I huvudet på en brud...

Jag missade att berätta en sak. Vad jag tänkte på under vigselakten.

Var det på om maten skulle räcka tror ni? Kanske om svårigheterna att leva tillsammans och vilka djupa ord som prästen gav oss på vägen? Om hur fint allt var och att vi nu skulle dela livet tillsammans? Om min rumpa såg stor i den här klänningen?

Nej inte ens det.

Jag upptäckte en bit in i vigselakten att Prince Charming darrade. Nu var det nog knappast så att han darrade av rädsla för att behöva tillbringa evigheten med mig, utan för att han var ovan att stå upp så länge och att det var ansträngande och ovant att stå stilla. Men jag blev orolig att han skulle svimma. Och så började jag förbanna mig själv för att jag inte i god tid förberett honom på hur man motverkar svimnings-attacker under en vigsel:
Genom att vift amed tårna, att andas djupt, att byta ben, spänna en kroppsdel i sänder och sedan slappna av i den, genom att ta med en vattenflska att drick ur precis innan så man inte får vätskebrist.

DET stod jag där och tänkte på. Jag vet inte om jag trodde att jag skulle kunna kommunicera det här till honom med hjälp av telepati eller så. Men jag tänkte på det i minst 5 minuter.

Avverkning och pajbak

Så kom då torsdag eftermiddag. Vi körde i riktning mot utväxlingsplatsen: Statoil. Solen sken och fåglarna sjöng troligen utanför bilen i något träd, när vi sladdade in på Parkeringen bara en liten aning sena. Jag hade bestämt att jag ville ha en kopp kaffe innan vi (som Prince Charming trodde) skulle åka vidare till min mamma. Så vi köper oss varsin kaffe och går iväg för att sätta oss i solen och avnjuta drycken.

Då dyker PCs bästa vän och hans lillebror upp, PC ser lagom förvånad ut och vi hälsar. Bröderna skrattar och säger att de hade tänkt att de skulle ta en lite tur ihop och jag säger att jag kräver att få tillbaka honom i ett stycke.
- "På lördag klockan 17 behöver jag honom..."
De lovar att återlämna honom i gott skick, och eftersom jag vet vad som ska hända under kvällen så är jag inte det minsta orolig. (Stor eloge till alla män som ser till att inte svensexan blir ett orosmoment för den blivande bruden, eller att aktiviteterna blir pinsamma. Ni övriga: Ni är töntar.)

Vi langar över väskan med hans ombyteskläder och träningsskor, vi kysser varandra och jag vinkar av trion innan jag sätter mig i vår bil och åker till mamma. På vägen stannade jag på konsum och köpte specialmjöl, margarin och annat till den specialpaj jag skulle laga.
(Medan hjältinnan nu reser de 1,5 milen till sin mor för att där baka pajer så kan vi göra ett mindre instick och berätta att hjälten i historien nu forslades tillbaka till den stora staden där de hämtade upp marskalken och sedan spelade lasergame under några timmar. Därefter gick de på krogen, åt en väldig massa friterad mat och drack hinkar med öl innan Skogsrået vid 23:00 fick hämta den mycket trötta PC inne i stan. Trött men nöjd.)

Så, jag åkte till min mamma där jag fick middag och sedan satte vi igång med att baka Taccopajer, tio sycken för att vara exakt. Det tog ett par timmar. Pajformarna hade vi lånat ihop från flera kök och de tog upp hela köket. Sist gjorde jag den ägg-laktos och glutenfria pajen som såg oväntat god ut. Sen ringde jag min kökschef M som lovat att ta hand om maten på bröllopsdagen. Mitt huvud snurrade nämligen så av allt jag skulle komma ihåg att jag inte litade på mitt eget omdöme när det gällde specialmaten. Jag var tvugen att få en extra åsikt. Vi pratade en stund och sedan tog jag ut de sista pajerna, diskade upp och åkte hem till pappa.

Det var nu efter 19:00 och det var en grymt skön försommarkväll, sol och varmt. Hemma hos pappa gick vi en runda i trädgården och avverkade träd som vi skulle ha att pynta lokaen med. Först två små körsbärsträd som vi skulle ha hela, med ljusslingor i. Sen fyra andra små körsbärsträd som vi bara skulle ha grenar från, en massa vit syrén och säkert 10 björkar. Jag skrattade hysteriskt hela tiden när vi gick där och samlade träd, grenar och löv.
- "Gästerna kommer inte att tro att vi är kloka, vi avverkar ju hela din trädgård", skrattade jag.
Pappa såg mest nöjd ut att bli av med en del träd.

