Hört om ett steg fram och två tillbaka?

Så kom då den där helgen då vi skulle hinna med "allt", dvs att fira 1 75-årsdag, 1st 25-årsdag, hälsa på 3 föräldrar och övriga släktingar samt titta på våra (redan bokade) festlokal och kyrka. Vi hade fyra dagar på oss, och vår semester inkluderade även 80mil resa i bil. Låter det avslappnat?

Jag visste redan innan att vi har 1 chans och bara 1, att kolla ordentligt på festlokalen innan dagen innan bröllopet när vi står där och ska in. Vi har noll chans att komma på saker vi glömt att kolla, och lika mycket möjlighet att åka dit igen och kolla allt det där vi kommer på i efterhand. Här gällde det alltså att vara effektiv. En hel vecka innan samlade jag de mest varierande punkter på en lista, allt från hur porslinet såg ut, till om vi fick slänga sopor i deras soptunna och att lokalisera brandsläckarna. Det slutade på cirka 50 punkter, varav flera skulle kompletteras med foton. Listan skrevs ut och jag packade ner block, penna, kamera och var sitt måttband (sånt där som snurrar ihop sig!) till mig och PC. PÅ vägen upp försökte jag förbereda PC på att jag troligen kommer att vara pinsamt petig, titta på exakt ALLT och att hela "titten" troligen skulle ta närapå en timme. Jag vet inte om han trodde mig, men han såg inte blek ut. Då.

Väl framme tog det ett tag innan vi lyckades skaka av oss tanten som öppnade lokalen för oss, så att vi kunde koncentera oss på att checka av våra punkter. PC gjorde ett föredömligt jobb med att undanmanövrera tanten till köksregionen och förevisa porslinet medan jag mätte allt jag såg. Vi fotade (jag med kamera och PC med mobilen) vi ritade planritningar (jag), mätte bord (jag), vi kollade, frågade och kollade lite till. Vi till och med lånade en cd av tanten så vi kunde testa ljudanläggningen. Hon hade med sig en egen cd så vi spelade "In the mood" på så hög volym vi bara vågade, och konstaterade att högtalarna var helt okej. Jag tror att tanten uppskattade att slippa den cd med "Farbror blå" som vi hade med oss...
Det tog cirka 45 minuter, och efter det var det inte många kvadratcentimetrar som vi inte kollat upp och bockat av. När vi sedan kompletterade våra upplevelser och insikter så insåg vi att vi gjort ett mycket bra jobb. Samt att lokalen var så mycket bättre än vi hade kunnat tro.

Fördelar som vi inte visste innan:
1. De ska måla om. Hej då fula furuväggar, hej och välkommen vitlassyr!!
2. Vi slipper städa, det ingår i priset!
3. Det finns både ljud och mikrofonanläggning.
4. Det finns ett piano (syrran har lovat att leda gästerna i Tweenisarnas sång, med rörelser, om bara solisten kompar henne..)
5. Det finns massor av bord och stolar, inte ens jag kan finna möjligheter att göra slut på dem.

Vi är helnöjda!

..............

Så kom då söndagen och jag blinkade så vackert jag kunde och fick PC att följa med på The Castle Tour. Vi skulle nämligen och titta på den kyrka vi bokat, som är en slottskyrka. Det vill säga att den ligger inne i ett slott.

Vi åkte dit, betalade vårt inträde (det kostar att gå på museum) och började att titta runt. Slottet var fint. Vi närmade oss kyrkan. Kyrkan där vi skulle vigas. Vi tog ett andetag och väntade på det stora ögonblicket! Aaah.. *håll andan med mig nu för största möjliga effekt*

Kyrkan var...trång. Liten. Inte särskilt spännande alls. Visst var den fin, och liten. Mysig. Men...jag mindes den större. Jag mindes vara betydligt mera lätttillgänglig. Jag mindes den från mitt besök i 4:e klass och då såg den INTE ut såhär. (Jo, det gjorde den säkert visst, men i mitt huvud såg den inte alls ut så.) Den där känslan som jag väntat på, att "WOW här ska vi gifta oss" kom inte. Det mest spännande med kyrkan var inte kyrkan utan slottet. Vi såg inget piano, kunde inte fatta hur vi skulle få plats med ett kamerastativ utan att sticka ut ögonen på prästen (känns mer som katolska kyrkan än svenska kyrkan..) och dessutom blev VI andfådda av att ta oss upp till kyrkorummet. Vi har ett antal gäster som inte är purunga och knappast hoppar kråka varje eftermiddag för skojs skull. Och kyrkan såg ut som den gjorde, mer som ett rum i slottet än som en kyrka. Faktum är att rummet innan, med höga fönster och en gigantisk flygel, kändes mera inponerade.

Här står man nu. Med bokad kyrka, städslad präst (tagen från en annan kyrka) och känner att det inte känns rätt. Vad gör man? Man åker och kollar på alternativen, fort som bara den! Dels för att det var 6 månader till bröllopet och de populäraste kyrkorna blir bokade fort, och för att jag skulle vara på 25-årskalas om inte alltför lång tid.

När vi steg in i domkyrkan så kom den. Den där känslan som jag väntat på. Den där, när det drar ihop sig lite i magen, man drar efter andan och man känner att här är något speciellt. Jag har alltid gillat stora kyrkor, den enda bröllops-dagdröm jag någonsin haft har varit om domkyrkan i Visby och inte om slottskyrkan. Och visst, det var inte Visby vi stod i, men känslan var densamma. Det här kändes rätt.

Vi tog några bilder (eller ja, många), köpte vykort och tittade runt. Nu var det bara att åka hem och släppa nyheten att vi bestämt oss för att riva upp alla planer och börja om från början, samt att hoppas på att domkyrkan inte skulle vara upptagen... För säkerhets skull så tittade vi på två alternativ-kyrkor till på vägen hem under måndagen, så att vi inte skulle stå rådlösa om domkyrkan var upptagen. Eller full med renoveringsställningar och liknande, som jag läste om på deras hemsida första kvällen hemma...

Idag ringde jag (vi snabbspolar förbi ett antal samtal till fel person och till telefonsvarare). Kyrkan var upptagen, men inte av brudpar utan av konfirmander. Men kunde vi ta det klockan 17 så var det inga problem, och de skulle hinna städa mellan också? Givetvis gick det bra! Och renoveringarna skulle ändå inte påbörjas förrän efter sommaren, så vi slipper få målarfärg i håret! Så jag bokade raskt domkyrkan, avbokade slottskyrkan, och ringde upp vår präst för att se om han nu också kunde byta kyrka och följa med oss. Det var däremot mindre säkert, men han lovade att kolla och göra sitt bästa, och han var som alltid extremt sympatisk och trevlig.

Slutet gott, allting gott. Det känns bra i magen igen, och solisten får en större scen, som jag skämtade med henne ikväll. Frågan är bara hur galen man får bli över en magkänsla? Fast, om jag inte följde magkänslan så skulle jag inte ha min underbara Prince Charming, så jag kanske är förlåten... Jag vet inte om det bara var tur, eller så berodde vår lyckosamma ändring på att jag i söndags skänkte två extra kronor till kyrkan när jag köpte av deras vykort samt att jag kontaktade Gud för ett samtal mellan fyra ögon. Uppenbarligen så lyssnar han på förnuft, och troligen mer på känsla ;)