Bring your Pom-poms, preacher!

Bröllopsplaneringen lockar fram tvivelaktiga och jobbiga sidor hos mig. Som beslutsångest.

Det finns så mycket man ska bestämma, och jag håller på att gå upp i atomer. Det ska avgöras vilken klänning, ring och skor jag ska ha (ni vet ju vid det här laget hur mycket jag petitess-härjat över skorna, lägg till 100% till så vet ni hur mycket energi jag har lagt på att noja över klänningen..) och det känns som om jag inte kommer någonstans. Tvärtom så kommer jag bara på fler saker jag skulle behöva avgöra. Men nej, att överlåta hela beslutsfattandet åt min mor (som i gamla goda tider) är INTE ett alternativ. Då vet man aldrig hur det hade slutat.

Jag är en jobbig människa, på det sättet att jag har svårt att blunda för saker och ting. Även om jag vet att jag kommer att göra situationen värre för mig själv, så måste jag ändå re i saker, för jag VET att det ligger något där som inte är riktigt som det ska. Jag tror att min mor nog måste ha målat någon av mina favorit-bebis-leksaker med orden "Själv är bäst dräng" eller nåt, för det är så jag lever mitt liv. Jag är världs-sämst på att delegera. Jag har försökt ibland, men det brukar sluta med att folk gör fel, eller ännu värre: inte gör det alls. Så då gör jag det själv. Men det finns ju saker jag inte kan göra själv. En av dem är att viga oss. Många saker är jag, men prästvigd...nepp. Alltså måste jag överlåta denna vitala del av bröllopsdagen åt *dum-dum-döööm* NÅGON ANNAN!!!


Rätt länge lyckades jag övertala mig själv att jag INTE skulle gå igenom internet efter listan på alla homo-äktenskaps-motståndare bland Sveriges präster, och sålla bort idioter, och i andra omgången försöka få bort alla kvinnorprästmoståndare från listan. (Ja, Gud detta är ännu ett av mina fel, jag är inte ödmjuk. Det finns människor som är idioter, och som helt enkelt har fel, när jag har rätt.) Därefter skulle jag kunna gå på studiebesök i olika kyrkor för att lyssna på prästerna och försöka hitta någon som inte är homofob, sexist eller tråkig. Detta låter väldigt logiskt i min hjärna, och jag skulle egentligen vilja göra så. Men jag är rädd att jag dels skulle stå med en tom lista, och dels att jag skulle driva PC till vansinne om jag gjorde vårt bröllop till ett politiskt projekt. Så för en gångs skull så ska jag försöka att blunda och hoppas på det bästa... PC är redan orolig att jag ska hamna i en argumentation med prästen om kvinnans roll i äktenskapet, och läsa lusen (eller den vita kragen) av prästen under vigselsamtalet. Eftersom vi har störst möjlighet att undvika sådant om jag inte känner till prästens eventuella politiska åsikter, så är det bäst att de där prästlistorna får vara ifred...

Så jag lyckades hålla mig ifrån prästeriet i ungefär... fyra månader. Sen gick det inte längre. Politiken kan jag kanske lämna därhän för en dag, men det känns inte bra att inte veta om man får en 100-årig gubbe som håller en timmes predikan och sedan tvingar oss att hoppa över alla solosånger för att nästa brudpar ska in i kyrkan. Jag vill inte ha en tråkig, sur och jobbig präst. Jag har träffat tillräckligt många sådana (min konfirmationspräst tex.) så NEJ jag kan inte chansa längre.

Tänk om man kunde ha auditions för präster! De kunde få komma i sina scenkläder *host kaftaner och stolor* och göra ett kort framträdande. och så kunde vi sitta där och säga
- "Don't call us, we'll call you..."
Och sen kunde vi göra små poängkort, ungefär som de som finns i tidningen vid Melodifestivalen. Eller så kunde prästerna spela in demotapes, med sina bästa vigslar och predikningar, och så kunde man lyssna om människan hade humor eller om han bara pratade om maskar (ja, jag har hört en 30 minuter lång predikan om daggmaskar..). I bästa fall så kunde det startas topplistor på internet, där publiken (förlåt, församlingen) kunde gå in och rösta på vem som var bäst. Prästernas 10-i-topp, med bubblare! Det vore något det!

