I huvudet på en brud...

Jag missade att berätta en sak. Vad jag tänkte på under vigselakten.

Var det på om maten skulle räcka tror ni? Kanske om svårigheterna att leva tillsammans och vilka djupa ord som prästen gav oss på vägen? Om hur fint allt var och att vi nu skulle dela livet tillsammans? Om min rumpa såg stor i den här klänningen?

Nej inte ens det.

Jag upptäckte en bit in i vigselakten att Prince Charming darrade. Nu var det nog knappast så att han darrade av rädsla för att behöva tillbringa evigheten med mig, utan för att han var ovan att stå upp så länge och att det var ansträngande och ovant att stå stilla. Men jag blev orolig att han skulle svimma. Och så började jag förbanna mig själv för att jag inte i god tid förberett honom på hur man motverkar svimnings-attacker under en vigsel:
Genom att vift amed tårna, att andas djupt, att byta ben, spänna en kroppsdel i sänder och sedan slappna av i den, genom att ta med en vattenflska att drick ur precis innan så man inte får vätskebrist.

DET stod jag där och tänkte på. Jag vet inte om jag trodde att jag skulle kunna kommunicera det här till honom med hjälp av telepati eller så. Men jag tänkte på det i minst 5 minuter.

Bröllopsdagen III

Då kommer jag på att jag missat att be mamma om en näsduk. Jag som har snörvlat varje gång som solisten sjungit på sololåtarna i telefonen, hur ska jag klara mig igenom hela vigseln?! Snabbt som attan vänder jag mig mot tärnan och väser att hon ska be mamma om en näsduk när hon kommer fram, och sedan så kommer jag att vinka till henne när jag vill ha den. Tärnan ser chockad men ändå samlad ut över att NU få ett nytt oannonserat uppdrag, men hämtar sig.

Musiken börjar spela, "Athem" ur Chess i "upphottad" version. Kantorn gör det superbra. Hand i hand går vi uppför gången. Det är en massa människor i kyrkan och jag försöker att både titta och inte titta på dem. Jag anstränger mig för att gå långsamt men tycker ändå att vi springer fram. När vi når trappstegen klarar jag dem perfekt utan att halka (som jag gjorde på övningen, då utan stor kjol fast i skor med fjolårets långa tå.. jag fick helt enkelt inte plats med hela foten på trappsteget då!) och vi är framme!

Prästen hälsar välkomna och vi tar sats för att sjunga första psalmen, och tar upp psalmboken från räcket framför oss. Kantorn imiterar fågelkvitter en lång stund innan "Likt vårdagssol i morgonglöd" sätter igång på allvar. (Det är här som Prince Charming inser att vi också ska vara med och sjunga. Och att det står en mikrofon bara några decimeter från oss...) Vi sjunger så gott det går och jag tycker att det är riktigt skönt att få använda rösten lite och dra in luft i lungorna för att fixa sången. Det känns inte som att stå på scen, utan bara tryggt fast allvarligt och stort.

Psalmen tar slut och så blir det dags för bön och bibelorden som vi valt:

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?
(Höga Visan 8:6-7)

Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör , vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst
– endast döden kan skilja oss åt.
(Rut 1:16-17)

Sen överlämnar prästen till solisten som placerat sig bakom pianot och börjar spela. Den första låten är "Som en saga" av Victoria Krantz. Den är så vacker och hon spelar så fint. Det hörs att hon är nervös men det är minst lika vackert som i telefonen ;)

Nu är det dags för själva vigselakten. Jag får lämna ifrån mig buketten till tärnan och får samtidigt en tuss med beiget papper i handen. Mamma hande ingen näsduk så jag får hålla tillgodo med hushållspapper ;) och stoppar in det i ärmen på klänningen. Prästen frågar om vi vill ha varandra och vi svarar JA. Prince Charming får till och med en liten "nick" när han svarar, som för att förtydliga att han verkligen menar det ;)
Prästen får ringarna av PC, nej då han hade inte glömt dem. PC hade däremot problem med var han skulle göra av dem så prästen fick upplysa honom om en bra ficka på fracken, medan jag "pudrade näsan" tidigare.. SÅ, tillbaka till handlingen. Prästen tar ringarna och lämnar tillbaka dem. Det är nu vi ska lyckas med konststycket att hålla i dem med två fingrar båda två, och inte tappa dem. Vi övade till och med på det här kvällen innan! Men det går bra. Vi håller i ringarna och säger våra löften, och nu känns det inte ett dugg knasigt eller konstigt. Bara stort. Fast när vi kommer till orden "Tills döden skiljer oss åt" ler både han och jag en aning bredare, eftersom vi har en gäst i någon av kyrkbänkarna med det lätt speciella smeknamnet "Döden"...