Ute i en bod på gården stod två stora spann med blåbärsris i, i källaren fanns en hel tvättkorg med murgröna som de klippt ner från verandan på framsidan, och bredvid stod det stora fång med vita rosor i olika storlekar och massor av gröna blad till min brudbukett, tärnbuketten och corgsagerna. Det såg ut som en hel blomsteraffär i källaren och jag blev helt mållös. Sen krävde jag att de skulle ta kort på alla de här blommorna innan de flyttade dem.

Efter att ha klippt ner halva trädgården (även fast det inte syntes ett dugg) så drack vi kaffe och jag begav mig tillbaka till stugan. Min mobil höll på att ladda ur så jag laddade den, klappade katten och tittade en timme på tv innan det var dags att hämta den glada brudgummen i stan. PÅ vägen hem blev han nästan förnärmad när jag sa att han kunde stanna hemma och sova imorgon. Han tyckte att han skulle upp vid 9:30 och följa med mig och fixa lokalen. Jag log för mig själv över att jag har världens snällaste man, och det tänkte jag fortfarande när jag nästa morgon mest fick ett stön till svar när jag väckte honom och frågade om han skulle med...

Han föredrog att sova en stund till.;)

Så, fredag morgon åkte jag till lokalen för att duka, pynta och göra mera mat. Jag hade sagt att senast 18:00 skulle jag åka från lokalen och bege mig hem och ta igen mig inför morgondagen. Tro ni jag lyckades??

To be continued..

Det blir inte mer romantiskt än så här!

Jag älskar Pride and Prejucide. Jag älskar boken, serien (och filmen) så mycket att jag gör mitt bästa för att få in det i vårt bröllop. Jag har lyckats faktiskt. Typsnittet i våra inbjudningar heter "Jane Austen". Det är vackert. Sen om folk inte kan läsa vad det står för att det är så snirkligt skiter jag i. Det viktigaste är att Jane får vara med ;)

Jag älskar den här låten. Jag tycker att den säger allt och är oerhört vacker. Vi ska ha den på vårt bröllop, och jag kommer att böla hysteriskt. Kunde jag "Ge" en låt till min blivande så skulle et vaar den här. Nu vet jag inte om han fattar att det är därför jag krävt igenom att få ha den i kyrkan, eller om hela den romantiska tanken att "ge en låt" bara existerar i mitt huvud... men men. JAG kommer i all fall att veta varför solisten sjunger den! Bra gör hon det för övrigt. Hon brukar sjunga på telefonen för mig, och varje gång börjar jag nästan att gråta..

Så njut. Tyvärr kommer jag inte att kunna se ut som Kiera Knightly på bröllopsdagen, men jag ska göra mitt bästa. För övrigt har hon världens vackraste stängda ögon.

Bröllops-kuppen som kom av sig

Jag har ett erkännande att göra. Jag har medvetet, envetet och hemlighetsfullt genomdrivit en
BRÖLLOPS-KUPP!

Risken var nämligen att Prince Charming (PC) skulle drabbas av en
BRÖLLOPS-CHOCK!

om jag inte genomförde kuppen. Alternativt så skulle man kunna säga att PC hade utnyttjat läget och använt informationen till ett hejdlöst retande av mig om jag hade gett honom hela bilden från början. Ni får själva välja vilken förklaring ni anser är mest trolig....

Det är nämligen så att vi har ett tema. Ett bröllopstema OCH ett färgtema. Och det är detta, att vi har ett tema, som jag undanhållit för PC.(Änglarna gråter och alla som läst mina tidigare bloggar skrattar rått åt att jag åkt dit jag också, jag som inte skulle tema mig...). Nu har jag ju inte gått så långt att jag kommer att matcha tärnans klänning med prästens stola och brudgummens kalsonger. Jag vet inte ens vad tärnan tänker ha på sig, det får hon bestämma alldeles själv. Min snälla kusin har ju lyckats klä sig utan att jag lagt mig i under åtminstone 23 år så jag ser ingen anledning att lägga mig i det nu.. Nej färgtemat är endast till för att få en enhetlig dukning och sammstämmiga dekorationer. Sen kommer troligen alla trycksaker att se likadana ut, men jag tänker inte matcha dem med brudbuketten direkt.. Men faktum är att det ser ganska trevligt ut om man håller sig till några enskilda färger till dukningen.



