Vad som händer när man förtvivlat gärna INTE vill bli sedd som en Bridezilla

Inatt var det dags igen. Min mamma hade nämligen varit så snäll att hon ringde mig igår och tipsade om några fotografer på den ort där vi ska vigas, och det var ju jättebra, speciellt eftersom jag inte hittat just de fotograferna själv.

Jag har ganska bestämda tankar om hur jag vill ha våra foton. Det får inte vara så uppstyltade foton, utan de ska se mera levande ut, som om de var tagna som ögonblicksbilder. Inte titta rätt in i kameran och se glada ut alltså. Desutom vill jag ta dem ute, eller i omgivningen runt vår kyrka. Absolut inte inne på ett dammigt kontor framför en trist blå skärm!

(Nu kommer drömmen, den är lång, jag bara varnar er..)

Så inatt drömde jag att det var dagen innan vårt bröllop, och vi skulle in till fotografen vi valt för att bestämma hur vi ville ha våra foton, eller nästan övnings-stå alla poser. Fråga mig inte varför men så var det. Jag trodde att det bara skulle vara PC och jag, men helt plötsligt så dyker marskalken upp (han hade frackbyxorna och en t-shirt på sig) och det fick jag ju gå med på att det kanske var bra att han var med.

När vi får syn på marskalkens byxor kommer PC på att det kanske vore bra om vi också hade delar av våran klädsel med oss in till fotografen, och vi går till bilen för att hämta min slöja. Hela min utstyrsel ligger tydligen inslängd i baksätet på en bil, och jag tänker att jag inte ska hetsa upp mig för det. Upptäcker genast att mins löja trasslat fast sig i bakhjulet på bilen och är smutsig och trasig. Eftersom jag inte vill bli sett som en galen Bridezilla som flippar för minsta lilla, så skrattar jag bort det, drar fram slöjan och tar med mig den hela delen tillbaka till fotografens dörr.

Nu framgår det också att det var min systers bil, och att det var hon och hennes man som misshandlat min slöja på det sättet. Det får jag reda på eftersom syrran och hennes man nu också sällat sig till vår lilla grupp utanför fotografens dörr. Jag blir nervös för syrran sätter igång och propagerar för att korten ska se ut exakt som jag inte vill ha dem (så såg nämligen deras bröllopskort ut). Jag blir nervös men säger ingenting, det går säkert bra ändå tänker jag. Inom någon minut har även min tärna kommit dit, och sekunden innan dörren till fotografens studio öppnas står det plötsligt ett äldre par (varav mannen går på kryckor) och ska tränga sig före oss. Mannen snäser mot mig och jag får dåligt samvete. Jag försökte ju släppa förbi honom! är jag en sådan hemsk brud att jag inte ens bryr mig om de som är handikappade?!

Vi blir insläppta i studion. Bara det tycker jag är lite jobbigt, för jag trodde ju att vi skulle åka iväg och kolla på den plats vi ska fotas på! ad ska vi inne i hans ateljé och göra?? Blir ännu mera rädd för min syster fortsätter tjata om att vi ska ha studiokort, och jag känner mig helt överkörd. När jag ser mig omkring upptäcker jag att fotografen har sitt kontor inne i det gamla bageri/konditori som finns på den ort där jag växte upp. Orten ligger förövrigt cirka 8 mil från den plats där vi ska vigas, och jag undrar hur det kunde bli så vansinnigt fel. Varför bokade vi inte en fotograf på den ort där vi ska gifta oss? Fotografen ignorerar oss och ställer sig bakom disken och säljer kanelbullar till en äldre dam. Vi försöker tränga oss förbi damen för att sätta oss och vänta på serveringsdelen. När jag går förbi henne upptäcker jag att det är min farmor, men hon verkar inte alls glad att se oss. Samtidigt slår mannen med kryckorna efter mig och ropar något om brist på respekt för de handikappade, så jag duckar ochs kyndar mig mot cafédelen.

Borden är jättesmå, dessutom finns det ingen stol till mig så jag får försöka lluta mig mot väggen. Jag bara känner att allt är fel, fel, fel. Min syster och hennes man fortsätter att besluta hurdana kort vi ska ta. Jag tittar hjälplöst på PC, men han tycker bara att jag överdriver. Efter säkert en kvar har fotografen sålt alla kanelbullar han ska, och kommer bort till oss. Han har något i handen och jag hoppas nu att han äntligen ska visa oss några kort han tagit, så att jag kan få se att han är en bra fotograf och bli lugn. Men han har med sig två böcker om bröllopets historia, som han ger oss och tycker att vi ska läsa. Jag håller på att bli galen, och tänker att jag måste sätta mig ner och reda ut det här. Eftersom jag glömt att jag inte hade en stol, ramlar jag pladask på golvet och kan inte ta mig upp. Alla tittar på mig. Jag vaknar.

Kan någon säga mig vad det betyder??