Att trä på ringarna går också bra. Vi tappar dem inte och behöver inte krypa runt på golvet och leta efter dem. Sen är det dags för en ny solosång: Somebody av Depeche Mode. Nu tar det inte lång tid innan jag börjar gråta. Jag bara skakar av gråt, fast jag gråter tyst (inget bröl!) och tänker att jag måste se helt vansinnig ut. Jag håller PCs hand hårt, hårt och njuter av stunden. Skakande av gråt visserligen, men ändå. Det är ju glädjetårar!

Efter sången kommer först vigseltalet där prästen lyckas arbeta in en hel del underfundiga referenser och sedan det kritiska momentet: Knäböjning. Nu gäller det att inte snubbla, ha sönder kläninngen eller hänga som en hösäck över räcket. Också detta går bra, även om jag inte kan den nya bönen utan måste titta i vigselprogrammet. När vi sedan ska resa på oss faller papperstussen ur min klänning, så jag böjer mig snabbt ner och tar upp den (och ser i ögonvrån att prästen var halvvägs ner han också ;) Det kan ju inte ligga brunt papper på golvet!

Så den tredje solosången, solistens favorit: The broken road av Rascall Flatts. Den är så vacker och hon gör den så bra. Jag håller PCs hand och vi njuter av sången. Den är över alldeles för fort...

Det är nu prästen kommer till sin VIGSEL-KUPP!!!

Efter välsignelsen tittar han illmarigt på oss och säger "You may now kiss the Bride!" och ser sedan mycket belåten ut! Präst-***%&¤@!!! Vi som hade bestämt så riktigt att vi verkligen ville kyssas på kyrktrappen, som man gör enligt svensk tradition!! Jag som hatar när man leker amerikanska film-bröllop och tvingar prästen att göra såhär och på ENGELSKA dessutom! Vi gick igenom hela vigselakten på torsdagen och inte 17 smög han in någon kyss då, han frågade inte om den heller och vi sa inget. för vi ville ju ha det som den svenska vigselordningen är: kyssfri!! Inte **&%¤*@ trodde jag att jag skulle vara tvungen att kontrollera att prästen inte tänkte bryta mot vigselordningen!! Det är ju lika absurt som att jag skulle behöva fråga:

Är det säkert att du inte tänker ta in några dansande apor under vår vigsel??

Så nu står vi där och han säger "You may now kiss the bride". Vad gör man? Protesterar? Nej, man ser förvånat och uppgivet på varandra och kysser varann. Skit också...

Jahapp, en sista psalm och sedan är det över. Vi vänder oss om och låter fotoblixtarna regna över oss. Jag väntar på att de ska fota färdigt medan Mendelsohns brudmarsch ljuder från läktaren, jag väntar så länge att prästen tyckte att han behövde sjasa iväg oss...Som om Mendelsohn skulle vara för kort... ;) VI går nedför gången, nu gifta.

Innan vi når kyrkporten smiter vi in i närmaste dörr. Det är ett hemskt litet utrymme, med en trappa som leder upp till läktaren och några bokhyllor. Det känns lite som Harry Potters rum under trappan, mysigt. Vi tittar på varandra, vilar lite på trappan och kramas. Gör vårt bästa för att ta in att NU är vi gifta. Vi tar det lugnt och låter gästerna få samla sig utanför kyrkan, det känns inte som någon brådska. Lite hångel och sedan skriver vi våra namn i kyrkans "Gästbok".
...

Time to face the music.

Vi kliver ut på trappan och folk tar mer bilder. Det hurras för oss. Sen står vi där och ingen vågar varken kasta ris eller komma fram, så vi kliver ner från trappan och då kommer riset över oss. Jag får ris i munnen. :)
Men ingen vågar komma fram nu heller, alla står så strikt uppställda på varsin sida och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Det finns inte så mycket att göra mer än att gå direkt in i bilen, som nu har kört upp. En släkting, som bara var med i kyrkan, kommer fram och grattar, men resten håller sig på behörigt avstånd.. Så vi kliver in i bilen och beger oss iväg på en åktur, mot festlokalen. Chauffören kör på små skogsvägar ute på landet, genom små små byar och förbi några gamla kyrkor. Vi får en stund för oss själva och gästerna hinner till festen...