Undanhållit och undanhållit, det har jag egentligen inte alls gjort. PC och jag bestämde färgtemat ihop (jag bestämde grönt, han bestämde rosa och sen tillkommer lite vitt och silver) så det är knappast en överraskning. Det var så det började nämligen, med färgtemat. Sen rullade det bara på (jag är beroende!!) och har vidareutvecklats till ett "ungefär-tema".

Temat egentligen två ord: skogigt och klassiskt/äldre.
Skogigt därför att min bukett kommer att vara skogig, och dekorationerna kommer att vara skogiga. Och eftersom vår festlokal ligger vid skogen så kändes det extremt krystat att dekorera med sjöstjärnor och snäckor... Man får liksom hålla sig till det som finns. Och det finns ju som sagt en anledning till att jag är ett skogsrå, jag tycker att skogen är mysig!

Klassiskt/äldre därför att min klänning kommer att vara lite äldre stuk på, mer åt saga/medeltid än Audrey Hepburn om man säger så. Men eftersom vi inte ville klä ut gästerna, och köra hela medeltidsstuket, och PC dessutom kommer att ha frack (inte rustning) så skulle det se ganska knäppt ut om vi gjorde om hela bröllopet till en medeltidsmarknad.. Så för att varken jag ska se ut som om jag skulle till en maskerad men gått fel, eller för att PC skulle se ut som en killen som gått på bal, av misstag klivit in i en tidsmaskin och hamnat på 1500-talet, så gör jag mitt bästa för att jämka så både han och jag ser ut att höra hemma där.
Så vi kommer väl att placera oss tidsmässigt runt förra sekelskiftet (1900 ungefär) där det fungerar med både frack, jazz, swing och även går att klämma in en ovanlig klänning som absolut inte går att beskriva som modern. Dessutom kommer alla skogsdekorationer att göra det lite knäppare så jag passar in..

Så, PC visste vår färgtema. Han vet hur min klänning ska se ut, han vet hur min bukett ska se ut, han vet hur bordsdekorationer och dukning och dekorationerna i festlokalen ska se ut. Vi gör inbjudningarna ihop så de är ingen överraskning heller. Grejen är bara att jag lät bli att nämna våra två tema-ord för honom, de två rubriker jag satt. För om han inte kom på att allt faktiskt hängde ihop och kunde passas in under två teman så slapp jag bli mobbad för det. Himla bra idé tyckte jag.

Sen slutade det som det brukar. Jag sa det i alla fall. Jag är nämligen värdelös på att hålla tyst ens om de minsta fadäser jag gör till PC. När jag låst nycklarna ute och fick anlita en låssmed för att ta mig in i lägenheten (medan PC var på jobbet) svor jag att inte berätta för honom. PC var hemma i två timmar innan jag avslöjade min klumpighet...
Det gick inte att motstå. PC sa nämligen att vi inte hade något tema i alla fall.
- Haha, det har vi visst det, flinade jag.
PC såg blek ut. Jag antar att en hel balsal dekorerad på temat "Harry Potter" eller "Tillbaka till framtiden" fladdrade förbi framför hans ögon..

Och sen fick jag berätta. Och han retade mig. Och han retade mig, Och han tyckte att det var helt okej. För han visste ju faktiskt ändå allt.

Bunnyhop och wienervals

Det här med dans är ju ett kapitel för sig, speciellt dans på bröllop.

Trots sin motvilja mot dans generellt så har Prince Charming varit mycket bestämd på en punkt: Vi ska dansa bröllopsvals!

Jag dansar gärna och har inget emot att ta en tur på dansgolvet, däremot så känner jag inte att det nödvändigtvis måste vara en vals. Det hade gått bra med en eldig tango, en stilla foxtrot.... eller
"-Varför inte slutscenerna från Dirty Dancing?" frågade jag med ett varggrin, när vi stod i köket och lagade mat häromkvällen. Jag fick avslag på den idén kan jag säga.

