Censur.

Idag tänker jag prata om underkläder, så alla känsliga människor (eller mig närstående) om bedes ta en kaffepaus/hålla för ögonen och sjunga ninanininana-ninanananina medan jag skriver detta. Jag önskar att jag hade något mera sedesamt att blogga om, men, det är det här som är nytt. Inget att göra åt.

(Varför "Ninn-ar" du inte??)

Det är nu mindre än 6 månder kvar till bröllopet, och klänningen är INTE beställd. Jo, jag känner av en mindre stressrelaterad ångest över detta. Men det är ju inte som att köpa en tröja direkt. Innan jag kan beställa måste jag nämligen ta mina mått, och för att kunna ta mina mått så måste jag ha:
1. Rätt underkläder
2. Rätt skor

Det är liksom ingen idé att mäta sig i den vanliga sport-top:en om dina bröst sedan kommer att sitta någon helt annanstans på bröllopsdagen, när du shoppat nya underkläder. Vilket de flesta gör. Handlar underkläder alltså. Hur andras kroppsdelar är placerade på bröllopsdagen vet jag inget om. Men de flesta av oss har inte silikon utan mera rörliga delar, på gott och ont.

Speciellt ont är det när man inte är en B-kupa och kan shoppa loss på HM, eller Lindex. Man känner sig lätt som en abnormitet när man letar sig fram på gatorna efter en affär som har underkläder in din storlek (som INTE är i beige eller är modell mormorstrosa). De enda underkläder i vanliga butiker med rätt kupstorlek måste man vara jättestor för att ha på sig. Inte ens när jag hade ett BMI på över 40 hade jag en omkrets som motsvarade min kupstorlek, inne på Lindex dvs. Men nog tjat om det.

Så jag begav mig till en sån där liten affär som inte är mer än ett hål i väggen. Golvytan på vår toa är större. Men villken känsla det var att för en gångs skull mötas av färger och mönster i sin egen storlek, istället för de beiga tälten som lätt skulle kunna ha modellnamn som Gdansk och Murmansk. Tyvärr kommer ju underklädesbutiker med ett extra gissel: affärsbiträden. Jag vet inte hur det är med er, men jag är inte så värst förtjust i att få små snitsiga brudar i halva min storlek med mig in i provrummet. Jag vet inte varför de envisas, kanske för att de behöver motivation till att inte äta cheeseburgare?

Men, nu när jag ändå var där beslöt jag mig för att bara flyta med och för en gångs skull utnyttja tjejen som var där. Jag sa vad jag ville ha, och slapp leta i hyllorna och bli hysterisk över vilken storlek som var rätt. (Kan säga att resultatet var skrämmande nog ändå, alltså vilken storlek det slutade på.) Tjejen var hjälpsam, och efter 20 minuter i provhytten, och ett antal goda råd var jag redo att göra mitt inköp. Ett tag var jag redo att gå på hennes förslag, men efter lite eftertanke insåg jag att det bästa jag kunde göra var att välja det jag helst ville ha. Så jag gick emot expertisen, och kom därifrån med exakt de kläder jag föreställt mig. Dock till ungefär dubbelt så hög kostnad som jag föreställt mig, men det var det värt. Tjejen var nämligen en extremt bra försäljare, en sån som får dig att handla men ändå inte vara påträngande eller tjatig. Men det avancerade strumpebandet (jag lovar det var brett och med spetsar för en hel slöja) för 300kr lyckades jag ändå tacka nej till. Vi ska ändå inte ha någon fånigt kast med stumpebandet, så det klarar jag mig utan. Jag kan dra ett varv med silvertejpen om det ska vara så. Det passar in med färgtemat också för den delen.



Väl hemma, men Prince Charming ute ur slottet för kvällen, gjorde jag slag i saken och krängde på mig hela ensamblen och gick lös med måttbandet. För det första: Minns ni kyskhetsbältet från ett av mina tidigare inlägg? Jag tror att det måste varit lättare att ta sig UR det än det var att ensam ta sig IN i de kläder jag köpt. Jag planerar nu att lägga till en extra timme till påklädning på bröllopsdagen, för det var minst 24 år sedan någon annan hjälpte mig i mina underkläder, och jag känner INTE För att återuppta det på min bröllopsdag. Speciellt inte eftersom det knappast är "My Little pony-trosor" jag köpt..

För det andra: VET ni hur svårt det är att mäta sig själv? Överarmsmått till exempel? Eller att mäta hur långt det är från ena axeln till den andra? Bara att hitta midjan var ett äventyr för sig.

NÅja, jag fick mina mått och tog mig ur kläderna. Jag låg inte och sprattlade som en skalbagge på rygg när PC kom hem (alltså, om man lägger en skalbagge på rygg så är de väldifgt hjälplösa för de kan inte vända sig. Det var INTE en snuskreferens!! FY dig!) Nu väntar jag bara på att få hem mina skor så vi kan ta det sista måttet (höjd/längden på klänningen).

I grund och botten är allt det här extremt fånigt. Jag skulle vilja se den brudgum som har sådana här problem med sina boxershorts till bröllopet, och som får överväga att be sin marskalk om hjälp att komma i dem.

Brudar är patetiska...