Jahapp. Nu är det "bara" festen kvar!!

To be continued..

Bröllopsdagen II

Under tiden som allt detta spännande händer har Törnrosa (förlåt) dvs. Prince Charming vaknat och druckit kaffe, snitsat till sig i duschen och umgåtts med katten. Marskalken dyker upp vid 13:00-tiden och då beger de sig in till den närbelagda orten för att inhandla spännade saker till bröllopsnatten. Eller rättare sagt, ett pack med nya boxer eftersom Skogsrået muttrat att hon minsann förväntar sig något stiligt. Dessvärre gjorde butikens dåliga ordning att männen av misstag återvände hem med ett storpack y-front... tack gode gud att jag inte behövde uppleva dem på bröllopsnatten! Så kan det gå när man ska handla under tidspress ;)

Därefter drack herrarna kaffe (utan konjak eftersom marskalken skulle köra dem in till stan) och marskalken - som för typ 24 timmar sedan insett (äntligen) att det faktiskt förväntades saker av honom under den här dagen- fick en snabblektion i vad han förväntades göra under själva vigseln. PC (med nyfunna talanger i origami!) fixade med hjälp av en tidning till små figurer och en kyrka så han kunde visa var den rätt nervöse marskalken skulle stå. (När Skogsrået och PC återvände efter några dagar och Skogsrået fick se tidningen/kyrkan påpekade hon att prästen såg ut som en skorpion, vilket PC glatt förkunnade var totalt avsiktligt.) Sen svidade de om och svor eder över diverse knappar och konstigheter som skulle till. Vid 14:15 hade killarna (som det var sagt) begett sig till staden, för att träffa bruden och tärnan vid 15:00. Så blev inte fallet...

PC och marskalken kliver ur bilen framför slottet där vi skulle plåtsas och förväntar sig att träffa på en brud som är lätt stressad över att de kommer 2 minuter sent. Men det finns ingen brud på parkeringen. Och det kommer ingen de närmaste minuterna heller. PC ringer till brudens mobil för att kolla var de är...

*scenbyte*

Det ringer i min telefon, givetvis ligger den i tärnans jacka i baksätet och jag sitter fastspänd med två buketter i händerna! Tärnan lyckas krångla fram mobilen, utan att ta ögonen från vägen, och jag svarar. PC undrar var vi är och jag försöker att låta förtroendeingivande när jag skarvar en del och försäkrar att vi kommer så fort vi kan och att vi är minst 5km närmare än vi egentligen är.. Vi lägger på, tärnan trampar gasen i botten och vi gör vårt bästa för att hinna in i tid... Jag tackar tärnan för att hon är min tärna, för just idag visar det sig att det är extra viktigt att ha en tärna som är bra på bilkörning! Tärnan ler brett, jag tror faktiskt att just bilfärden var den del hon uppskattade mest under hela dagen ;)

När vi svänger in i stan är klockan mirakulöst bara 15:30! Jag letar fram mobilen och ringer upp PC för att försäkra honom att vi endast är 2 minuter bort. Han tror mig inte. Men lyckligtvis så behöver han inte fundera så länge över det för just då kör vi in i allén. Äntligen där!

Vi hälsar på fotografen som väntat där med PC och marskalken i cirka 10 minuter, men vi är faktiskt bara drygt 5 minuter sena. Jag ursäktar mig med att det ändå är rätt traditionsenligt att brudgummen ska behöva vänta på bruden och jag blir ursäktad rätt omgående.
Tärnan springer och hämtar buketterna och corsagerna. Marskalken blir orolig och säger att han inte vet om han har någon ficka att sätta corsagen i, men fotografen visar honom på 10 sekunder hur den ska sitta och han kan pusta ut. Fotografen hjälper PC (som först nu minns att han skulle ha en blomma han också) med sin corsage, det märks att hon gjort det här förrut. Vilken tur för oss, för jag tror inte att vi löst monteringen lika enkelt...

Jag tar ett djupt andetag och slappnar av fullständigt. Det här är första gången på flera dagar (flera veckor nästan) som jag faktiskt är i tid och inte ligger efter med någon jag måste göra! Nu är vi ju här, och har gott om tid att fota, och jag kan _äntligen_ släppa all stress! Jag tror det märktes på oss också, för fotograferingen kändes totalt avslappnad iaf för mig.