Jag vet att man inte kan ha try-outs med kyrkoherdar som med Cheerleaders, även om det vore en hysteriskt rolig tanke *visualiserar ett gäng präster som hjular och gör pyramider i sina kaftaner medan de hojtar*. Men när jag idag faktiskt insåg att jag satt och gav en annan tjej tips om trevliga och roliga präster i det området där vi ska gifta oss, så slog det mig att det faktiskt finns 1 eller kanske till och med 2 som jag skulle vilja ha. Så idag har jag mejlat till församlingsexpeditionen (igen!) för att fråga när de lägger schemat och om vi kan få "Önska oss en präst". Vi får se om exp.killen orkar besvara fler av mina frågor, men det måste ju finnas ett antal petiga brudar, utöver mig, att sucka över i fikarummet. Jag har trots allt varit extremt vänlig och försynt när jag ställt alla mina frågor.

Så nu är det bara att hoppas på att vår utvalde präst kan tänka sig att ställa upp. Snälla prästen, jag lovar att du inte behöver hjula!

Jubileum!

Grattis till Skogsråets Bröllopsblogg!

Idag passerade vi 1000 besökare (sedan bloggen fick sin räknare), och det är spännande att så många hittar hit, läser och kommenterar.

Besökare nummer 1000 då, vem är det?

Jag kan avslöja att Besökare X är från Sverige och surfar med Glocalnet. Han/hon hittade hit idag söndagen den 27 augusti klockan 11:30 och använder sig av Windows XP.
Hur han/hon hittade hit? Genom att söka på detta i Google...

Jag vågar inte tänka på vad detta betyder för min blogg, men jag är glad för alla besök och hoppas ni vill stanna kvar. Själva har vi 8 månader kvar till den stora dagen, och det ger tid för många fler blogginlägg.

Tack för besöken!!

Temadag och dagispyssel

Bröllopsplanering verkar locka fram barnasinnet hos förvånansvärt många. De där hemska dagarna med julpyssel under skolåren blir plötsligt glömda, och blivande brudar sätter glatt igång med att färga in skor, sy 100 tygservetter, binda buketter och stöpa ljus. Skogsrået, som personligen har bittra minnen av barndomens alla skittrista julpyssel och aldrig någonsin tillverkat en papp-ask på frivillig basis, har även hon glömt de mörka timmarna med skollimmet i högsta hugg. Projekt jag så här långt planerat att göra:

* Laga 80% av all mat.
* Tillverka ett gäng avancerade inbjudningskort m.m.
* Tillverka 40 meter girlanger, från grunden.

Visst låter det som att jag ska ha det lugnt och skönt? Som om inte detta var nog så beslutade PC häromdagen när vi diskuterade bordsdekorationer, att vi skulle göra sådana ljuslyktor/placeringskort som jag test-tillverkade för några månader sedan på skoj. Ja, han menade allvar. Så där har vi ännu ett projekt. Unibet har redan startat en vadslagning om hur många ljuslyktor vi lyckas färdigställa innan vi slänger dem i väggen och lägger ner projektet.


Bilden är lånad från den eviga Martha Stewarts sida.

Sveriges brudpar verkar dessutom minnas skoltidens Tema-dagar i ett speciellt ljuvligt skimmer. Alla bröllop måste numera ha ett specifikt tema (och då menar jag inte det obligatoriska färg-temat) som:

* Cowboybröllop
* Las Vegas bröllop
* Medeltidsbröllop

Eftersom jag redan ser vårt bröllop som en lite saga har jag lobbat hårt för ett Sagotema på vår dag. Över en öl föreslog jag här om dagen att vi skulle skicka ut inbjudningar i form av "Golden Tickets" och sedan ha ett gigantiskt godisbord på festen. PC skjöt ner min idé innan jag ens hunnit andas om några Umpa-lumpas. Han påstod att de flesta som skulle komma på vårt bröllop inte sett Charlie and the Chocolatefactory, samt att vi verkligen inte ville ha 15 barn med en blodsockernivå som kaknästornet springandes runt i lokalen. Jag gav muttrande mitt medgivande, men genomförde vid senare tillfälle ett helt objektivt blindtest av vår omgivnings kännedom om nämnda saga. 50% av de tillfrågade kände till Charlie och hans äventyr, så jag funderar på att relansera min idé vid lämpligt tillfälle... Skam den som ger sig!

