Animal kingdom.

Det händer saker och ting, även i Skogsrået och Prince Charmings planering. Vi har adderat lite djur till vårt bröllop!

Lugn nu, jag VET att jag sa att jag inte skulle ha några djur över huvud taget med. Men det här är lite annorlunda. Det är nämligen inget levande djur, utan en vacker konstgjord sak.



Han heter Sirius och ska sitta i min blombukett. Jag hittade honom i min lokala blomsterbutik och kunde inte gå hem utan honom, och han passar min "trollska" bukett perfekt!

Nu visade det sig när jag var ute och surfade häromdagen, att jag tydligen inte är den enda i världen som ska ha djur i buketten!


Tack NetterB på The Knot för lånet av bilden.


Min bukett ska bestå av vita rosor, gröna blad, ormhassel, limegrön santini, murgröna och GRAN. Jag gillar det skogiga och vill att det ska synas. Med en trollslända i buketten också blir det perfekt.
Faktum är att de sista åren har det hänt saker med brudbuketterna! Ända sedan Mette-Marit kom in i kyrkan med sin meter-långa bukett så har det plötsligt blivit fritt fram att göra vad man vill med brudbuketten. Även om jag personligen inte gillade Mette-Marits.
Idag fyller folk sina buketter med en massa olika grejer, fråga mig inte varför. Har man någon speciell anknytning till just gåsägg eller är det bara så att man tycker att tomater är gott? Personligt blir det ju i alla fall!

Björnbär
Druvor, tomater och vindruvor
Svartvinbär
Bolltistlar och luktärt
Citron och gåsägg
Chili
Kronärtskocka, lime, sparris
Kottar

Nu återstår bara frågan vad Prince Charming ska ha i sin corsage. Han ville ha Edelweiss, men det är grymt svårt att få tag på... Nåja, han kan få hålla Sirius ett tag om han vill :)

Så sko-jigt då!

Mina skor är ju ett kapitel för sig, så det är bäst att vi avhandlar dem en gång för alla..

Min ursprungliga tanke (efter att jag insett att gympaskor inte går ihop med brudklänning hur mycket man än vill) var ett par vita "Mormors-kängor" eller ännu hellre ett par vita stövlar med snörning. Men problemet var att hitta ett par utan stilettklack. Slutligen fanns det bara ett par som gick att komma åt i Sverige. Mina "porrstövlar".

Jag var nöjd och glad även att stövlarna skulle kosta 1000kr. Problemet var att det aldrig kom. Jag väntade i flera månder och webshopen hade givetvis inget telefonnummer utan bara en mejladress som inte gav några svar.

I julklapp fick jag ett par helt underbara svarta kängor av Prince Charming, som dessutom var hemskt sköna att gå i. Så i januari bestämde jag mig för att det blir svarta kängor istället, och avbeställde de vita stövlarna.

Idag, kommer ett mejl från webshopen, som ber mig att ombeställa stövlarna om jag fortfarande vill ha dem. Jo, tack. Bara några veckor försent. Skulle inte tro det.

Så nu blir det svarta kängor, som passar utmärkt med den svarta väska jag ska ha. Ett tag övervägde jag också mina gröna nya stövlar, för att matcha mitt Skogliga tema, men jag sparar dem till brölloperesan :)

Så massor av shopingtimmar, ångest och en massa skor senare...

Här är de!

Inte så bröllopsaktiga kanske, men vem bryr sig? Och det lär bli destu roligare för gästerna om de tvingar oss att leka skoleken ;)

Jag skar mig inte ens på papperet!

Idag tog vi det första steget för att göra vårt delande av lägenhet, dubbelsäng, liv, katt (och eftermiddagens pizzarester) lagligt giltig. Eller rättare sagt, vi fyllde i hindersprövningsblanketten till skatteverket.

Det var rätt smärtfritt, två blanketter som gick kvickt att skriva ut från skatteverkets hemsida och fylla i. En för själva hindersprövningen och en för namnbyte, eftersom Fröken Skogsrå ska förvandals till Fru Skogsrå Charming. Det är nästan som i Mary Poppins när familjen heter Darling.. ;)

Vanligen så brukar statens blankett-galleri vara så korkade och komplicerade att inte ens de anställda på verket/myndigheten fattar hur de ska fyllas i. Hindersprövningen och Namnbytesblanketten var faktiskt ett (eller två då) undantag!