Först några bilder ihop med tärna och marskalk vid ett träd, sedan några närbilder där själva. Under tiden åker marskalk och tärna iväg med bilarna för att parkera vår bil (som jag och tärnan åkt in till stan i) vid det hotell där vi ska spendera bröllopsnatten. Men eftersom denna övernattning är en present så får vi inte veta vart vi ska ännu..

Fotografen instuerar mycket och handfast. Hon lägger armarna runt oss, tar i oss och rättar till våra huvuden. Först blir vi minst sagt förvånade över hennes närkontakt, men märker efter några kort att det hade tagit säkert 5 minuter att förklara posen exakt om hon skulle göra det muntligen, och nu slapp vi ju verka korkade. Endast när hon vill att PC ska pussa mig på näsan protesterar jag, för jag tycker att det känns fånigt, och hon är smidig och släpper det med en gång utan att blinka.

Sen kör det upp en stor svart bil från 1930talet. Vi har hyrt in den för att ta oss från fotoplatsen till kyrkan och från kyrkan till festen under dagen. (Ingen av oss är hästmänniskor och jag gillar inte limousiner. Veteranbil från 30-talet däremot har jag alltid velat åka..) Vi tar några kort i och runt bilen och lagom tills vi ska bege oss in på slottets borggård för att ta resten av bilderna dyker tärnan och marskalken upp igen och får följa med oss in. Några foton på vindbryggan, sedan några inne på borggården och slutligen några bilder uppe på värnet med kanonerna. Jag får klättra upp på en kanon i min klänning med släp och allt och fotografen fotar. Det är en hel del turister som går runt vid slottet som tittar förtjust, och det är dessutom ett annat utländskt brudpar som vigt sig inne i slottet, som också går runt och fotas.

Efter 40 minuter är fotografen färdig och skyndar vidare och vi går tillbaka till bilen. Det har varit så skönt att ha den här fotostunden för att få ta det lugnt och stressa av och hinna umgås lite. Sen åker fotografen, tärna och marskalk tar marskalkens bil till kyrkan och jag och PC kliver in i vår stora bil. Vi tar en tur runt stan för att fördriva tiden fram till gästerna ska ha hunnit in i kyrkan. Under tiden hinner vi bli mer och mer nervösa.

Så är klockan 16:50 och vi kör upp framför kyrkan. Tärnan och marskalken väntar i porten och ser lättade ut när vi äntligen dyker upp. Pc hjälper mig ur bilen och vi går sakta in i vapenhuset. Där står prästen och vi hälsar, sen hinner han inte få säga så mycket mer för jag kräver att få smita på toa ;) Jag vägrar gifta mig och förstöra hela vigselakten med att vara nödig ;) Prästen ser lite ställd ut över min begäran, men hämtar sig och visar PC var vi ska gömma oss på vägen ut. SÅ! Då är vi klara. Vi ställer upp oss och instruerar tärna och marskalk en sista gång hur de ska gå och stå. Prästen smiter iväg och klockorna börjar ringa, dörrarna öppnas...Det är nu det gäller!

To be continued...

Hit me Baby, one more time :)

Nu när man är gift så är det väl naturligt att man lägger på sig en sisådär 20 kilo, eller hur?? Är det inte så det ska vara? *ser hoppfull ut*

Nejdå, jag bara skämtar. Men jag är rädd för att det kommer att krävas lite hårda tag framöver när alla pizzor, tårta och goda viner som jag satt i min på sista tiden ska göras av med. Men inte idag, för idag har jag med mig en halv pärontårta hem, från jobbet. Gud vad god den var!! Visst får man fira att man lyckats hålla sig gift i en hel vecka imorgon?! Det är ju nästan 7 dagar längre än Britneys första äktenskap!