Inte för att den är så konstig, jag vet många brudpar som övat in just den scenen och dansar på sitt bröllop, faktum är att idén är så vanlig att den börjar kännas lite sliten numera. I alla fall för mig som i nästan 10 år sugit åt mig allt som har med bröllop att göra.. Däremot så skulle jag kunna tänka mig något från Titanic, och dans-scenen nere från andra klass... Det hade varit något det!

PC är inte så lätt skrämd visade det sig. Helt kallt föreslog han att vi alla skulle dansa Macarena tillsammans, så nu vet ni vad som väntar er om ni hittar till vårt bröllop! Det är bäst att ni börjar öva redan nu! Då är det tur att man inte är amerikan, med tanke på att deras bröllop innehåller så orimligt många och äckliga grupp-danser som limbo:


Eller varför inte The Hustle, The Electric slide, The Bunny hop (jag tror att de gör den på gräsmattan i början av Dirty Dancing faktiskt..), The Chicken Dance (tror att vi brukar kalla den för Fågeldansen på svenska)... En annan amerikansk danstradition är The money dance/The dollar dance där det går ut på att brud och brudgum får dansa med gästerna för pengar. Ibland så sätter gästerna helt enkelt fast dollarsedlarna i brudparets klädsel. Mums så fint *ironisk*

Nåja, det kommer ingen amerikansk DJ i närheten av vårt bröllop, så våra gäster kommer varken att behöva spela kaniner, kycklingar eller ens dansa små grodorna. Och jag lovar att dansa gratis med alla som vill. Med tanke på brudens porrstövlar skulle det grovt kunna missförstås om gästerna satte fast sedlar i min klädsel...




Nåja, vi fortsätter att kämpa på med vår vals. Det blir som jag har förstått det, en Modern vals och inte en Wienervals (som går extremt fort och är jättesvårt). Efter några timmar framför datorn så hittade jag faktiskt en instruktionsfilm för hur man dansar Modern vals. Den är på danska och ljudet är fruktansvärt, men den får det faktiskt att se hyfsat lätt ut. Vi får väl se hur det går. Annars får vi retrera till en bunny-hop istället. Visst vore Prince Charming söt så här??

Fartblind - färgblind

Var det jag som sa att jag inte skulle ha ett färgtema? Var det det? Nä, du måste ha missförstått mig. Klart vi måste ha ett färgtema!

Inte så att jag tänker matcha tärnans underkläder med tårtan eller så, dit har jag ännu inte kommit. Men det är faktiskt ganska trevligt om dukningen och dekorationerna i lokalen funkar ihop. Jag har ingen lust med att ha blåa servetter, röda blommor på borden, gula serpentiner och orangea stolar eller vad det nu kan vara. PC tittade konstigt på mig när jag började prata om färger. Han påstod att det var för tidigt att dividera om sådant nu, men efter en stund med mina oemotsägliga argument (eller min oerhörda charm) så höll han med om att det kanske vore trevligt om gästerna trodde att kommit till ett stilfullt bröllop, och inte hamnat mitt i regnbågsparaden...

Så, vi väljer bort några färger. Gult var enkelt att utesluta. Orange behövde vi knappt ens diskutera. Brunt uteslöts ganska omgående, även om PC flikande in att han vet att jag vill ha allt i brunt (nej jag vet inte var han fått den uppfattningen ifrån!).
Blått och lila kunde jag absolut tänka mig, eller ännu hellre kanske två gröna nyanser. Jag är ju iaf ett skogsrå, och skogsfärgerna kommer liksom naturligt. Dessutom, eftersom vi ska vara i en festlokal med ängar och skog runt om så hade det kännts väl krystat att försöka dra in något havs-tema..

Rött ville jag inte ha, det kändes för vanligt. Rosa: absolut inte! Jag får rysningar när jag tänker på Trista från Bachelorette/Bachelor programmen, som tvingade sin stackars Ryan att gifta sig i ett hav av rosa tyll. OJ vad han måste känt sig som en del av det bröllopet tänkte jag och kräktes mentalt framför tv:n. Rosa och rött skulle jag då inte tvinga på stackars PC.

Men nu är det ju så att man är två i ett förhållande. När jag snabbt och enkelt tänkte avfärda rött och rosa och gå vidare till andra alternativt så slog PC i bromsen, och deklarerade att han ville ha rosa. "Det är en trevlig färg. Den är glad och positiv."




