Your the inspiration..

På 80-talet fanns Diana och hennes brudklänning. Avundad då, skrattad åt idag. Den är gräslig.

Själv har jag alltid gillat Silvias brudklänning som också påminde mycket om min mammas. Jag hade kunnat tänka mig att ha den om jag inte vuxit ur den redan som 14 åring (jo jag har provat den en gång..) Så jag fick se mig om efter en annan klänning, men inspirationen fanns ändå kvar.

På senare år har jag haft den lyckliga turen att bo i Skåne när det var dags för danskt kronprinsbröllop. Dansk tv sände nämligen direkt HELA DAGEN! Japp, jag kollade på bröllopssändningarna i över 8 timmar :)

Av alla prinsessor är Mary av Danmark den absolut snyggaste, men den vackraste klänningen. Tack för inspirationen Mary. Du är cool!

Den rafflande upplösningen!

Sådär ja.

Jag kom i klänningen! Jag var så lycklig att det inte ens sved i plånboken när jag betalade skräddaren! Nu ska jag bara sy dit en ögla så jag kan lyfta upp släpet och slipper snubbla på det och tillbringa bröllopsnatten på akuten :)

Jag har drabbats av Tradera-feber, väldigt lägligt i samband med bröllopet. Jag har där införskaffat en underkjol till det facila priset av 205kr så nu ska min utstyrsel vara komplett, äntligen. Om några veckor ska jag åka hem till mamma (vad blir hon då om jag är ett skogsrå? Pomperipossa?) ;) och ta med mig klänningen. Så får vi se om jag är nöjd eller jag slutligen ska ta fram nål och tråd själv och sy in midjan. Vi vill inte bjuda gästerna på misstankar om att detta skulle vara ett "shot-gun-wedding" och att bruden således är gravid.

Prince Charming vill faktiskt ha mig iaf, så det så!

(Och ja min klänning ser ut som de på bilderna)

Bidde det en mössa?

Om en timme ska jag hämta min brudklänning och jag har inte en aning om jag kommer i den!

Det här med brudklänningen har varit en extrem lång historia, framför allt därför att jag aldrig kan göra saker som normala människor gör dem. I det här fallet skulle det vara att gå till en bröllopsbutik och prova ut en klänning, punkt slut. Nej, nej så kan man inte göra om man är ett skogsrå...

Jag har haft en diffus bild av min brudklänning i ett par år, och när jag en kväll satt och kollade på film så sa det bara PANG! Där var min brudklänning! Så efter mycket trixande lyckades jag beställa den från utlandet, uppsydd efter mina mått och efter bilder jag skickat. Bra pris var det också och den kom hem snabbt. Nu till problemet..

Jag kunde inte få upp armarna över huvudet! Den var för snävt tillskuren över bysten (vilket jag förstår att de kunde göra, jag har inte riktigt de dimensioner de är vana vid) trots att jags kickat alla upptänkliga mått på min kropp. Men här stod jag nu med min drömklänning och jag tänkte inte låta mig besegras.

Jag gick till en skräddare för att be honom fixa ärmarna. Han taalde då rask om för mig att det (som jag sa tidigare) inte var ärmarna utan tillskärningen det var fel på. Men han skulle sätta in kilar så att det blev bättre. Jag gick därifrån glad och tacksam, för att återkomma en vecka senare. Bättre hade det blivit men inte bra. Men jag drog lite i den och kom på att om man flyttade hela skapelsen 8cm uppåt så att urringningen blev mindre så fick jag plats i den! Prblemet blev bara att då förvandlades klänningen från en A-linje till en Empire-midja, och jag vill INTE ha en sådan. Jag ser gravid ut i empiremidja! Så det var bara att börja nåla i midjan också...

Nu är det en vecka senare och jag ska strax gå och hämta ut min klänning. Och jag är livrädd. Livrädd för att min älskade klänning inte ska gå att rädda och att det kommer att sluta som i sagan. Den där sagan där en man lämnar in en kostym till en skräddare och för varje gång han kommer dit så finns det mindre och mindre kvar av tyget, och slutligen får han bara med sig en liten mössa därifrån...

Håll tummarna för mig! Annars vet jag inte vad jag ska göra.