Nu tillbaka till sagan:

Torsdag morgon
Vi kravlar oss upp ur sängen och gör oss iordning för att möte prästen. Jag smygpackar en väska med ombyteskläder till min kära Prince Charming som under eftermiddagen ska bli kidnappad och få sin svensexa. Efter en halvtimmes biltur kommer vi in till kyrkan, precis i tid. Nu får vi för första gången träffa vår präst, som vi tidigare bara pratat på telefon och via mejl med. (Givetvis har vi en mejlande präst, fattas bara annat!)
Prästen satt oss ner i kyrkbänken och ställde sig framför, och inledde vigselsamtalet. Vi pratade om de bibelord vi valt, psalmerna och allt annat. Vi berättade lite om hur vi träffats och en massa annat sådant. Ärligt talat minns jag inte så mycket av det, för hela veckan var helt snurrig. Prästen drog några försiktiga sexistskämt, och PC blev kallsvettig och livrädd att jag skulle hugga prästen som en kobra. Men det gjorde jag inte, för det var så patetiskt uppenbart att prästen gjorde sitt bästa att "Bound-a" med PC, eftersom det mest varit jag och prästen som pratat innan. Och lite man-till-man-höhö snack brukar säkert gå hem, suck... Så jag lät honom ha sin uppfattning om mannen som familjens överhuvud och vad han nu kan ha ansett. Ibland förvånar jag mig själv.

PC och prästen hämtade fram bänken som vi skulle knäböja på och vi fick träna lite. Vi kollade kameravinkar till videokameran och bestämde oss för att testgå längst kyrkgången och gå igenom vigseln. När vi stod längst ner i kyrkan, och jag la min hand på PCs, på det där speciella sättet man tydligen ska hålla DÅ! Då klack det till i magen på mig och ett stort fång fjärilar släpptes lösa. Jag som inte varit ett dugg nervös, fick som i ett trollslag en riktig aha-upplevelse och det var som att överiga kroppen nu och inte bara hjärnan fattat att det var något speciellt på gång... Vi skred så vackert vi kunde, fram till prästen och så började vi öva vigseln. Att säga löftena var INTE lätt. Man kan inte säga så allvarliga saker när det inte är på allvar just då. Det blev hemskt konstigt. Det var som att stå lutad över någon med en stor kniv mot strupen och säga "Nu ska jag döda dig" och ändå få personen att förstå att du inte menar allvar. Ganska svårt. Ursäkta den mordiska liknelsen, det har inget med mina känslor för själva löftena att göra ;)

Sen hälsade vi på kantorn och tittade på en massa andra detaljer innan prästen var tvugnen att rusa till ett möte. Då passade vi på att tassa runt lite på egen hand och beundra döskallarna på gravstenarna som utgjorde golvet i koret :)

Därefter var det dags att ge sig av till nästa ställe. Brudbutiken! Vi skulle nämligen in och hämta ut PCs frack. Det gick bra, och löste sig efter lite strul med flugan och övriga detaljer. När jag hörde de dämpande svordomarna över diverse skjortknappar från provrummet log jag och insåg varför brud och brudgum bör byta om på olika ställen på bröllopsdagen ;)

Nu började det bli lite kort om tid. Vi susade vidare till bageriet och betalade tårtan och checkade en extra gång att beställningen blivit rätt. På vägen dit slank vi in i en skoaffär och PC handlade ett par chockdyra (jaja Expressen, ni får låna den) svarta skor att ha till fracken. Sista stoppet blev Systembolaget där PC valde ut sin Whiskey till bröllopet (eftersom vi slutligen valt att göra något så oerhört som att köpa all vår alkohol till bröllopet på Systembolaget..)

Sen var klockan 13:00, och vi begav oss till bilen. Nu var det bara en halvtimme tills jag skulle genomföra gissslan-utbytet, dvs lämna över den blivande brudgummen till hans väntande svensexa, på Statoils parkering..

To be continued...

(jag skriver så gott jag hinner jag lovar!!)

Det blir inte mer romantiskt än så här!

Jag älskar Pride and Prejucide. Jag älskar boken, serien (och filmen) så mycket att jag gör mitt bästa för att få in det i vårt bröllop. Jag har lyckats faktiskt. Typsnittet i våra inbjudningar heter "Jane Austen". Det är vackert. Sen om folk inte kan läsa vad det står för att det är så snirkligt skiter jag i. Det viktigaste är att Jane får vara med ;)

Jag älskar den här låten. Jag tycker att den säger allt och är oerhört vacker. Vi ska ha den på vårt bröllop, och jag kommer att böla hysteriskt. Kunde jag "Ge" en låt till min blivande så skulle et vaar den här. Nu vet jag inte om han fattar att det är därför jag krävt igenom att få ha den i kyrkan, eller om hela den romantiska tanken att "ge en låt" bara existerar i mitt huvud... men men. JAG kommer i all fall att veta varför solisten sjunger den! Bra gör hon det för övrigt. Hon brukar sjunga på telefonen för mig, och varje gång börjar jag nästan att gråta..