Så nu blir det rosa och grönt. En helt okej kombination, och det kommer nog att bli jättefint. Skogsråets enda problem just nu är att alla på bröllopet kommer att tro att det är HON som tvingat sin stackars make att pynta med rosa. Hon kommer att bli sedd som en Trista!!! Hmmm.. kan man kanske lägga en disclaimer i festprogrammet..?

Perspektiv på tid

Fick en intressant fråga i kommentarerna *vinkar till Lisa* om hur jag orkar hålla på med planeringen under så lång tid. Det är en väldigt intressant fråga så därför tänkte jag svara på den!

Det korta svaret är att alla andra stora beslut i mitt (och vårt gemensamma) liv har gått så ohyggligt fort, och därför vill jag nu gärna för en gångs skull få dra ut på något. Suga på karamellen ett tag, hoppas och längta.

Jag flyttade rakt in i Prince Charmings slott (eller etta om man så vill) mer eller mindre den sommar som vi blev ett par. När han påpekade att jag faktiskt bodde hos honom mer eller mindre, så blev jag faktiskt överraskad. Jag hade föreställt mig att det skulle vara en lång och allvarlig process att flytta hemifrån, och inte minst att flytta ihop med någon. Att man skulle försiktigt ta upp frågan, höra sig för, berätta för föräldrarna och beställa flyttlass osv. Istället blev det så att den sista som fattade att jag flyttat hemifrån var jag själv.

Förlovningen var heller ingen lång process. På vår ettårsdag satt vi i soffan och tittade kärleksfullt på varandra och funderade på hur vi skulle fira den här dagen, med tanke på att vi inte planerat något och inte hade några större ekonomiska tillgångar. Jag fick en vild tanke i huvudet och skrattade till, PC frågade vad jag log åt.
- Jo, jag tänkte att vi kanske kunde förlova oss? sa jag.
Givetvis sa han JA och tre minuter senare satt vi i bilen på väg mot guldsmedsbutikerna i den lite större staden i närheten.
I guldsmedsbutiken höll de på att få spel på oss. Vi ville ju förlova oss idag, på vår ett-årsdag, och butikerna hade bara skyltexemplar. Ringar måste beställas i förväg!! Expediten försökte desperat övertala oss att förlova oss på midsommaraftonen istället (några veckor senare) så att de skulle kunna beställa och gravera ringar åt oss. Men vi var bestämda, vi skulle förlova oss på vår ettårsdag, punkt slut. Efter att ha fått samma negativa besked i alla andra guldsmedsbutiker i stan drog vi en chansning, gick tillbaka till den första affären och provade skyltexen. Och de passade! Båda hans och min! Så vi köpte ringarna, ograverde och hystersiskt spontant, mindre än 2 timmar efter min förstulna fråga. Sen satte vi oss på vårt favoritcafé och bytte ringar över varsin cappuccino.

När vi skulle skaffa katt var det likadant. Vi tog beslutet på lördagen och PC råkade nämna detta till en kompis. Två timmar senare ringer kompisen och meddelar att han vet en person som har en katt till oss. Dagen därpå hämtade vi det lilla monstret och han har varit vår älskling sedan dess.

Lägenheten vi bor i hamnade vi i av en slump. Jag skulle börja plugga i en annan stad och vi behövde någonstans att bo, och hittade en andrahandslägenhet som vi kunde få hyra 2 dagar innan uppropet. Ett år senare skulle lägenheten säljas och vi tänkte först hitta oss en annan att hyra. När vi sent omsider insett att stan lider brist på billiga hyreslägenheter var det bara att ge sig in och vinna budstriden för att inte tvingas bo på gatan månaden efter... Jo, vi bor kvar och trivs. Men jag tänker mig att de flesta tittar runt lite på olika prospekt innan de slår till på en lägenhet för hysteriska summor...

Så, eftersom jag aldrig någonsin surplat på livets kaffekopp, sugit på en karamell eller tänkt igenom de stora sakerna i livet, så bestämde jag mig för att vårt bröllop ska jag ta mig 17 dra ut på. Läääänge. Det enda stora i mitt liv som jag ska dra ut på längre än vår bröllopsplanering är (förhoppningsvis) vårt äktenskap!