Bilden är lånad från Lindsay Fleming som gör helt underbara klänningar!!

Det finns så mycket kul på Youtube...

Hittade just den här på Youtube. Vi ska ha pysselhelg och göra alla inbjudningarna i helgen. Jag undrar om det är för sent att ändra klädkoden till "Pink Ladies and T-Birds"...?

Censur.

Idag tänker jag prata om underkläder, så alla känsliga människor (eller mig närstående) om bedes ta en kaffepaus/hålla för ögonen och sjunga ninanininana-ninanananina medan jag skriver detta. Jag önskar att jag hade något mera sedesamt att blogga om, men, det är det här som är nytt. Inget att göra åt.

(Varför "Ninn-ar" du inte??)

Det är nu mindre än 6 månder kvar till bröllopet, och klänningen är INTE beställd. Jo, jag känner av en mindre stressrelaterad ångest över detta. Men det är ju inte som att köpa en tröja direkt. Innan jag kan beställa måste jag nämligen ta mina mått, och för att kunna ta mina mått så måste jag ha:
1. Rätt underkläder
2. Rätt skor

Det är liksom ingen idé att mäta sig i den vanliga sport-top:en om dina bröst sedan kommer att sitta någon helt annanstans på bröllopsdagen, när du shoppat nya underkläder. Vilket de flesta gör. Handlar underkläder alltså. Hur andras kroppsdelar är placerade på bröllopsdagen vet jag inget om. Men de flesta av oss har inte silikon utan mera rörliga delar, på gott och ont.

Speciellt ont är det när man inte är en B-kupa och kan shoppa loss på HM, eller Lindex. Man känner sig lätt som en abnormitet när man letar sig fram på gatorna efter en affär som har underkläder in din storlek (som INTE är i beige eller är modell mormorstrosa). De enda underkläder i vanliga butiker med rätt kupstorlek måste man vara jättestor för att ha på sig. Inte ens när jag hade ett BMI på över 40 hade jag en omkrets som motsvarade min kupstorlek, inne på Lindex dvs. Men nog tjat om det.

Så jag begav mig till en sån där liten affär som inte är mer än ett hål i väggen. Golvytan på vår toa är större. Men villken känsla det var att för en gångs skull mötas av färger och mönster i sin egen storlek, istället för de beiga tälten som lätt skulle kunna ha modellnamn som Gdansk och Murmansk. Tyvärr kommer ju underklädesbutiker med ett extra gissel: affärsbiträden. Jag vet inte hur det är med er, men jag är inte så värst förtjust i att få små snitsiga brudar i halva min storlek med mig in i provrummet. Jag vet inte varför de envisas, kanske för att de behöver motivation till att inte äta cheeseburgare?

Men, nu när jag ändå var där beslöt jag mig för att bara flyta med och för en gångs skull utnyttja tjejen som var där. Jag sa vad jag ville ha, och slapp leta i hyllorna och bli hysterisk över vilken storlek som var rätt. (Kan säga att resultatet var skrämmande nog ändå, alltså vilken storlek det slutade på.) Tjejen var hjälpsam, och efter 20 minuter i provhytten, och ett antal goda råd var jag redo att göra mitt inköp. Ett tag var jag redo att gå på hennes förslag, men efter lite eftertanke insåg jag att det bästa jag kunde göra var att välja det jag helst ville ha. Så jag gick emot expertisen, och kom därifrån med exakt de kläder jag föreställt mig. Dock till ungefär dubbelt så hög kostnad som jag föreställt mig, men det var det värt. Tjejen var nämligen en extremt bra försäljare, en sån som får dig att handla men ändå inte vara påträngande eller tjatig. Men det avancerade strumpebandet (jag lovar det var brett och med spetsar för en hel slöja) för 300kr lyckades jag ändå tacka nej till. Vi ska ändå inte ha någon fånigt kast med stumpebandet, så det klarar jag mig utan. Jag kan dra ett varv med silvertejpen om det ska vara så. Det passar in med färgtemat också för den delen.