Under andra havan av ölen föreslog jag att vi skulle duka upp 4 paralella bord på festen, döpa dem var och en till Ravenclaw, Hufflepuff, Gryffindor och Slytherin. Tänk vilka oanade möjligheter detta skulle ge! Vi skulle kunna placera folk med hjälp av en Sorting Hat och sedan kunde de olika husen få tävla mot varandra för att vinna The house cup (märks det att jag läser HP på engelska?). PC såg trött ut och frågade vad jag hade tänkt att våra gäster skulle tävla i för något. Quiddich? Jag föreslog att våra gäster skulle få duellera mot varandra, och den som först ropat ut rätt formel för att tända en ljuset skulle vinna.
"- Lumos." sa PC trött, och fick det att se ut som om ämnet var avslutat. Det var det inte. Jag bara avvaktar tills jag hittar ett företag som kan låna mig ca 40 ugglor så jag kan skicka ut inbjudningarna...



Nåja, oavsett om det inte blir ett Chokladfabriksbröllop eller ett Hogwartsbröllop, så kommer det ändå att bli som en saga. Skogsrået planerar att dra in så mycket skog som möjligt i lokalen, och om hon bara hittar en ring med text på utsidan så...

Bunnyhop och wienervals

Det här med dans är ju ett kapitel för sig, speciellt dans på bröllop.

Trots sin motvilja mot dans generellt så har Prince Charming varit mycket bestämd på en punkt: Vi ska dansa bröllopsvals!

Jag dansar gärna och har inget emot att ta en tur på dansgolvet, däremot så känner jag inte att det nödvändigtvis måste vara en vals. Det hade gått bra med en eldig tango, en stilla foxtrot.... eller
"-Varför inte slutscenerna från Dirty Dancing?" frågade jag med ett varggrin, när vi stod i köket och lagade mat häromkvällen. Jag fick avslag på den idén kan jag säga.

Inte för att den är så konstig, jag vet många brudpar som övat in just den scenen och dansar på sitt bröllop, faktum är att idén är så vanlig att den börjar kännas lite sliten numera. I alla fall för mig som i nästan 10 år sugit åt mig allt som har med bröllop att göra.. Däremot så skulle jag kunna tänka mig något från Titanic, och dans-scenen nere från andra klass... Det hade varit något det!

PC är inte så lätt skrämd visade det sig. Helt kallt föreslog han att vi alla skulle dansa Macarena tillsammans, så nu vet ni vad som väntar er om ni hittar till vårt bröllop! Det är bäst att ni börjar öva redan nu! Då är det tur att man inte är amerikan, med tanke på att deras bröllop innehåller så orimligt många och äckliga grupp-danser som limbo:


Eller varför inte The Hustle, The Electric slide, The Bunny hop (jag tror att de gör den på gräsmattan i början av Dirty Dancing faktiskt..), The Chicken Dance (tror att vi brukar kalla den för Fågeldansen på svenska)... En annan amerikansk danstradition är The money dance/The dollar dance där det går ut på att brud och brudgum får dansa med gästerna för pengar. Ibland så sätter gästerna helt enkelt fast dollarsedlarna i brudparets klädsel. Mums så fint *ironisk*

Nåja, det kommer ingen amerikansk DJ i närheten av vårt bröllop, så våra gäster kommer varken att behöva spela kaniner, kycklingar eller ens dansa små grodorna. Och jag lovar att dansa gratis med alla som vill. Med tanke på brudens porrstövlar skulle det grovt kunna missförstås om gästerna satte fast sedlar i min klädsel...




Nåja, vi fortsätter att kämpa på med vår vals. Det blir som jag har förstått det, en Modern vals och inte en Wienervals (som går extremt fort och är jättesvårt). Efter några timmar framför datorn så hittade jag faktiskt en instruktionsfilm för hur man dansar Modern vals. Den är på danska och ljudet är fruktansvärt, men den får det faktiskt att se hyfsat lätt ut. Vi får väl se hur det går. Annars får vi retrera till en bunny-hop istället. Visst vore Prince Charming söt så här??

Min klänning hålls gisslan!

Varför kan jag inte vara normal, och göra saker och ting som normala människor gör? Varför måste allt vara så svårt när det gäller mig?

Normala brudar = Köper ett par vanliga vita pumps i en vanlig affär alt brudbutik. Man tar ett par i hyllan. Färdigt!

Skogsrået = "Nej men jag tror att jag ska ha ett par kängor!" Letar förbrilt i flera månader utan att hitta.

Normala brudar = Går in en brudbutik och provar klänningar. Väljer en som är fin. Färdigt!

