Ut ur garderoben!

Japp nu är vi outade! I måndags eftermiddag gick jag på trötta ben till närmaste postcenter och postade våra inbjudningar. Det är nu officiellt att vi gifter oss inom kort och jag nynnar på "Past the point of no return" så fort Prince Charming kommer i närheten av mig...

De här inbjudningarna har verkligen "värkt fram", lika svårmodigt som en eftermiddag med Ingmar Bergman. Efter hysteriskt många timmars surfande framför amerikanska kort-försäljare/designers som fick mig att dregla ner hela tangentbordet försökte jag att skapa något liknande efter bästa förmåga. I alla fall något i samma anda. Det blev många timmars jobb i Powerpoint innan vi slutligen kom överens om en design. Sen var det bara att bestämma färg på kortet, typsnitt på texten och allt annat.

Jag handlade papper på Matton som vi studerade noga hemma, och test-skrev på för att se hur det blev. PC handlade kuvert. Jag slog mig lös på sidenband, lack och stämpel. Vi är inga pyssliga människor så jag vet inte hur det här gick till. Troligen var det bilderna av de amerikanska inbjudningarna som fortfarande fanns på min hornhinna.

Massor av papper och en ny skrivare senare satte vi igång, klockan 13:00 en lördag. Efter en timme var jag redo att diskutera möjligheten att bjuda in alla via telefon. Två timmar senare var det nära att halva gästlistan rök, enbart för att det var så tröstlöst att göra inbjudningarna. Desperat försökte jag förhandla med mig själv, att vi kanske hade kunnat göra dem enklare, typ post-its. Men vi tog oss samman och höll fast vid tanken att vi aldrig aldrig aldrig behöver göra om det här. Bara det är en anledning att inte skiljas (om man nu skulle behöva en någon dag när den andre inte diskat och man är sura på varandra..)

Vid 19:30 var vi tvugna att anse oss färdiga för den dagen. Jag hade tänkt att det bara skulle bli lite pyssel, med betoning på lite. Kanske 2-3 timmar på sin höjd. Istället försvann halva helgen. MEN, det viktiga är att inbjudningarna blev snygga och att vi faktiskt är färdiga. Trots mindre missöden (som att jag råkade skriva ut fel saker på 9 av de fina papper som vi behövde använda) och att bordet är fullt med smält lack.

Så på måndag tog jag med mig inbjudningarna till Hemköp. Det har redan blivit trångt med bröllop runt den helgen som vi gifter oss, så jag var grymt stressad över att alla skulle hinna bli inbjudna till något annat och inte kunna komma. Inte en dag till fick alltså förspillas.



Uppenbarligen var det fler som kände så för på Hemköps postavdelning var det kö. 10 personer efter mig som ville skicka kort eller hämta paket. Jag gick fram till kassan, bad snabbt om 36 frimärken (bara kassörskans min när hon rullade ihop bunten var givande) och betalade så snabbt jag kunde. Sen smet jag in i hörnet och ställde mig att sätta på frimärken vid ena kanten av trav/tipp-disken.

En gubbe i 50 årsåldern som uppenbarligen tillhörde det lokala gäng som mer eller mindre bor vid närmaste trav/tipp-disk tittade förstulet på när jag skred till verket med mina inbjudningar. Jag misstänker att han hade fått en uppenbarelse om Mary Poppins väska (som bara innehåller mer och mer), om han någonsin sett Mary Poppins det vill säga. Jag frågade inte, men vi kan anta det.

- Står jag i vägen för dig? frågade jag så vänligt jag kunde. Jag ville ju inte vara skuld till att han inte kunde förlora sin dagliga hundring på Tottenham mot Newcastle. för att jag råkade blockera rätt kupong..
Men jag stod inte i vägen. Dessutom hade jag nu gett honom uppmärksamhet och då kunde han ju prata med mig så länge jag inte flydde, och fly kunde jag inte. Jag hade fortfarande 25 inbjudningar kvar...
Han frågade om jag skulle skicka alla de där (Jo) och om det inte var jobbigt att sätta på alla de där frimärkena (no kidding..) och varför jag inte köpt frimärken med färdigt klister på (för att det stod 15 personer efter mig och för att jag skickar kort en gång vartannat år och hade glömt att sådant existerade). Sen frågade han om det var för jobbet jag skulle skicka alla de där, eller om det var privat.
-Privat, svarade jag. Ville inte förklara om bröllopet, då skulle han säkert bjuda in sig själv och tvinga mig att göra en inbjudan till..

Mannen vänder sig då bort och börjar diskutera min inkompetens i frimärkesinköp med en "kollega" i Hemköps travkunniga. De mumlade en god stund och mannen fick tilfälle att berätta den lysande anekdoten om hur han upplyst mig om den nya typen av frimärken. Jag är säker på att det var hans bästa dag på länge. Spetskompetens när den är som bäst liksom..

Precis innan jag ska gå vänder sig mannen om och tittar på min hög med inbjudningar som ligger där färdigfrankerade på disken. Han ser tvivlande på min hög och sen säger han halvhögt för sig själv:

- Privat... Nehe, det måste vara jobb. Ingen kan känna så där många människor!