Väl hemma, men Prince Charming ute ur slottet för kvällen, gjorde jag slag i saken och krängde på mig hela ensamblen och gick lös med måttbandet. För det första: Minns ni kyskhetsbältet från ett av mina tidigare inlägg? Jag tror att det måste varit lättare att ta sig UR det än det var att ensam ta sig IN i de kläder jag köpt. Jag planerar nu att lägga till en extra timme till påklädning på bröllopsdagen, för det var minst 24 år sedan någon annan hjälpte mig i mina underkläder, och jag känner INTE För att återuppta det på min bröllopsdag. Speciellt inte eftersom det knappast är "My Little pony-trosor" jag köpt..

För det andra: VET ni hur svårt det är att mäta sig själv? Överarmsmått till exempel? Eller att mäta hur långt det är från ena axeln till den andra? Bara att hitta midjan var ett äventyr för sig.

NÅja, jag fick mina mått och tog mig ur kläderna. Jag låg inte och sprattlade som en skalbagge på rygg när PC kom hem (alltså, om man lägger en skalbagge på rygg så är de väldifgt hjälplösa för de kan inte vända sig. Det var INTE en snuskreferens!! FY dig!) Nu väntar jag bara på att få hem mina skor så vi kan ta det sista måttet (höjd/längden på klänningen).

I grund och botten är allt det här extremt fånigt. Jag skulle vilja se den brudgum som har sådana här problem med sina boxershorts till bröllopet, och som får överväga att be sin marskalk om hjälp att komma i dem.

Brudar är patetiska...

Hellre skogsrå än sjöjungfru

Så begav vi oss iväg. Jag hade förberett mig noga med snygga kläder, skor som hade klack och var lätta att få på och av, sminkat mig efter bästa förmåga och rakat håret med en plattång. Riktigt tjusig var jag.

Första butiken vi kom in i var bara för herrar, fast de fuskade genom att använda brudklänningar i skylten. Så det var bara att hasta vidare.

Nästa butik var stans största, och med sämsta ryktet i länet. Vi var bara tvugna att gå dit för att se om människan skulle vara så otrevlig som utlovat, vi var riktigt förväntansfulla när vi klev in genom dörren. Expediten stod och snackade med några gubbar vid disken och vi gick in och började kolla runt på klänningarna. Expediten sa bara hej, något om hur storlekarna var fördelade i butiken och ett standard "Säg till om ni vill ha hjälp". Det snurrade runt en hel del folk i butiken så jag antar att hon därför (lyckligtvis) inte hade all tid i världen att lägga på oss. Vi fick vara i fred, vilket var trevligt. Vår plan var (förutom att få en chans att utvärde den förmodade skatans brist på social kompetens) att få prova klänningar med så lite inblandning från några expediter som möjligt.

Det var ganska överväldigande med 300 vita kläningar som hängde i drivor, i skåp och på stora ställ. Jag och E (den goda vännen med den goda smaken) debatterade min storlek ett tag och sedan jag förklarat vad jag var ute efter greppade jag första bästa klänning som passade beskrivningen och stegade iväg mot omklädningsrummet. På väg dit kom jag på att det var bäst att kolla av mina planer med skatan/expediten, och riktade om min färdväg mot disken istället. Jodå, det gick bra att prova, bara vi tog av oss skorna. Trots att detta uttalande gjorde mig minst sagt förvirrad tänkte jag inte stanna kvar och be om ett förtydligande, så jag ryckte på axlarna och gick tillbaka till E. Hon valde snabbt ut den mellersta provhytten som hade en trevlig sittpall utanför, strategiskt placerad för trötta medhjälpare som fått springa arslet av sig för att tillfredställa sina respektive bridezilla-vänner. Jag steg in i provhytten. Eller det lilla provrummet. Det hade gigantiska speglar, massor av klädhängare, perfekt ljus och en tjock äkta matta på golvet. Det var till och med trappsteg upp till provrummet och det kändes som att kliva in på sin egen lilla scen. På golvet stod ett par vita brudskor att låna för den som inte tänkt på att ta med sina egna. Någonstans i butiken spelades det soft musik ur ett par högtalare, och jag kommer nu för alltid att tänka på brudklänningar när jag hör "You raise me up" med JOsh Groban. För sin atmosfär fick den här butiken i alla fall full pott!