Vi behövde bara deklarera med ett X att vi inte är gifta, samt med två extra kryss att vi inte är hel- eller halvsyskon eller släkt i rakt ned/uppstigande led så vitt vi vet! Jag har svårt att tänka mig att man skulle vara ovetande om en sådan sak men i alla fall.. De tre kryssen var snabbt avklarade och sedan fick jag förklara namnlagen för Prince Charming som inte först trodde mig på att jag inte fick ta hans efternamn utan att gifta mig med honom. Det är ju så att för att få byta till ett efternamn så måste du antingen gifta dig med personen eller ta ett gammalt släktnamn som tex din mammas eller mormors flicknamn. Eller så får man hitta på ett nytt namn. Men jag har alltså ingen rätt att heta Andersson eller Pettersson om jag så skulle vilja!

Så nu får vi se om det kommer tillbaka några motargument från Skatteverket.
Kanske i form av:
"Nej vi tycker att ni är för unga, jag och kamrern i rummer bredvid anser att man bör var över 30 år."
" Nej, Fröken Skogsrå måste först genomgå en kurs i vett och etikett."
"Nej numera kräver vi blodprov och dna test."

Vilket de för övrigt gör i vissa amerikanska delstater, kräver blodprov alltså. Tack och lov att man inte bor där. I jämförelse med det kan man verkligen kalla den svenska hindersprövningen för smärtfri.

Mitt liv som... Fru?

Har ni tänkt på hur extremt orättvist det är egentligen? Det här med titlar! När vi gifter oss blir jag "Fru Charming" (även om jag ska behålla mitt efternamn som mellannamn, och blir egentligen "Fru Skogsrået Charming"). Jag blir FRU. Eller ännu värre: HUSTRU!! Fattar ni hur extremt trist det låter??!!

Det finns inte ett uns att sexighet i "Fru". De enda associationer jag får är till tanter med papiljotter som går på kafferep och skriker efter "Anderssonskans Kalle", och det osar inte "kom och ta mig" direkt.. Prince Charming och övriga brudgummar har det däremot bra, det fortsätter bara vara "Man" efter bröllopet, och blir alltså bara mer manliga. Så vida man inte kräver lite rättvisa och kallar dem för Make istället... Prince Charming blir redan nu olustig när jag säger att jag ska gå och Make-a av mig (dvs ta bort min make-up). Han kanske tror att jag ska lämna honom?? ;)


Skämt å sidor, nejdå, han tycker bara att själva uttrycket make-a av låter konstigt. Det är absolut inte så att han blir olustig av att jag går utan smink. Han är en förträfflig blivande make, han röker inte pipa, använder inte tofflor och kräver inte att jag ska vara tyst när han kommer hem. Och det är tur det för jag skulle inte göra mig som 50-talist fru. Se själva:

Men det här är ett problem för mig. Ett Skogsrå är enligt definition:

Skogsrået var skogens kvinnliga härskarinna, rådare över vilda djuren som hon ibland skänker till dem henne behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Framifrån är hon skön och tilldragande...

Hur ska det gå ihop med det här:

Fru är en artighetstitel för en gift kvinna. Under medeltiden var frutiteln en formell titel (latin:domina) reserverad för kvinnor inom kungahuset, riddares hustrur och högreståndskvinnor som gått i kloster.

Jag vill vara Skogsrå!! Jag vill inte vara en tant i städrock och papiljotter!!! Jag kräver en bättre titel än Fru. Får han en Fru istället för ett Skogsrå så kommer han ju tröttna efter en månad! Och gå i kloster ska jag också göra tydligen. Det blir bara värre och värre det här.

Kan vi inte lösa det här på något sätt? Vad säger du darling, får jag blir ditt "Äkta Skogsrå" istället?

Ut ur garderoben!

Japp nu är vi outade! I måndags eftermiddag gick jag på trötta ben till närmaste postcenter och postade våra inbjudningar. Det är nu officiellt att vi gifter oss inom kort och jag nynnar på "Past the point of no return" så fort Prince Charming kommer i närheten av mig...

De här inbjudningarna har verkligen "värkt fram", lika svårmodigt som en eftermiddag med Ingmar Bergman. Efter hysteriskt många timmars surfande framför amerikanska kort-försäljare/designers som fick mig att dregla ner hela tangentbordet försökte jag att skapa något liknande efter bästa förmåga. I alla fall något i samma anda. Det blev många timmars jobb i Powerpoint innan vi slutligen kom överens om en design. Sen var det bara att bestämma färg på kortet, typsnitt på texten och allt annat.