Så njut. Tyvärr kommer jag inte att kunna se ut som Kiera Knightly på bröllopsdagen, men jag ska göra mitt bästa. För övrigt har hon världens vackraste stängda ögon.

Hört om ett steg fram och två tillbaka?

Så kom då den där helgen då vi skulle hinna med "allt", dvs att fira 1 75-årsdag, 1st 25-årsdag, hälsa på 3 föräldrar och övriga släktingar samt titta på våra (redan bokade) festlokal och kyrka. Vi hade fyra dagar på oss, och vår semester inkluderade även 80mil resa i bil. Låter det avslappnat?

Jag visste redan innan att vi har 1 chans och bara 1, att kolla ordentligt på festlokalen innan dagen innan bröllopet när vi står där och ska in. Vi har noll chans att komma på saker vi glömt att kolla, och lika mycket möjlighet att åka dit igen och kolla allt det där vi kommer på i efterhand. Här gällde det alltså att vara effektiv. En hel vecka innan samlade jag de mest varierande punkter på en lista, allt från hur porslinet såg ut, till om vi fick slänga sopor i deras soptunna och att lokalisera brandsläckarna. Det slutade på cirka 50 punkter, varav flera skulle kompletteras med foton. Listan skrevs ut och jag packade ner block, penna, kamera och var sitt måttband (sånt där som snurrar ihop sig!) till mig och PC. PÅ vägen upp försökte jag förbereda PC på att jag troligen kommer att vara pinsamt petig, titta på exakt ALLT och att hela "titten" troligen skulle ta närapå en timme. Jag vet inte om han trodde mig, men han såg inte blek ut. Då.

Väl framme tog det ett tag innan vi lyckades skaka av oss tanten som öppnade lokalen för oss, så att vi kunde koncentera oss på att checka av våra punkter. PC gjorde ett föredömligt jobb med att undanmanövrera tanten till köksregionen och förevisa porslinet medan jag mätte allt jag såg. Vi fotade (jag med kamera och PC med mobilen) vi ritade planritningar (jag), mätte bord (jag), vi kollade, frågade och kollade lite till. Vi till och med lånade en cd av tanten så vi kunde testa ljudanläggningen. Hon hade med sig en egen cd så vi spelade "In the mood" på så hög volym vi bara vågade, och konstaterade att högtalarna var helt okej. Jag tror att tanten uppskattade att slippa den cd med "Farbror blå" som vi hade med oss...
Det tog cirka 45 minuter, och efter det var det inte många kvadratcentimetrar som vi inte kollat upp och bockat av. När vi sedan kompletterade våra upplevelser och insikter så insåg vi att vi gjort ett mycket bra jobb. Samt att lokalen var så mycket bättre än vi hade kunnat tro.

Fördelar som vi inte visste innan:
1. De ska måla om. Hej då fula furuväggar, hej och välkommen vitlassyr!!
2. Vi slipper städa, det ingår i priset!
3. Det finns både ljud och mikrofonanläggning.
4. Det finns ett piano (syrran har lovat att leda gästerna i Tweenisarnas sång, med rörelser, om bara solisten kompar henne..)
5. Det finns massor av bord och stolar, inte ens jag kan finna möjligheter att göra slut på dem.

Vi är helnöjda!

..............

Så kom då söndagen och jag blinkade så vackert jag kunde och fick PC att följa med på The Castle Tour. Vi skulle nämligen och titta på den kyrka vi bokat, som är en slottskyrka. Det vill säga att den ligger inne i ett slott.

Vi åkte dit, betalade vårt inträde (det kostar att gå på museum) och började att titta runt. Slottet var fint. Vi närmade oss kyrkan. Kyrkan där vi skulle vigas. Vi tog ett andetag och väntade på det stora ögonblicket! Aaah.. *håll andan med mig nu för största möjliga effekt*

