Hellre skogsrå än sjöjungfru

Så begav vi oss iväg. Jag hade förberett mig noga med snygga kläder, skor som hade klack och var lätta att få på och av, sminkat mig efter bästa förmåga och rakat håret med en plattång. Riktigt tjusig var jag.

Första butiken vi kom in i var bara för herrar, fast de fuskade genom att använda brudklänningar i skylten. Så det var bara att hasta vidare.

Nästa butik var stans största, och med sämsta ryktet i länet. Vi var bara tvugna att gå dit för att se om människan skulle vara så otrevlig som utlovat, vi var riktigt förväntansfulla när vi klev in genom dörren. Expediten stod och snackade med några gubbar vid disken och vi gick in och började kolla runt på klänningarna. Expediten sa bara hej, något om hur storlekarna var fördelade i butiken och ett standard "Säg till om ni vill ha hjälp". Det snurrade runt en hel del folk i butiken så jag antar att hon därför (lyckligtvis) inte hade all tid i världen att lägga på oss. Vi fick vara i fred, vilket var trevligt. Vår plan var (förutom att få en chans att utvärde den förmodade skatans brist på social kompetens) att få prova klänningar med så lite inblandning från några expediter som möjligt.

Det var ganska överväldigande med 300 vita kläningar som hängde i drivor, i skåp och på stora ställ. Jag och E (den goda vännen med den goda smaken) debatterade min storlek ett tag och sedan jag förklarat vad jag var ute efter greppade jag första bästa klänning som passade beskrivningen och stegade iväg mot omklädningsrummet. På väg dit kom jag på att det var bäst att kolla av mina planer med skatan/expediten, och riktade om min färdväg mot disken istället. Jodå, det gick bra att prova, bara vi tog av oss skorna. Trots att detta uttalande gjorde mig minst sagt förvirrad tänkte jag inte stanna kvar och be om ett förtydligande, så jag ryckte på axlarna och gick tillbaka till E. Hon valde snabbt ut den mellersta provhytten som hade en trevlig sittpall utanför, strategiskt placerad för trötta medhjälpare som fått springa arslet av sig för att tillfredställa sina respektive bridezilla-vänner. Jag steg in i provhytten. Eller det lilla provrummet. Det hade gigantiska speglar, massor av klädhängare, perfekt ljus och en tjock äkta matta på golvet. Det var till och med trappsteg upp till provrummet och det kändes som att kliva in på sin egen lilla scen. På golvet stod ett par vita brudskor att låna för den som inte tänkt på att ta med sina egna. Någonstans i butiken spelades det soft musik ur ett par högtalare, och jag kommer nu för alltid att tänka på brudklänningar när jag hör "You raise me up" med JOsh Groban. För sin atmosfär fick den här butiken i alla fall full pott!

Jag tog ett djupt andetag och trädde på mig den första brudklänningen. Det var nu det skulle avgöras. Skulle jag bli gift, eller skulle den blivande mannen ge upp ett skrik, blekna och springa därifrån och aldrig återses? Eller skulle jag, den blivande bruden, helt enkelt bli så förtvivlad av min brist på lyckat utseende att det inte fanns mer att göra än att brista ut i gråt och slutligen reduceras till en blöt fläck som E skulle behöva moppa upp för att kunna få med sig hem? Skulle jag nu aldrig bli kvitt alla de där krämporna som mormor alltid lovat skulle gå över tills jag gifte mig?

Jag tog ett andetag till, beredde mig på min dödsdom och såg mig i spegeln. Och jag såg bra ut. Tack gode Gud, det var inte kört! Brudklänningen, som sägs vara det magiska tricket som får alla kvinnor att se vackra ut, fungerade! Jag var ju för 17 snygg! Jaja, snygg för att vara jag, men i alla fall! Blodet började åter pumpa och alla onda tår jag slagit i under barndomen fick på nöten och drog sig återigen tillbaka. Jag skulle nog bli gift iaf. Jag tror till och med att ingen skulle sitta i kyrkbänken och fråga sig hur jag blev gift. (Märker ni hur all min feministiska ideologi och analysförmåga försvinner när jag pratar om mig i en brudklänning och behovet av att vara snygg? Professorn som läste min välformulerade c-uppsats i ämnet skulle gråta blod.)