Skogsrået = Letar efter en bild på en klänning som ser ut exakt som hon föreställer sig att hon vill ha, och tänker låta en okänd människa sy en likadan, efter bilden. Skogsrået har fortfarande inte provat en enda klänning.

(Det finns ungefär 300 exempel till, men dem sparar vi till ett annat inlägg.)

Jag hade hittat en klänning som var exakt den jag ville ha. Jag har läst råd och tips om vilken kläningstyp som passar mig, och jag tror egentligen inte att jag valt fel ur det hänseendet. Jag tänker ändå gå och prova klänningar, både för att se om skärningen passar mig och dessutom så för att bara få göra det en gång i livet. Allt var färdigt.

Sen hittade jag Bilden med stort B. Bilden med den vackraste klänning jag någonsin sett. Och jag har ingen aning om vem som gjort den eller var man kan få tag på den. Och eftersom jag bra har en bild så kan jag inte se på den från alla sidor heller. Personen som hade bilden på sin hemsida/blogg vägrar besvara mina vänliga frågor om vem som gjort klänningen, och var hon hittat den. Jag har surfat igenom 50 olika designers idag, men den står inte att finna. Och jag håller på att bli galen!

Varför svarar inte människan? Hon har bevisligen sett mitt meddelande. Varför är man så snål med info om en klänning? Det är ju inte så att vi någonsin kommer att träffas. Hade vi kännt varandra så kanske hon inte hade velat att vi skulle ha samma klänning, men som sagt, vi kommer aldrig att träffas... Hon sitter på info om min drömklänning, och hon vägrar resolut att besvara mina frågor. Suck.

Undrar vad polisen säger om man ringer och anmäler att en brudklänning hålls gisslan...

Grundkurs i bröllopstårtor

Det finns en hel del varianter av bröllopstårtor. Först varierar innehållet. Det kan vara en

1. Glasstårta (inte så vanligt kanske..)
2. Vanlig marsipantårta (som prinsesstårta med sockerkaksbotten)
3. Vanlig grädd/frukt-tårta, med sockerkaksbotten
4. Moussetårta (med eller utan sugarpaste utanpå)

Svenska bagerier brukar kunna hantera nummer 2 och 3. 1 kan man köpa från glassbilen, och nummer 4 finns det kanske en eller två bagerier/konditorier som kan hantera i större städer.

Orter där du kan få moussetårtor eller staplade tårtor är bland annat: Haninge, Malmö, Göteborg, Laholm, Halmstad, Linköping, Nacka, Askersund, Kristianstad, Örebro, Nyköping, Oxelösund, Vännäs, Stockholm, Lysekil.

Sen kommer vi till tårtans själv utseende, hur den serveras:
1. Direkt på bordet, bredvid varandra
2. På en trappställning
3. Våningstårta
4. Staplad våningstårta (bottnarna ligger på varandra utan luft mellan)
5. Galna saker, som bordfontäner, slott etc.

Det finns svenska konditorier som påstår att det inte GÅR att göra nummer 4, alternativt så vet de inte hur man gör. Hemligheten är att det är stödben och bottenplattor som är dolda inne i tårtan, man lägger alltså inte bara bottnarna ovanpå varann...

Övrigt:
Sen finns det också de som serverar bakelsetårtor (en liten bakelse till alla), har fototårtor eller olika temainspirerade tårtor som till exempel den som ser ut som en bubbelpool... Många har också levande blommor eller rosenblad på tårtan, som då är ofta ätliga och ofta doppade i sockerkristyr. Glöm inte heller den skånska Spettekakan som burkar vara ett alternativ eller komplement till bröllopstårtan i vissa områden.

Sugen på tårta?

Det som inte syns finns inte

Jag håller på att bli galen. Varför är folk så korkade? Gör ni så här bara för att reta mig, eller är det på grund av dumhet och okunskap?

Jag talar (givetvis) om företagare på landsbygden, som inte hänger med i utvecklingen av sitt eget område samt är livrädda för teknik. Kort sagt: Varför är ni så rädda för hemsidor utanför storstäderna?!

Idag är det massor av människor som gifter sig på en annan ort än där de för tillfället bor. Men företagarna på landsbygden tror fortfarande att alla gifter sig i bykyrkan och går till det närmaste stället för sina foton, tårta och lokal. Inte behöver man någon hemsida när man bara kan gå in till grannen?