Kyrkan var...trång. Liten. Inte särskilt spännande alls. Visst var den fin, och liten. Mysig. Men...jag mindes den större. Jag mindes vara betydligt mera lätttillgänglig. Jag mindes den från mitt besök i 4:e klass och då såg den INTE ut såhär. (Jo, det gjorde den säkert visst, men i mitt huvud såg den inte alls ut så.) Den där känslan som jag väntat på, att "WOW här ska vi gifta oss" kom inte. Det mest spännande med kyrkan var inte kyrkan utan slottet. Vi såg inget piano, kunde inte fatta hur vi skulle få plats med ett kamerastativ utan att sticka ut ögonen på prästen (känns mer som katolska kyrkan än svenska kyrkan..) och dessutom blev VI andfådda av att ta oss upp till kyrkorummet. Vi har ett antal gäster som inte är purunga och knappast hoppar kråka varje eftermiddag för skojs skull. Och kyrkan såg ut som den gjorde, mer som ett rum i slottet än som en kyrka. Faktum är att rummet innan, med höga fönster och en gigantisk flygel, kändes mera inponerade.

Här står man nu. Med bokad kyrka, städslad präst (tagen från en annan kyrka) och känner att det inte känns rätt. Vad gör man? Man åker och kollar på alternativen, fort som bara den! Dels för att det var 6 månader till bröllopet och de populäraste kyrkorna blir bokade fort, och för att jag skulle vara på 25-årskalas om inte alltför lång tid.

När vi steg in i domkyrkan så kom den. Den där känslan som jag väntat på. Den där, när det drar ihop sig lite i magen, man drar efter andan och man känner att här är något speciellt. Jag har alltid gillat stora kyrkor, den enda bröllops-dagdröm jag någonsin haft har varit om domkyrkan i Visby och inte om slottskyrkan. Och visst, det var inte Visby vi stod i, men känslan var densamma. Det här kändes rätt.

Vi tog några bilder (eller ja, många), köpte vykort och tittade runt. Nu var det bara att åka hem och släppa nyheten att vi bestämt oss för att riva upp alla planer och börja om från början, samt att hoppas på att domkyrkan inte skulle vara upptagen... För säkerhets skull så tittade vi på två alternativ-kyrkor till på vägen hem under måndagen, så att vi inte skulle stå rådlösa om domkyrkan var upptagen. Eller full med renoveringsställningar och liknande, som jag läste om på deras hemsida första kvällen hemma...

Idag ringde jag (vi snabbspolar förbi ett antal samtal till fel person och till telefonsvarare). Kyrkan var upptagen, men inte av brudpar utan av konfirmander. Men kunde vi ta det klockan 17 så var det inga problem, och de skulle hinna städa mellan också? Givetvis gick det bra! Och renoveringarna skulle ändå inte påbörjas förrän efter sommaren, så vi slipper få målarfärg i håret! Så jag bokade raskt domkyrkan, avbokade slottskyrkan, och ringde upp vår präst för att se om han nu också kunde byta kyrka och följa med oss. Det var däremot mindre säkert, men han lovade att kolla och göra sitt bästa, och han var som alltid extremt sympatisk och trevlig.

Slutet gott, allting gott. Det känns bra i magen igen, och solisten får en större scen, som jag skämtade med henne ikväll. Frågan är bara hur galen man får bli över en magkänsla? Fast, om jag inte följde magkänslan så skulle jag inte ha min underbara Prince Charming, så jag kanske är förlåten... Jag vet inte om det bara var tur, eller så berodde vår lyckosamma ändring på att jag i söndags skänkte två extra kronor till kyrkan när jag köpte av deras vykort samt att jag kontaktade Gud för ett samtal mellan fyra ögon. Uppenbarligen så lyssnar han på förnuft, och troligen mer på känsla ;)

Bring your Pom-poms, preacher!

Bröllopsplaneringen lockar fram tvivelaktiga och jobbiga sidor hos mig. Som beslutsångest.

Det finns så mycket man ska bestämma, och jag håller på att gå upp i atomer. Det ska avgöras vilken klänning, ring och skor jag ska ha (ni vet ju vid det här laget hur mycket jag petitess-härjat över skorna, lägg till 100% till så vet ni hur mycket energi jag har lagt på att noja över klänningen..) och det känns som om jag inte kommer någonstans. Tvärtom så kommer jag bara på fler saker jag skulle behöva avgöra. Men nej, att överlåta hela beslutsfattandet åt min mor (som i gamla goda tider) är INTE ett alternativ. Då vet man aldrig hur det hade slutat.

