Bröllopsdagen III

Då kommer jag på att jag missat att be mamma om en näsduk. Jag som har snörvlat varje gång som solisten sjungit på sololåtarna i telefonen, hur ska jag klara mig igenom hela vigseln?! Snabbt som attan vänder jag mig mot tärnan och väser att hon ska be mamma om en näsduk när hon kommer fram, och sedan så kommer jag att vinka till henne när jag vill ha den. Tärnan ser chockad men ändå samlad ut över att NU få ett nytt oannonserat uppdrag, men hämtar sig.

Musiken börjar spela, "Athem" ur Chess i "upphottad" version. Kantorn gör det superbra. Hand i hand går vi uppför gången. Det är en massa människor i kyrkan och jag försöker att både titta och inte titta på dem. Jag anstränger mig för att gå långsamt men tycker ändå att vi springer fram. När vi når trappstegen klarar jag dem perfekt utan att halka (som jag gjorde på övningen, då utan stor kjol fast i skor med fjolårets långa tå.. jag fick helt enkelt inte plats med hela foten på trappsteget då!) och vi är framme!

Prästen hälsar välkomna och vi tar sats för att sjunga första psalmen, och tar upp psalmboken från räcket framför oss. Kantorn imiterar fågelkvitter en lång stund innan "Likt vårdagssol i morgonglöd" sätter igång på allvar. (Det är här som Prince Charming inser att vi också ska vara med och sjunga. Och att det står en mikrofon bara några decimeter från oss...) Vi sjunger så gott det går och jag tycker att det är riktigt skönt att få använda rösten lite och dra in luft i lungorna för att fixa sången. Det känns inte som att stå på scen, utan bara tryggt fast allvarligt och stort.

Psalmen tar slut och så blir det dags för bön och bibelorden som vi valt:

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?
(Höga Visan 8:6-7)

Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör , vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst
– endast döden kan skilja oss åt.
(Rut 1:16-17)

Sen överlämnar prästen till solisten som placerat sig bakom pianot och börjar spela. Den första låten är "Som en saga" av Victoria Krantz. Den är så vacker och hon spelar så fint. Det hörs att hon är nervös men det är minst lika vackert som i telefonen ;)

Nu är det dags för själva vigselakten. Jag får lämna ifrån mig buketten till tärnan och får samtidigt en tuss med beiget papper i handen. Mamma hande ingen näsduk så jag får hålla tillgodo med hushållspapper ;) och stoppar in det i ärmen på klänningen. Prästen frågar om vi vill ha varandra och vi svarar JA. Prince Charming får till och med en liten "nick" när han svarar, som för att förtydliga att han verkligen menar det ;)
Prästen får ringarna av PC, nej då han hade inte glömt dem. PC hade däremot problem med var han skulle göra av dem så prästen fick upplysa honom om en bra ficka på fracken, medan jag "pudrade näsan" tidigare.. SÅ, tillbaka till handlingen. Prästen tar ringarna och lämnar tillbaka dem. Det är nu vi ska lyckas med konststycket att hålla i dem med två fingrar båda två, och inte tappa dem. Vi övade till och med på det här kvällen innan! Men det går bra. Vi håller i ringarna och säger våra löften, och nu känns det inte ett dugg knasigt eller konstigt. Bara stort. Fast när vi kommer till orden "Tills döden skiljer oss åt" ler både han och jag en aning bredare, eftersom vi har en gäst i någon av kyrkbänkarna med det lätt speciella smeknamnet "Döden"...

Att trä på ringarna går också bra. Vi tappar dem inte och behöver inte krypa runt på golvet och leta efter dem. Sen är det dags för en ny solosång: Somebody av Depeche Mode. Nu tar det inte lång tid innan jag börjar gråta. Jag bara skakar av gråt, fast jag gråter tyst (inget bröl!) och tänker att jag måste se helt vansinnig ut. Jag håller PCs hand hårt, hårt och njuter av stunden. Skakande av gråt visserligen, men ändå. Det är ju glädjetårar!