Är det inte dags att inse att året är 2006 nu? Att många människor åker bort för att gifta sig, eller har flyttat iväg och därför nu sitter på kanske 40 mils avstånd och försöker planera ett bröllop på sin gamla hemort, där släkten finns. Som vi. Och jag kan lova dig att i min värld, så finns du inte som företag om du inte har en hemsida. Är du en så korkad fotograf att du inte har en sida man kan hitta dig på så tänker jag inte befatta mig med dig. Å andra sidan, så kan ni räkna med att ni förlorar många kunder varje år för att ni inte är synliga.

Jag vill kunna se på bilder, kolla priser eller iaf slänga iväg ett mejl. Jag vill inte ha ett intetsägande telefonnummer och en gatuadress, för jag vill inte prata med någon innan jag vet ett dugg om de är rätt för oss. Merparten av vårt bröllop planeras mellan 23:00 och 03:00, och jag kan lova att det inte finns ett enda konditori eller fotograf med de telefontiderna. På dagtid när ni finns där och kan ta telefon så har de flesta brudpar annat för sig (jobb, studier, tar hand om barnen etc.) Skaffa hemsida för 17!!

En annan sak som är hemskt irriterande med landsbygden, eller Sverige generellt, är hur långt efter konditorierna ligger. "Nej vi kan bara göra en marsipantårta. Är du riktigt snäll kan vi göra den i vit marsipan, det var väl fiffigt!"
Massor av konditorier som brukar jobba med bröllopstårtor har aldrig hört talas om moussetårtor (vadå, man måste ju ha äcklig vatten-blandad grädde) dekorationer med levande blommor (gräs på tårtan? Menar du inte en marsipanros?) och ska du ha en staplad tårta så tror de att det fungerar att bara lägga tårtbottnarna direkt på varandra (annars så tror de att du menar en sådan tårta där bottnarna bara ligger på olika fat ovaför varandra). Att dessa tårtor faktiskt ska ha stödben dolda i mellan är inget de svenska konditorierna fattar.

Tala om att "det som inte syns finns inte"...

Att hålla på sig

Det här med oskuld eller inte är ju kanske inte en så het fråga i dagens svenska samhälle. De flesta utgår väl i alla fall från att brud och brudgum "testkört" både en och två gånger innan vigseln så att de så att säga inte köper grisen i säcken. Eftersom brudparet idag ofta har ett par barn så vore det ju konstigt att påstå att de sovit i varsitt rum med händerna på täcket under alla år som sambos..

Det finns ju en del gamla tanter och även yngre ovetande, som rynkar på näsan och kommenterar brudens vita klänning med syrliga ord och blickar, eftersom de anser sig veta att bruden minsann inte har oskulden kvar. Jag tycker att vi lägger kollektivt skynke över de där tanterna, för de har fel (inte om brudens oskuld kanske, men om färgen). Den vita bröllopsklänningen har nämligen inte ett dugg med oskuld att göra.

Det kommer från att vita klänningar var högsta mode under empiren, eftersom folk då var så intresserade av det gamla romarriket (med alla vita togas). I en tid då vanligt folk hade en finklänning som skulle fungera till alla högtider, både bröllop, dop och begravning, så valde folk att köpa en svart (alternativt hade man sin folkdräkt). Den som då kunde visa upp något så opraktiskt som en vit klänning var självklart mycket rik och fin. Den vita brudklänningen är alltså en statussymbol och en modefluga från 1800-talet. Däremot så sägs brudkronan vara en symbol för just oskuld (efter jungfru Maria som ofta avbildas med just en krona på huvudet).

Skogsrået funderade ganska länge på en svart brudklänning, något som mer och mer kommer tillbaka och är hemskt vackert. Men efter ett gott råd från PC ändrades det till den traditionella vita färgen. En svart klänning kan jag få många chanser att ta på mig, men en stor vit klänning är det ju sällan man får anledning till... Detta ska dock inte tolkas som att Skogsrået genomgått något underlivsoperation och återställt oskulden, och generellt så brukar ju inte Skogsrån vara de som håller sig till blyga blickar (även om mödomshinnan är en myt, men det ska vi tala om en annan gång..).

Nej, jag tar inte så allvarligt på frågan om oskuld på bröllopsnatten. Var det någon som trodde det och blev djupt besviken på mig så får ni ta en kaka till och ta er samman.

