllopsgäster. Tre systrar, en mamma och en toastmadam har redan deklarerat att de ser bröllopet som ett ypperligt tillfälle att fokusera sin viktnedgång på. Den blivande bruden ler och tar en kaka till.

Det är inte bra vikten som ska fixas. Det ska vaxas (aouch!) målas, klippas och tränas. Det senaste var en annons för tandblekningsmedel, kavat inlagt på en bröllopssida, med texten "Glöm ej". Det konstaterades i forumet att damen hade osedvanligt vita/lysande tänder. Skulle det verkligen se ut sådär? Och vad hade tandblekning med bröllop att göra egentligen?

Skogsrået, som alla vet har en mörkare sida (eller så var det det faktum att hon var mycket trött och då får en mycket trött humor) föreslog att de vita tänderna (liksom brudklänningarna och slöjan sägs göra) skulle symbolisera någon slags oskuld... men hejdade sig och avbröt tankegången. Nog finns det väl ändå vissa saker som svärmor inte behöver veta..

My knight in shining armour

2006-04-06T01:44:00.000+02:00

Nu är det dags att tala lite om mannen. Ja, han jag ska gifta mig med alltså!

det finns faktiskt en sådan man, det här bröllopet är inget som jag bara hittar på. Det finns en mycket trevlig man som har friat till mig, så jag utgår ifrån att han visste vad han gjorde och är medveten om följderna. Vi kan kalla honom för... Prince Charming. Eller PC :)

PC friade den 26 februari 2006. Vi hade tagit oss en tur till Göteborg för att gå på konsert och det var då han slog till. det var i slutet på vår middag som PC gick ner på knä och ställde frågan, och jag var inte svår att övertala...

Det hela hände på "Restaurang ?" och tittar man runt på hemsidan kan man till och med se bordet där vi satt. (Läsare uppmanas att uppmärksamma hur väl restaurangens namn funkade för just denna begivenhet!)

Händelserna den 26 februari har fått två allvarliga följder (förutom den uppenbara):
1. Jag kan inte sluta prata om eller tänka på bröllop.
2. Jag kan inte sluta le.

Brist på rosa fluff?

2006-04-05T01:02:00.000+02:00

Ni kanske tycker att bröllopsbloggen lider stor brist på det sedvanliga rosa fluff som brukar omfamna allt och alla vid bröllop?!

Detär meningen.

Faktum är att här inte ska vara något rosa. Vad trodde ni? Jag är faktiskt ett skogsrå! Här ska vara grönt, grönt, grönt och så möjligen lite andra skogsfärger. Det är en av de saker jag lovat mig själv inför det här bröllopet (det här förresten, precis som om jag gift mig sju gånger innan, eller tänker göra om det igen året efter..).

Andra saker jag lovat mig själv är:

Inga duvor ska släppas ut. Inga fjärilar heller. Inga hundar ska bära in ringarna på en kudde, och det ska inte ställas fram några iskulpterade svanar. Nog för att jag är ett skogsrå, men alla stackars djur får faktiskt stanna i skogen..
Ingen gnidenhet redan i inbjudan. Inbjudningskorten ska vara helt fria från kontonummer, önskelistor, hänvisningar till butiker eller små rim om att brudparet vill ha pengar. Vi ställer inte till med bröllop för att gå med vinst.
Folk får komma i vad sjutton de vill. Jag tänker inte bry mig så länge inte någon kommer i sin gamla brudklänning.
Jag tänker inte göra mitt bästa för att spöka ut tärnan i en färg hon avskyr och en klänning som inte passar hennes kroppsform och sedan kräva att hon betalar 500kr för att göra en frisyr som jag tycker att hon ska ha. Det finns alldeles för många brudar som lägger lika mycket tid på att göra omgivningen så missklädsam som möjligt för att de själva ska se så bra ut de bara kan.
Ingen brudnäbb! Föräldrar får visa upp sina små knytten någon annan dag. Och de gör de så ofta det bjuds tillfälle. Men den här gången får de faktiskt sitta stilla.
Jag tänker inte ha en enda rosett på min klänning! Inga puffärmar eller något annat som på något sätt liknar Carolas bröllopsklänning.
Jag tänker inte kasta brudbuketten eller gå in med pappa. Jag kan gå själv och jag vill inte leka amerikansk bröllopsfilm, där 10 mer eller mindre hågade singlar ska kasta sig efter en blomsterkvast för att inte hamna på det inbillade glasberget. Herregud..

Om ni hittar mig i något som liknar bilden här ovanför, eller försöker övertala den blivande mannen att ha ett matchande mag-bälte, så finns det bara en sak att göra:

Slå mig. Hårt.

Hon är skogens rå

2006-04-05T00:31:00.000+02:00

Om ni undrar över vad en Huldra har med bröllopsplanering att göra... så är det ganska långsökt, men vackert.

För många år sedan, ungefär ett år efter att Cecilia Wennersten kommit tvåa i Melodifestivalen med alla brudpars all-time-favourit-song "Det vackraste", så satt jag och lyssnade på en cd hos en kompis. På denna skiva fanns en sång med CW som jag blev helt förälskad i, och sången hette "Skogens rå".

Förutom att sången är otroligt vacker, mystisk och romantisk...
Förutom att Cecilia Wennersten är den sångerska som nog är mest förknippad med svenska bröllop...
... så har jag alltid känt mig (eller kanske hellre velat vara) ett skogsrå.

Här är texten, bedöm själva får ni se!

Gamla ramsor

2006-04-05T00:13:00.000+02:00

Det finns ju en fin liten ramsa som handlar om vad bruden ska ha på sig.

"Something old, somethind new, something borrowed, something blue, and a penny for her shoe"

På svenska brukar man istället säga:

"Något gammalt, något fått, något lånat, något blått"

Jag vet ännu inte riktigt vad jag ska välja för prylar, eller vilken ramsa man bör gå efter för att inte drabbas av olycka... men jag lovar att inte bli riktigt såhär desperat...

Det är alltså officiellt

2006-04-04T23:44:00.000+02:00

Efter många år tillsammans ska vi äntligen gifta oss. Vi ska gifta oss, och jag kan inte låta bli att skriva om det.

Startskottet har gått, mot ett datum som ligger cirka ett år framåt i tiden. Men innan dess finns det mycket att göra, och därför inbjuder jag er att delta, på mitt eget lilla vis.

Precis som skogsrået tänker jag vara rätt så mystisk, eller anonym som vi skulle säga om vi skulle vara lite mera moderna.

Välkomna!