Efter sången kommer först vigseltalet där prästen lyckas arbeta in en hel del underfundiga referenser och sedan det kritiska momentet: Knäböjning. Nu gäller det att inte snubbla, ha sönder kläninngen eller hänga som en hösäck över räcket. Också detta går bra, även om jag inte kan den nya bönen utan måste titta i vigselprogrammet. När vi sedan ska resa på oss faller papperstussen ur min klänning, så jag böjer mig snabbt ner och tar upp den (och ser i ögonvrån att prästen var halvvägs ner han också ;) Det kan ju inte ligga brunt papper på golvet!

Så den tredje solosången, solistens favorit: The broken road av Rascall Flatts. Den är så vacker och hon gör den så bra. Jag håller PCs hand och vi njuter av sången. Den är över alldeles för fort...

Det är nu prästen kommer till sin VIGSEL-KUPP!!!

Efter välsignelsen tittar han illmarigt på oss och säger "You may now kiss the Bride!" och ser sedan mycket belåten ut! Präst-***%&¤@!!! Vi som hade bestämt så riktigt att vi verkligen ville kyssas på kyrktrappen, som man gör enligt svensk tradition!! Jag som hatar när man leker amerikanska film-bröllop och tvingar prästen att göra såhär och på ENGELSKA dessutom! Vi gick igenom hela vigselakten på torsdagen och inte 17 smög han in någon kyss då, han frågade inte om den heller och vi sa inget. för vi ville ju ha det som den svenska vigselordningen är: kyssfri!! Inte **&%¤*@ trodde jag att jag skulle vara tvungen att kontrollera att prästen inte tänkte bryta mot vigselordningen!! Det är ju lika absurt som att jag skulle behöva fråga:

Är det säkert att du inte tänker ta in några dansande apor under vår vigsel??

Så nu står vi där och han säger "You may now kiss the bride". Vad gör man? Protesterar? Nej, man ser förvånat och uppgivet på varandra och kysser varann. Skit också...

Jahapp, en sista psalm och sedan är det över. Vi vänder oss om och låter fotoblixtarna regna över oss. Jag väntar på att de ska fota färdigt medan Mendelsohns brudmarsch ljuder från läktaren, jag väntar så länge att prästen tyckte att han behövde sjasa iväg oss...Som om Mendelsohn skulle vara för kort... ;) VI går nedför gången, nu gifta.

Innan vi når kyrkporten smiter vi in i närmaste dörr. Det är ett hemskt litet utrymme, med en trappa som leder upp till läktaren och några bokhyllor. Det känns lite som Harry Potters rum under trappan, mysigt. Vi tittar på varandra, vilar lite på trappan och kramas. Gör vårt bästa för att ta in att NU är vi gifta. Vi tar det lugnt och låter gästerna få samla sig utanför kyrkan, det känns inte som någon brådska. Lite hångel och sedan skriver vi våra namn i kyrkans "Gästbok".
...

Time to face the music.

Vi kliver ut på trappan och folk tar mer bilder. Det hurras för oss. Sen står vi där och ingen vågar varken kasta ris eller komma fram, så vi kliver ner från trappan och då kommer riset över oss. Jag får ris i munnen. :)
Men ingen vågar komma fram nu heller, alla står så strikt uppställda på varsin sida och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Det finns inte så mycket att göra mer än att gå direkt in i bilen, som nu har kört upp. En släkting, som bara var med i kyrkan, kommer fram och grattar, men resten håller sig på behörigt avstånd.. Så vi kliver in i bilen och beger oss iväg på en åktur, mot festlokalen. Chauffören kör på små skogsvägar ute på landet, genom små små byar och förbi några gamla kyrkor. Vi får en stund för oss själva och gästerna hinner till festen...

Jahapp. Nu är det "bara" festen kvar!!

To be continued..