Jag handlade papper på Matton som vi studerade noga hemma, och test-skrev på för att se hur det blev. PC handlade kuvert. Jag slog mig lös på sidenband, lack och stämpel. Vi är inga pyssliga människor så jag vet inte hur det här gick till. Troligen var det bilderna av de amerikanska inbjudningarna som fortfarande fanns på min hornhinna.

Massor av papper och en ny skrivare senare satte vi igång, klockan 13:00 en lördag. Efter en timme var jag redo att diskutera möjligheten att bjuda in alla via telefon. Två timmar senare var det nära att halva gästlistan rök, enbart för att det var så tröstlöst att göra inbjudningarna. Desperat försökte jag förhandla med mig själv, att vi kanske hade kunnat göra dem enklare, typ post-its. Men vi tog oss samman och höll fast vid tanken att vi aldrig aldrig aldrig behöver göra om det här. Bara det är en anledning att inte skiljas (om man nu skulle behöva en någon dag när den andre inte diskat och man är sura på varandra..)

Vid 19:30 var vi tvugna att anse oss färdiga för den dagen. Jag hade tänkt att det bara skulle bli lite pyssel, med betoning på lite. Kanske 2-3 timmar på sin höjd. Istället försvann halva helgen. MEN, det viktiga är att inbjudningarna blev snygga och att vi faktiskt är färdiga. Trots mindre missöden (som att jag råkade skriva ut fel saker på 9 av de fina papper som vi behövde använda) och att bordet är fullt med smält lack.

Så på måndag tog jag med mig inbjudningarna till Hemköp. Det har redan blivit trångt med bröllop runt den helgen som vi gifter oss, så jag var grymt stressad över att alla skulle hinna bli inbjudna till något annat och inte kunna komma. Inte en dag till fick alltså förspillas.



Uppenbarligen var det fler som kände så för på Hemköps postavdelning var det kö. 10 personer efter mig som ville skicka kort eller hämta paket. Jag gick fram till kassan, bad snabbt om 36 frimärken (bara kassörskans min när hon rullade ihop bunten var givande) och betalade så snabbt jag kunde. Sen smet jag in i hörnet och ställde mig att sätta på frimärken vid ena kanten av trav/tipp-disken.

En gubbe i 50 årsåldern som uppenbarligen tillhörde det lokala gäng som mer eller mindre bor vid närmaste trav/tipp-disk tittade förstulet på när jag skred till verket med mina inbjudningar. Jag misstänker att han hade fått en uppenbarelse om Mary Poppins väska (som bara innehåller mer och mer), om han någonsin sett Mary Poppins det vill säga. Jag frågade inte, men vi kan anta det.

- Står jag i vägen för dig? frågade jag så vänligt jag kunde. Jag ville ju inte vara skuld till att han inte kunde förlora sin dagliga hundring på Tottenham mot Newcastle. för att jag råkade blockera rätt kupong..
Men jag stod inte i vägen. Dessutom hade jag nu gett honom uppmärksamhet och då kunde han ju prata med mig så länge jag inte flydde, och fly kunde jag inte. Jag hade fortfarande 25 inbjudningar kvar...
Han frågade om jag skulle skicka alla de där (Jo) och om det inte var jobbigt att sätta på alla de där frimärkena (no kidding..) och varför jag inte köpt frimärken med färdigt klister på (för att det stod 15 personer efter mig och för att jag skickar kort en gång vartannat år och hade glömt att sådant existerade). Sen frågade han om det var för jobbet jag skulle skicka alla de där, eller om det var privat.
-Privat, svarade jag. Ville inte förklara om bröllopet, då skulle han säkert bjuda in sig själv och tvinga mig att göra en inbjudan till..

Mannen vänder sig då bort och börjar diskutera min inkompetens i frimärkesinköp med en "kollega" i Hemköps travkunniga. De mumlade en god stund och mannen fick tilfälle att berätta den lysande anekdoten om hur han upplyst mig om den nya typen av frimärken. Jag är säker på att det var hans bästa dag på länge. Spetskompetens när den är som bäst liksom..

Precis innan jag ska gå vänder sig mannen om och tittar på min hög med inbjudningar som ligger där färdigfrankerade på disken. Han ser tvivlande på min hög och sen säger han halvhögt för sig själv:

- Privat... Nehe, det måste vara jobb. Ingen kan känna så där många människor!