Fnissande och med en teknik och strategi som skulle göra James Bond avundsjuk, smugglade vi fram min digitalkamera, och lyckades få till foton på mig i klänningen. Det var ett farligt företag, för kameran blixtrade och jag visste inte hur jag skulle stänga av det. Dessutom gav den massa bip ifrån sig när jag försökte leta mig runt i menyerna, så att leta efter avstängningsfunktionen fick jag snabbt avkriva som ett alternativ. Det var bara att ta kort snabbt som 17 och hoppas på att skatan inte sett den gigantiska blixten inifrån omklädningsrummet. Det är nämligen förbjudet att ta kort i bröllopsbutiker, iaf i dem som innehas av sura tanter.

Jag bytte om till nästa klänning, som var ännu bättre än den förra och renderade ytterligare några kort. Jag blev till min förvåning i efterhand dessutom bra på korten , något jag senast upplevt på min skolkort från förskolan. E begav sig ut i butiken ett par vändor till och återvände med ett antal stora och mycket tunga klänningar som jag krängde på mig i tur och ordning. När vi kom fram till en klänning med ca 50 små knappar i hela ryggen, som inte hade en dold dragkedja bakom, fällde vi diverse råa och snuskiga skämt om bröllopsnatten medan E stönade över knapparna (det var givetvis hon som fick knäppa fanskapen) och vilket besvär PC skulle ha med dem på bröllopsnatten.. Jag kontrade med att han förmodligen inte skulle behöva bekymra sig över dem, eftersom kläninngen i det läget skulle av och inte på, och dessutom var färdiganvänd. Vi hoppas att det inte var någon späd oskuld/frikyrkoflicka som provade i hytten bredvid..

Slutligen, efter 7-8 klänningar, kände jag mig färdig men bad E att hämta en sista klänning.
- "Hämta någon som går emot precis ALLT jag sagt! En utan axelband och med tajt kjol, som ser ut precis tvärt emot vad jag provat! Jag måste bara se hur det ser ut." flinade jag, och E sprang iväg.
Hon återvände med ett litet fodral med sjöjungfrukjol och utan axelband. Alltså en klänning som inte döljer dina armar, som framhäver dina höfter och som inte lämnar något åt fantasin, iaf inte dina skavanker. Skrattande trädde jag på mig klänningen. Det var en 42:a, men jag som ändå är ganska framtung för att uttrycka det lite sympatiskt, hade ändå en glipa på 1 dm över bysten. Vem som haft den klänningen på sig innan begriper jag inte. Troligtvis Lollo Ferrari, eller bruden i Outsiders med Europas största bröst. Dolly Parton hade nämligen varit för liten för den klänningen.



Jag skrattar, E skrattar. Vi hånar klännigen och flinar åt hur groteskt illa den sitter på mig. DÅ.
- Hur går det?
Draperiet dras ännu mer åt sidan och där står skatan. Hon tittar på mig, där jag står i Mermaidklänningen. Hon dröjer en sekund, ler och säger:
- ÅÅ vad den passar dig! Den var du jättefin i!
Jag och E bara tittar på varandra. Först förvirrade, sen förundrade -hörde vi rätt?- och sedan på gränsen till ett totalt sammanbrott. Hon kan för allt i världen inte mena allvar?
- Tja, det är väl inte riktigt en modell för mig... försöker jag lite diplomatiskt.
- Jooodå! Vi kan bara ta in den lite över bysten! Den sitter jättefint på dig! Ler expediten, och ser glad ut. Jag försöker att få henne att förstå, jag försöker att resonera med henne:
- Men det markerar nog mina höften lite väl mycket. Det är ju inte en modell som är riktigt klädsam för min kroppsform.
Expediten ler lika glatt och oförstående. Hon måste vara hög tänker jag.
- Jag har redan provat en hel hög andra klänningar i en helt annan modell, och jag är jättenöjd med dem. Jag ville bara prova den här för att jämföra med!
Expediten förvirrad ut.
- Men jag är nöjd nu, och färdig. Så tack i alla fall!
Den förvirrade expediten bli utmanövrerad av E som fattar min desperata situation och drar för draperiet. Jag krånglar mig ur klänningen och när vi lämnar affären två minuter senare faller vi mer eller mindre ihop av skratt på gatan.