Någon som däremot har gjort sig förtjänt av en hel busslast med brudkronor är Stephanie, en oskuldsfull liten tös från USA. Hon kommer nämligen att få sin första kyss det ögonblick som prästen ger klartecken i kyrkan! Jo, ni läste rätt, Stephanie har aldrig kysst någon, hon och fästmannen JJ har enbart hållt varandras hand och kramats. Det finns säkert några som tycker detta är jättefint och vackert, men jag lovar att JAG inte hade velat ha min första någonting inför publik. Stephanie själv verkar inte heller särskilt ko-lugn, och har till och med försökt att övertala sin fästman att de kanske bör "räkna in" sin kyss så att det blir rätt...

Skogsrået tackar sin lyckliga stjärna för att hon inte är så oskuldsfull, utan tror sig klara av kyssen på kyrktrappen utan dirigent och inslag. Åtminstone en sak vi inte behöver oroa oss för...
För den som fortfarande tycker att sådana här dumheter är något bra och fint, eller bara vill ta sitt medeltidbröllop ett steg för långt finns ju alltid de här:

The Titanic wedding story

Det finns mycket som kan gå fel på bröllop, tusentals stora och små detaljer som kan missas, glömmas eller bara gå fel. När man tänker efter är det otroligt att folk vågar gifta sig över huvud taget...

Själv har jag oroat mig mycket över att inte klänningen kommer att vara fin, och att jag inte kommer att se fin ut i den. När jag oroat mig över det ett tag brukar jag övergå till att tänka att jag kommer att se ut som om jag var påväg till en maskerad bredvid min stiliga brudgum i ståtlig frack. Det är ungefär här som folk brukar slå mig i huvudet och banka lite vett i mig, det är klart att jag kommer att bli fin och om klänningen inte är okej så kommer jag ändå ha fått den i så god tid att jag har chans att fixa en ersättning. Så jag är lugn.

Då måste det ha varit värre för den stackars bruden och de andra människorna i "The Titanic wedding story". Det är en liten sedlärande berättelse om hur det kan gå när man låter andra människor göra saker åt dig utan att du har koll, och att man alltid ska ha en backup-plan. Den är hysteriskt rolig och skrämmande på samma gång, läs den!

Se där, ännu en bröllops-detalj som kan gå på grund...




(Snabbversion: Bruden ber sin svärmor, en erfaren sömmerska, att sy tärnornas klänningar efter en bild från filmen Titanic. Svärmor säger ja och avböjer all hjälp inklusive inköp av mönster. Tyget beställs för sent, klänningarna påbörjas för sent och slutligen bli 1 av 6 klänningar färdig. Då är det fyra timmar kvar till vigseln och den enda färdiga klänningen ser ut som skit. Brudens familj tvingas stressshoppa 18 tärnklänningar endast timmar innan vigseln, och lyckas få ihop kläder till alla tärnorna. Svärmor dyker upp tio minuter innan vigseln, utan de resterande klänningarna och berör aldrig mera med ett enda ord vad hon ställde till med... Bildexempel finns att beskåda här.)

Om och om igen.

Kommer ni ihåg den gamla låten "Om-å-om-igen" som spelades massor under 1990-talet? Det verkar som att många tar dess budskap på allvar, iaf om de är kändisar. Kändisar gifter sig nämligen hur många gånger som helst, ibland med någon ny och ibland med samma som de redan är gifta med.

Nu senast är det Tom Cruise som sägs gifta om sig i helgen med Katie Holmes (han har ju tidigare varit gift med Nicole Kidman). Pamela Andersson gifte sig med Kid Rock, flera gånger på samma dag, och hur många gånger Pamela blivit fru dessför innan har i alla fall jag slutat räkna. I samma dagstidning kan man också idag läsa att Madonna tänker gifta om sig, men sin man.

Man skulle kunna tro att de skulle tröttna, men de har väl i och för sig pengar till att göra alla vigslarna väldigt olika. Men ändå. När vi vanliga dödliga planerar så brukar vi väl försöka göra det så nära de drömmar man har. För mig skulle en andra vigsel på en strand, eller i Las Vegas bara kännas som ett nerköp, en taskig kopia av det bröllop jag redan haft och det bröllop jag ville ha. Visst finns det människor som tvingas avstå från saker de ville ha på grund av pengar, eller som fått se sitt bröllop förvandlas till oigenkännlighet av välmenande svärmor och mammor, och som gärna får en andra chans att få SITT bröllop. Men jag tror inte riktigt att det är vad det hänger på när Madonna vill gifta om sig.