Jag tog ett djupt andetag och trädde på mig den första brudklänningen. Det var nu det skulle avgöras. Skulle jag bli gift, eller skulle den blivande mannen ge upp ett skrik, blekna och springa därifrån och aldrig återses? Eller skulle jag, den blivande bruden, helt enkelt bli så förtvivlad av min brist på lyckat utseende att det inte fanns mer att göra än att brista ut i gråt och slutligen reduceras till en blöt fläck som E skulle behöva moppa upp för att kunna få med sig hem? Skulle jag nu aldrig bli kvitt alla de där krämporna som mormor alltid lovat skulle gå över tills jag gifte mig?

Jag tog ett andetag till, beredde mig på min dödsdom och såg mig i spegeln. Och jag såg bra ut. Tack gode Gud, det var inte kört! Brudklänningen, som sägs vara det magiska tricket som får alla kvinnor att se vackra ut, fungerade! Jag var ju för 17 snygg! Jaja, snygg för att vara jag, men i alla fall! Blodet började åter pumpa och alla onda tår jag slagit i under barndomen fick på nöten och drog sig återigen tillbaka. Jag skulle nog bli gift iaf. Jag tror till och med att ingen skulle sitta i kyrkbänken och fråga sig hur jag blev gift. (Märker ni hur all min feministiska ideologi och analysförmåga försvinner när jag pratar om mig i en brudklänning och behovet av att vara snygg? Professorn som läste min välformulerade c-uppsats i ämnet skulle gråta blod.)

Fnissande och med en teknik och strategi som skulle göra James Bond avundsjuk, smugglade vi fram min digitalkamera, och lyckades få till foton på mig i klänningen. Det var ett farligt företag, för kameran blixtrade och jag visste inte hur jag skulle stänga av det. Dessutom gav den massa bip ifrån sig när jag försökte leta mig runt i menyerna, så att leta efter avstängningsfunktionen fick jag snabbt avkriva som ett alternativ. Det var bara att ta kort snabbt som 17 och hoppas på att skatan inte sett den gigantiska blixten inifrån omklädningsrummet. Det är nämligen förbjudet att ta kort i bröllopsbutiker, iaf i dem som innehas av sura tanter.

Jag bytte om till nästa klänning, som var ännu bättre än den förra och renderade ytterligare några kort. Jag blev till min förvåning i efterhand dessutom bra på korten , något jag senast upplevt på min skolkort från förskolan. E begav sig ut i butiken ett par vändor till och återvände med ett antal stora och mycket tunga klänningar som jag krängde på mig i tur och ordning. När vi kom fram till en klänning med ca 50 små knappar i hela ryggen, som inte hade en dold dragkedja bakom, fällde vi diverse råa och snuskiga skämt om bröllopsnatten medan E stönade över knapparna (det var givetvis hon som fick knäppa fanskapen) och vilket besvär PC skulle ha med dem på bröllopsnatten.. Jag kontrade med att han förmodligen inte skulle behöva bekymra sig över dem, eftersom kläninngen i det läget skulle av och inte på, och dessutom var färdiganvänd. Vi hoppas att det inte var någon späd oskuld/frikyrkoflicka som provade i hytten bredvid..

Slutligen, efter 7-8 klänningar, kände jag mig färdig men bad E att hämta en sista klänning.
- "Hämta någon som går emot precis ALLT jag sagt! En utan axelband och med tajt kjol, som ser ut precis tvärt emot vad jag provat! Jag måste bara se hur det ser ut." flinade jag, och E sprang iväg.
Hon återvände med ett litet fodral med sjöjungfrukjol och utan axelband. Alltså en klänning som inte döljer dina armar, som framhäver dina höfter och som inte lämnar något åt fantasin, iaf inte dina skavanker. Skrattande trädde jag på mig klänningen. Det var en 42:a, men jag som ändå är ganska framtung för att uttrycka det lite sympatiskt, hade ändå en glipa på 1 dm över bysten. Vem som haft den klänningen på sig innan begriper jag inte. Troligtvis Lollo Ferrari, eller bruden i Outsiders med Europas största bröst. Dolly Parton hade nämligen varit för liten för den klänningen.