Om det där HADE varit min drömklänning, som jag sett ut och förälskat mig i. Om jag HADE saknat all form av insikt i vilka typer av klänningar jag ser bra ut i, och vilka som får mig att se ut som en stoppad vit isterbands-korv, så var det väldigt snällt av henne att inte såga mig, eller förstöra min dag. Gud ska veta att jag förväntat mig det motsatta från henne. Men, när man står där och ser ut mera som sjöhäxan Ursula än en vän Ariel i sin sjöjungfruklänning, så är det svårt att inte brista i skratt av någons så totala brist på ärlighet eller i annat fall, smak. Hysteriskt kul var det iaf.

En nära-maräng-upplevelse.

Så var det då dags för den stora dagen, den vi väntat på så länge.. Nej, nej, nej dumsnut. Inte bröllopsdagen! Den lär vänta på sig ett tag till, men brudklänningsdagen! Den dag då jag utrustad med 1st trevlig vän med god smak skulle bege mig till en (eller flera) bröllopsbutiker för att för första gången i mitt liv ikläda mig en brudklänning och förhoppningsvis inte dö av chock.

Jag avskyr att handla kläder och känner mig alltid grotesk i provhytten. Kläderna sitter aldrig bra, jag blir varm och svettig och belysningen hånskrattar åt mig. Så, vad kan man då förvänta sig av en dag då man antas plocka fram den viktigaste klänningen i ditt liv? Har ni sett hur det ser ut på film när de ska hitta en brudklänning?

I "4 bröllop och 1 begravning" så klarar Andie Mcdowell av det lite enkelt och lätt ihop med Hugh Grant. Hon hittar några fåniga kläder (får-vallare-utstyrseln tex) och sedan finns det givetvis en perfekt klänning som hon hittar utan problem. "Not an meringue in sight" som Hugh säger efteråt när han beskådar resultatet.

I "The weddingsinger" går Julia och provar klänning ihop med ett helt gäng, som dessutom provar kläder åt henne. De skrattar, äter glass och fånar sig. Till slut hittar de den perfekta klänningen och alla är lyckliga.

Inte en enda gång blir den blivande bruden trött, svettig, har en "dålig-hår-dag" eller råkar ut för en brudklänningsaffär med enbart vidriga klänningar. Allt är så lätt, så enkelt och totalt avslappnat.

Och i verkligheten? Där talas det om dåligt utbud, solkiga klänningar, obegripliga öppetider och tvång att beställa tid och i vissa fall betala för att så mycket som få prova en klänning. Expediterna säga vara sura, otrevliga, försöka sälja på dig kläder du inte alls passar i eller totalt såga dig vid fotknölarna när du står där i din drömklänning. Det är inte få brudar som fått höra att de är för feta och fula för att gifta sig, eller att den här bröllopsbutiken minsann inte har klänningar i din storlek (efter en snabb och uppebar översyn av den glada bruden). Vissa bröllopsbutiker vägrar dessutom att hjälpa dig om du inte kan ge ett snabbt och övertygande svar på NÄR du ska gifta dig (har du inte ett datum satt så är du inte tillräckligt seriös för att få prova kläderna tydligen) eller har med dig någon form av smakråd. Uppenbarligen krävs det någon form av karaktärsvittne för att du ska få peta på en enda puffärm eller rumprosett...

Hur vad det då? Vad hände? Fick jag prova? Kom jag ens in i butiken, eller blev jag grymt nedskjuten och låg som en blöt fläck utanför på gatan?

Fortsättning följer...