Jag säger som Jey Leno: "Det är väl bra att kändisar gifter om sig. Om de gör det om och om igen så kanske de faktiskt lyckas komma ihåg vad de lovat..."

Varför vi inte väljer beach-bröllop...

Sen kan det ju också hända lite annat som inte är så kul.. Kolla in det här:

Hitta ringen

Andra små missöden

Fartblind - färgblind

Var det jag som sa att jag inte skulle ha ett färgtema? Var det det? Nä, du måste ha missförstått mig. Klart vi måste ha ett färgtema!

Inte så att jag tänker matcha tärnans underkläder med tårtan eller så, dit har jag ännu inte kommit. Men det är faktiskt ganska trevligt om dukningen och dekorationerna i lokalen funkar ihop. Jag har ingen lust med att ha blåa servetter, röda blommor på borden, gula serpentiner och orangea stolar eller vad det nu kan vara. PC tittade konstigt på mig när jag började prata om färger. Han påstod att det var för tidigt att dividera om sådant nu, men efter en stund med mina oemotsägliga argument (eller min oerhörda charm) så höll han med om att det kanske vore trevligt om gästerna trodde att kommit till ett stilfullt bröllop, och inte hamnat mitt i regnbågsparaden...

Så, vi väljer bort några färger. Gult var enkelt att utesluta. Orange behövde vi knappt ens diskutera. Brunt uteslöts ganska omgående, även om PC flikande in att han vet att jag vill ha allt i brunt (nej jag vet inte var han fått den uppfattningen ifrån!).
Blått och lila kunde jag absolut tänka mig, eller ännu hellre kanske två gröna nyanser. Jag är ju iaf ett skogsrå, och skogsfärgerna kommer liksom naturligt. Dessutom, eftersom vi ska vara i en festlokal med ängar och skog runt om så hade det kännts väl krystat att försöka dra in något havs-tema..

Rött ville jag inte ha, det kändes för vanligt. Rosa: absolut inte! Jag får rysningar när jag tänker på Trista från Bachelorette/Bachelor programmen, som tvingade sin stackars Ryan att gifta sig i ett hav av rosa tyll. OJ vad han måste känt sig som en del av det bröllopet tänkte jag och kräktes mentalt framför tv:n. Rosa och rött skulle jag då inte tvinga på stackars PC.

Men nu är det ju så att man är två i ett förhållande. När jag snabbt och enkelt tänkte avfärda rött och rosa och gå vidare till andra alternativt så slog PC i bromsen, och deklarerade att han ville ha rosa. "Det är en trevlig färg. Den är glad och positiv."




Så nu blir det rosa och grönt. En helt okej kombination, och det kommer nog att bli jättefint. Skogsråets enda problem just nu är att alla på bröllopet kommer att tro att det är HON som tvingat sin stackars make att pynta med rosa. Hon kommer att bli sedd som en Trista!!! Hmmm.. kan man kanske lägga en disclaimer i festprogrammet..?

Fortsättning på sko-eländet..

Vi kom iväg och shoppade, efter mycket om och män (framför allt en man; PC, som ivrigt hejade på mig när jag gick där mellan raderna av skor, och hotade med att jag inte fick följa med hem om jag inte köpte något..). Det blev faktiskt ett par bröllopsskor. Ett par normala vita med en ganska hög men ändå bred klack som jag definitivt kommer att kunna gå med. Skorna är hela framtill, och med en rem bakom hälen. Inga sandaler alltså, och ingen rem runt benet (Trinny och Susanna skulle bli så stolta!).

Här är en liknande sko:


Nu skulle man kunna tro att det var klart, men icke. Jag har fortfarande inte släppt tanken på mina stövlar/kängor, och sökandet går vidare. Ett bröllop, två par skor. Jag är galen.

Jag beklagade mig inför min syster, och till min stora lycka kunde hon genast ge mig något vettigt att skylla på:
- Men då har du ju ett par skor i reserv, om du skulle råka bryta av klacken på det ena paret. Annars hade du ju stått där, utan skor!

Inte kan jag argumentera emot förnuftets röst...;)

Dessutom har jag nu kommit på att jag måste köpa ett tredje par skor, typ ballerina, så att jag har något att ta till när mina fötter säger ifrån...

Ett bröllop, tre par skor. Jag är galen.