Perspektiv på tid

Fick en intressant fråga i kommentarerna *vinkar till Lisa* om hur jag orkar hålla på med planeringen under så lång tid. Det är en väldigt intressant fråga så därför tänkte jag svara på den!

Det korta svaret är att alla andra stora beslut i mitt (och vårt gemensamma) liv har gått så ohyggligt fort, och därför vill jag nu gärna för en gångs skull få dra ut på något. Suga på karamellen ett tag, hoppas och längta.

Jag flyttade rakt in i Prince Charmings slott (eller etta om man så vill) mer eller mindre den sommar som vi blev ett par. När han påpekade att jag faktiskt bodde hos honom mer eller mindre, så blev jag faktiskt överraskad. Jag hade föreställt mig att det skulle vara en lång och allvarlig process att flytta hemifrån, och inte minst att flytta ihop med någon. Att man skulle försiktigt ta upp frågan, höra sig för, berätta för föräldrarna och beställa flyttlass osv. Istället blev det så att den sista som fattade att jag flyttat hemifrån var jag själv.

Förlovningen var heller ingen lång process. På vår ettårsdag satt vi i soffan och tittade kärleksfullt på varandra och funderade på hur vi skulle fira den här dagen, med tanke på att vi inte planerat något och inte hade några större ekonomiska tillgångar. Jag fick en vild tanke i huvudet och skrattade till, PC frågade vad jag log åt.
- Jo, jag tänkte att vi kanske kunde förlova oss? sa jag.
Givetvis sa han JA och tre minuter senare satt vi i bilen på väg mot guldsmedsbutikerna i den lite större staden i närheten.
I guldsmedsbutiken höll de på att få spel på oss. Vi ville ju förlova oss idag, på vår ett-årsdag, och butikerna hade bara skyltexemplar. Ringar måste beställas i förväg!! Expediten försökte desperat övertala oss att förlova oss på midsommaraftonen istället (några veckor senare) så att de skulle kunna beställa och gravera ringar åt oss. Men vi var bestämda, vi skulle förlova oss på vår ettårsdag, punkt slut. Efter att ha fått samma negativa besked i alla andra guldsmedsbutiker i stan drog vi en chansning, gick tillbaka till den första affären och provade skyltexen. Och de passade! Båda hans och min! Så vi köpte ringarna, ograverde och hystersiskt spontant, mindre än 2 timmar efter min förstulna fråga. Sen satte vi oss på vårt favoritcafé och bytte ringar över varsin cappuccino.

När vi skulle skaffa katt var det likadant. Vi tog beslutet på lördagen och PC råkade nämna detta till en kompis. Två timmar senare ringer kompisen och meddelar att han vet en person som har en katt till oss. Dagen därpå hämtade vi det lilla monstret och han har varit vår älskling sedan dess.

Lägenheten vi bor i hamnade vi i av en slump. Jag skulle börja plugga i en annan stad och vi behövde någonstans att bo, och hittade en andrahandslägenhet som vi kunde få hyra 2 dagar innan uppropet. Ett år senare skulle lägenheten säljas och vi tänkte först hitta oss en annan att hyra. När vi sent omsider insett att stan lider brist på billiga hyreslägenheter var det bara att ge sig in och vinna budstriden för att inte tvingas bo på gatan månaden efter... Jo, vi bor kvar och trivs. Men jag tänker mig att de flesta tittar runt lite på olika prospekt innan de slår till på en lägenhet för hysteriska summor...

Så, eftersom jag aldrig någonsin surplat på livets kaffekopp, sugit på en karamell eller tänkt igenom de stora sakerna i livet, så bestämde jag mig för att vårt bröllop ska jag ta mig 17 dra ut på. Läääänge. Det enda stora i mitt liv som jag ska dra ut på längre än vår bröllopsplanering är (förhoppningsvis) vårt äktenskap!

Eller så kan man helt enkelt säga att jag tänker tillåta mig en väldig masa ställtid. Jag ser frame mot att fundera, bestämma mig, få ångra mig och dra hela tankegången en vända till. Att bara få surfa och läsa och dränka mig i bröllopsanknytna filmer/tidningar/radioprogram/böcker och få längta lite grann. Precis som Härskarinnan i Maria Gripes "Glasblåsarens barn" insåg, så behöver man få längta lite ibland...