Jag skrattar, E skrattar. Vi hånar klännigen och flinar åt hur groteskt illa den sitter på mig. DÅ.
- Hur går det?
Draperiet dras ännu mer åt sidan och där står skatan. Hon tittar på mig, där jag står i Mermaidklänningen. Hon dröjer en sekund, ler och säger:
- ÅÅ vad den passar dig! Den var du jättefin i!
Jag och E bara tittar på varandra. Först förvirrade, sen förundrade -hörde vi rätt?- och sedan på gränsen till ett totalt sammanbrott. Hon kan för allt i världen inte mena allvar?
- Tja, det är väl inte riktigt en modell för mig... försöker jag lite diplomatiskt.
- Jooodå! Vi kan bara ta in den lite över bysten! Den sitter jättefint på dig! Ler expediten, och ser glad ut. Jag försöker att få henne att förstå, jag försöker att resonera med henne:
- Men det markerar nog mina höften lite väl mycket. Det är ju inte en modell som är riktigt klädsam för min kroppsform.
Expediten ler lika glatt och oförstående. Hon måste vara hög tänker jag.
- Jag har redan provat en hel hög andra klänningar i en helt annan modell, och jag är jättenöjd med dem. Jag ville bara prova den här för att jämföra med!
Expediten förvirrad ut.
- Men jag är nöjd nu, och färdig. Så tack i alla fall!
Den förvirrade expediten bli utmanövrerad av E som fattar min desperata situation och drar för draperiet. Jag krånglar mig ur klänningen och när vi lämnar affären två minuter senare faller vi mer eller mindre ihop av skratt på gatan.

Om det där HADE varit min drömklänning, som jag sett ut och förälskat mig i. Om jag HADE saknat all form av insikt i vilka typer av klänningar jag ser bra ut i, och vilka som får mig att se ut som en stoppad vit isterbands-korv, så var det väldigt snällt av henne att inte såga mig, eller förstöra min dag. Gud ska veta att jag förväntat mig det motsatta från henne. Men, när man står där och ser ut mera som sjöhäxan Ursula än en vän Ariel i sin sjöjungfruklänning, så är det svårt att inte brista i skratt av någons så totala brist på ärlighet eller i annat fall, smak. Hysteriskt kul var det iaf.

En nära-maräng-upplevelse.

Så var det då dags för den stora dagen, den vi väntat på så länge.. Nej, nej, nej dumsnut. Inte bröllopsdagen! Den lär vänta på sig ett tag till, men brudklänningsdagen! Den dag då jag utrustad med 1st trevlig vän med god smak skulle bege mig till en (eller flera) bröllopsbutiker för att för första gången i mitt liv ikläda mig en brudklänning och förhoppningsvis inte dö av chock.

Jag avskyr att handla kläder och känner mig alltid grotesk i provhytten. Kläderna sitter aldrig bra, jag blir varm och svettig och belysningen hånskrattar åt mig. Så, vad kan man då förvänta sig av en dag då man antas plocka fram den viktigaste klänningen i ditt liv? Har ni sett hur det ser ut på film när de ska hitta en brudklänning?

I "4 bröllop och 1 begravning" så klarar Andie Mcdowell av det lite enkelt och lätt ihop med Hugh Grant. Hon hittar några fåniga kläder (får-vallare-utstyrseln tex) och sedan finns det givetvis en perfekt klänning som hon hittar utan problem. "Not an meringue in sight" som Hugh säger efteråt när han beskådar resultatet.

I "The weddingsinger" går Julia och provar klänning ihop med ett helt gäng, som dessutom provar kläder åt henne. De skrattar, äter glass och fånar sig. Till slut hittar de den perfekta klänningen och alla är lyckliga.

Inte en enda gång blir den blivande bruden trött, svettig, har en "dålig-hår-dag" eller råkar ut för en brudklänningsaffär med enbart vidriga klänningar. Allt är så lätt, så enkelt och totalt avslappnat.