Jag är en jobbig människa, på det sättet att jag har svårt att blunda för saker och ting. Även om jag vet att jag kommer att göra situationen värre för mig själv, så måste jag ändå re i saker, för jag VET att det ligger något där som inte är riktigt som det ska. Jag tror att min mor nog måste ha målat någon av mina favorit-bebis-leksaker med orden "Själv är bäst dräng" eller nåt, för det är så jag lever mitt liv. Jag är världs-sämst på att delegera. Jag har försökt ibland, men det brukar sluta med att folk gör fel, eller ännu värre: inte gör det alls. Så då gör jag det själv. Men det finns ju saker jag inte kan göra själv. En av dem är att viga oss. Många saker är jag, men prästvigd...nepp. Alltså måste jag överlåta denna vitala del av bröllopsdagen åt *dum-dum-döööm* NÅGON ANNAN!!!


Rätt länge lyckades jag övertala mig själv att jag INTE skulle gå igenom internet efter listan på alla homo-äktenskaps-motståndare bland Sveriges präster, och sålla bort idioter, och i andra omgången försöka få bort alla kvinnorprästmoståndare från listan. (Ja, Gud detta är ännu ett av mina fel, jag är inte ödmjuk. Det finns människor som är idioter, och som helt enkelt har fel, när jag har rätt.) Därefter skulle jag kunna gå på studiebesök i olika kyrkor för att lyssna på prästerna och försöka hitta någon som inte är homofob, sexist eller tråkig. Detta låter väldigt logiskt i min hjärna, och jag skulle egentligen vilja göra så. Men jag är rädd att jag dels skulle stå med en tom lista, och dels att jag skulle driva PC till vansinne om jag gjorde vårt bröllop till ett politiskt projekt. Så för en gångs skull så ska jag försöka att blunda och hoppas på det bästa... PC är redan orolig att jag ska hamna i en argumentation med prästen om kvinnans roll i äktenskapet, och läsa lusen (eller den vita kragen) av prästen under vigselsamtalet. Eftersom vi har störst möjlighet att undvika sådant om jag inte känner till prästens eventuella politiska åsikter, så är det bäst att de där prästlistorna får vara ifred...

Så jag lyckades hålla mig ifrån prästeriet i ungefär... fyra månader. Sen gick det inte längre. Politiken kan jag kanske lämna därhän för en dag, men det känns inte bra att inte veta om man får en 100-årig gubbe som håller en timmes predikan och sedan tvingar oss att hoppa över alla solosånger för att nästa brudpar ska in i kyrkan. Jag vill inte ha en tråkig, sur och jobbig präst. Jag har träffat tillräckligt många sådana (min konfirmationspräst tex.) så NEJ jag kan inte chansa längre.

Tänk om man kunde ha auditions för präster! De kunde få komma i sina scenkläder *host kaftaner och stolor* och göra ett kort framträdande. och så kunde vi sitta där och säga
- "Don't call us, we'll call you..."
Och sen kunde vi göra små poängkort, ungefär som de som finns i tidningen vid Melodifestivalen. Eller så kunde prästerna spela in demotapes, med sina bästa vigslar och predikningar, och så kunde man lyssna om människan hade humor eller om han bara pratade om maskar (ja, jag har hört en 30 minuter lång predikan om daggmaskar..). I bästa fall så kunde det startas topplistor på internet, där publiken (förlåt, församlingen) kunde gå in och rösta på vem som var bäst. Prästernas 10-i-topp, med bubblare! Det vore något det!

Jag vet att man inte kan ha try-outs med kyrkoherdar som med Cheerleaders, även om det vore en hysteriskt rolig tanke *visualiserar ett gäng präster som hjular och gör pyramider i sina kaftaner medan de hojtar*. Men när jag idag faktiskt insåg att jag satt och gav en annan tjej tips om trevliga och roliga präster i det området där vi ska gifta oss, så slog det mig att det faktiskt finns 1 eller kanske till och med 2 som jag skulle vilja ha. Så idag har jag mejlat till församlingsexpeditionen (igen!) för att fråga när de lägger schemat och om vi kan få "Önska oss en präst". Vi får se om exp.killen orkar besvara fler av mina frågor, men det måste ju finnas ett antal petiga brudar, utöver mig, att sucka över i fikarummet. Jag har trots allt varit extremt vänlig och försynt när jag ställt alla mina frågor.

Så nu är det bara att hoppas på att vår utvalde präst kan tänka sig att ställa upp. Snälla prästen, jag lovar att du inte behöver hjula!