Eller så kan man helt enkelt säga att jag tänker tillåta mig en väldig masa ställtid. Jag ser frame mot att fundera, bestämma mig, få ångra mig och dra hela tankegången en vända till. Att bara få surfa och läsa och dränka mig i bröllopsanknytna filmer/tidningar/radioprogram/böcker och få längta lite grann. Precis som Härskarinnan i Maria Gripes "Glasblåsarens barn" insåg, så behöver man få längta lite ibland...

Your song

Jag har kollat på bröllopsfilm ikväll. Den här gången blev det Jennifer Lopez i "The wedding planner". En ganska söt film med sensmoralen att alla kloka kvinnor bör planera sitt eget bröllop, istället för att anlita en bröllopskonsult. Iaf om man vill behålla brudgummen för sig själv.

I filmen ägnar sig paren åt att välja ut "sin" sång, för bröllopet och sin första dans. I Sverige brukar vi ju vara mera traditionella och hålla oss till vals för brudparets första dans, men efter vad jag sett börjar det lossna. Nu för tiden svänger brudparet loss både till en tango, rumba eller den välkända dansen från Dirty Dancing.

Hur det blir med vår dans vet jag inte, vi är inget danspar precis. Våra likheter med Fred och Ginger sträcker sig inte längre än till 1 dans/året i enskildhet på vardagsrumsgolvet. Men än är undrens tid inte förbi.

Oavsett hur det blir så lider vi brist på en självklar låt, vi har nämligen inte en egen sång. Det blev aldrig så. Visst har det spelats en del låtar i bakgrunden under våra år tillsammans, men inte under några speciella stunder, och definitivt inga man vill minnas. Det starkaste musikaliska minnet jag har från vårt första år är "Prince Igor" som brukade komma fram på datorns playlist lagom till jag somnade (i vår första gemensamma säng på 90cm) och det är verkligen ingen sång man vill återanvända.

Ett annat alternativ är den sång som spelades alldeles för många gånger under den första resa vi gjorde ihop. Det var sommaren 1998, och den nya stora hitlåten var "Sommar och sol" med... (ja ni gissade rätt) Markoolio! För det första ska vi gifta oss på våren, och för det andra hatade jag låten redan då.



Det tredje alternativet... tja där har jag mig själv att skylla. Jag försökte nämligen vara lite förförisk och sensuell. PC var (och är) nämligen ett stort Depeche Mode fan, och jag - som varit hårdrocksälskare sedan 80talet- skulle försöka att snabbt sätta mig in i min älsklings musiksmak. PC hade till och med lovat att skicka mig några låtar på mejl, bara jag sa vilka jag ville ha. Jag hittade en sida om DM och började läsa igenom låtlistorna. Efter lite letande hittade jag en låt som jag tyckte var passande att be min kärlek om, och samtidigt passa på att vara lite flörtig: "Stripped". Så jag bad om den, och tyckte att jag var jättesmart. När låten äntligen var hemma satte jag förväntansfull igång den. Vi kan väl säga att texten var lite mörkare än vad som passar sig för flörtigheter... den handlade väl mera om någon som skadar sig än om någon som strippar för pojkvännen. Kort sagt tror jag inte att farmor skulle se poängen.

Jag har flera gånger försökte att skaffa oss en låt, men försöken har inte fallit väl ut. Jag antar att det helt enkelt är en sån sak som måste ske spontant.

Någon som har en låt att låna ut??

My knight in shining armour

Nu är det dags att tala lite om mannen. Ja, han jag ska gifta mig med alltså!

det finns faktiskt en sådan man, det här bröllopet är inget som jag bara hittar på. Det finns en mycket trevlig man som har friat till mig, så jag utgår ifrån att han visste vad han gjorde och är medveten om följderna. Vi kan kalla honom för... Prince Charming. Eller PC :)



PC friade den 26 februari 2006. Vi hade tagit oss en tur till Göteborg för att gå på konsert och det var då han slog till. det var i slutet på vår middag som PC gick ner på knä och ställde frågan, och jag var inte svår att övertala...

Det hela hände på "Restaurang ?" och tittar man runt på hemsidan kan man till och med se bordet där vi satt. (Läsare uppmanas att uppmärksamma hur väl restaurangens namn funkade för just denna begivenhet!)

Händelserna den 26 februari har fått två allvarliga följder (förutom den uppenbara):
1. Jag kan inte sluta prata om eller tänka på bröllop.
2. Jag kan inte sluta le.