Och i verkligheten? Där talas det om dåligt utbud, solkiga klänningar, obegripliga öppetider och tvång att beställa tid och i vissa fall betala för att så mycket som få prova en klänning. Expediterna säga vara sura, otrevliga, försöka sälja på dig kläder du inte alls passar i eller totalt såga dig vid fotknölarna när du står där i din drömklänning. Det är inte få brudar som fått höra att de är för feta och fula för att gifta sig, eller att den här bröllopsbutiken minsann inte har klänningar i din storlek (efter en snabb och uppebar översyn av den glada bruden). Vissa bröllopsbutiker vägrar dessutom att hjälpa dig om du inte kan ge ett snabbt och övertygande svar på NÄR du ska gifta dig (har du inte ett datum satt så är du inte tillräckligt seriös för att få prova kläderna tydligen) eller har med dig någon form av smakråd. Uppenbarligen krävs det någon form av karaktärsvittne för att du ska få peta på en enda puffärm eller rumprosett...

Hur vad det då? Vad hände? Fick jag prova? Kom jag ens in i butiken, eller blev jag grymt nedskjuten och låg som en blöt fläck utanför på gatan?

Fortsättning följer...

Min klänning hålls gisslan!

Varför kan jag inte vara normal, och göra saker och ting som normala människor gör? Varför måste allt vara så svårt när det gäller mig?

Normala brudar = Köper ett par vanliga vita pumps i en vanlig affär alt brudbutik. Man tar ett par i hyllan. Färdigt!

Skogsrået = "Nej men jag tror att jag ska ha ett par kängor!" Letar förbrilt i flera månader utan att hitta.

Normala brudar = Går in en brudbutik och provar klänningar. Väljer en som är fin. Färdigt!

Skogsrået = Letar efter en bild på en klänning som ser ut exakt som hon föreställer sig att hon vill ha, och tänker låta en okänd människa sy en likadan, efter bilden. Skogsrået har fortfarande inte provat en enda klänning.

(Det finns ungefär 300 exempel till, men dem sparar vi till ett annat inlägg.)

Jag hade hittat en klänning som var exakt den jag ville ha. Jag har läst råd och tips om vilken kläningstyp som passar mig, och jag tror egentligen inte att jag valt fel ur det hänseendet. Jag tänker ändå gå och prova klänningar, både för att se om skärningen passar mig och dessutom så för att bara få göra det en gång i livet. Allt var färdigt.

Sen hittade jag Bilden med stort B. Bilden med den vackraste klänning jag någonsin sett. Och jag har ingen aning om vem som gjort den eller var man kan få tag på den. Och eftersom jag bra har en bild så kan jag inte se på den från alla sidor heller. Personen som hade bilden på sin hemsida/blogg vägrar besvara mina vänliga frågor om vem som gjort klänningen, och var hon hittat den. Jag har surfat igenom 50 olika designers idag, men den står inte att finna. Och jag håller på att bli galen!

Varför svarar inte människan? Hon har bevisligen sett mitt meddelande. Varför är man så snål med info om en klänning? Det är ju inte så att vi någonsin kommer att träffas. Hade vi kännt varandra så kanske hon inte hade velat att vi skulle ha samma klänning, men som sagt, vi kommer aldrig att träffas... Hon sitter på info om min drömklänning, och hon vägrar resolut att besvara mina frågor. Suck.

Undrar vad polisen säger om man ringer och anmäler att en brudklänning hålls gisslan...

Att hålla på sig

Det här med oskuld eller inte är ju kanske inte en så het fråga i dagens svenska samhälle. De flesta utgår väl i alla fall från att brud och brudgum "testkört" både en och två gånger innan vigseln så att de så att säga inte köper grisen i säcken. Eftersom brudparet idag ofta har ett par barn så vore det ju konstigt att påstå att de sovit i varsitt rum med händerna på täcket under alla år som sambos..

Det finns ju en del gamla tanter och även yngre ovetande, som rynkar på näsan och kommenterar brudens vita klänning med syrliga ord och blickar, eftersom de anser sig veta att bruden minsann inte har oskulden kvar. Jag tycker att vi lägger kollektivt skynke över de där tanterna, för de har fel (inte om brudens oskuld kanske, men om färgen). Den vita bröllopsklänningen har nämligen inte ett dugg med oskuld att göra.

Det kommer från att vita klänningar var högsta mode under empiren, eftersom folk då var så intresserade av det gamla romarriket (med alla vita togas). I en tid då vanligt folk hade en finklänning som skulle fungera till alla högtider, både bröllop, dop och begravning, så valde folk att köpa en svart (alternativt hade man sin folkdräkt). Den som då kunde visa upp något så opraktiskt som en vit klänning var självklart mycket rik och fin. Den vita brudklänningen är alltså en statussymbol och en modefluga från 1800-talet. Däremot så sägs brudkronan vara en symbol för just oskuld (efter jungfru Maria som ofta avbildas med just en krona på huvudet).

Skogsrået funderade ganska länge på en svart brudklänning, något som mer och mer kommer tillbaka och är hemskt vackert. Men efter ett gott råd från PC ändrades det till den traditionella vita färgen. En svart klänning kan jag få många chanser att ta på mig, men en stor vit klänning är det ju sällan man får anledning till... Detta ska dock inte tolkas som att Skogsrået genomgått något underlivsoperation och återställt oskulden, och generellt så brukar ju inte Skogsrån vara de som håller sig till blyga blickar (även om mödomshinnan är en myt, men det ska vi tala om en annan gång..).

Nej, jag tar inte så allvarligt på frågan om oskuld på bröllopsnatten. Var det någon som trodde det och blev djupt besviken på mig så får ni ta en kaka till och ta er samman.

Någon som däremot har gjort sig förtjänt av en hel busslast med brudkronor är Stephanie, en oskuldsfull liten tös från USA. Hon kommer nämligen att få sin första kyss det ögonblick som prästen ger klartecken i kyrkan! Jo, ni läste rätt, Stephanie har aldrig kysst någon, hon och fästmannen JJ har enbart hållt varandras hand och kramats. Det finns säkert några som tycker detta är jättefint och vackert, men jag lovar att JAG inte hade velat ha min första någonting inför publik. Stephanie själv verkar inte heller särskilt ko-lugn, och har till och med försökt att övertala sin fästman att de kanske bör "räkna in" sin kyss så att det blir rätt...

Skogsrået tackar sin lyckliga stjärna för att hon inte är så oskuldsfull, utan tror sig klara av kyssen på kyrktrappen utan dirigent och inslag. Åtminstone en sak vi inte behöver oroa oss för...
För den som fortfarande tycker att sådana här dumheter är något bra och fint, eller bara vill ta sitt medeltidbröllop ett steg för långt finns ju alltid de här:

The Titanic wedding story

Det finns mycket som kan gå fel på bröllop, tusentals stora och små detaljer som kan missas, glömmas eller bara gå fel. När man tänker efter är det otroligt att folk vågar gifta sig över huvud taget...

Själv har jag oroat mig mycket över att inte klänningen kommer att vara fin, och att jag inte kommer att se fin ut i den. När jag oroat mig över det ett tag brukar jag övergå till att tänka att jag kommer att se ut som om jag var påväg till en maskerad bredvid min stiliga brudgum i ståtlig frack. Det är ungefär här som folk brukar slå mig i huvudet och banka lite vett i mig, det är klart att jag kommer att bli fin och om klänningen inte är okej så kommer jag ändå ha fått den i så god tid att jag har chans att fixa en ersättning. Så jag är lugn.

Då måste det ha varit värre för den stackars bruden och de andra människorna i "The Titanic wedding story". Det är en liten sedlärande berättelse om hur det kan gå när man låter andra människor göra saker åt dig utan att du har koll, och att man alltid ska ha en backup-plan. Den är hysteriskt rolig och skrämmande på samma gång, läs den!

Se där, ännu en bröllops-detalj som kan gå på grund...




(Snabbversion: Bruden ber sin svärmor, en erfaren sömmerska, att sy tärnornas klänningar efter en bild från filmen Titanic. Svärmor säger ja och avböjer all hjälp inklusive inköp av mönster. Tyget beställs för sent, klänningarna påbörjas för sent och slutligen bli 1 av 6 klänningar färdig. Då är det fyra timmar kvar till vigseln och den enda färdiga klänningen ser ut som skit. Brudens familj tvingas stressshoppa 18 tärnklänningar endast timmar innan vigseln, och lyckas få ihop kläder till alla tärnorna. Svärmor dyker upp tio minuter innan vigseln, utan de resterande klänningarna och berör aldrig mera med ett enda ord vad hon ställde till med... Bildexempel finns att beskåda här.)