Ten, nine, eight, seven, six, five...

Nedräkningen har startat. Om exakt ett år kommer vi att stå någonstans utanför kyrkan och vänta på att gästerna ska ta plats. Om exakt ett år och 15 minuter kommer vår vigsel att börja.

Det känns bra nu att det är mindre än ett år kvar, Det känns mera legitimt att vänta på ett datum som är mindre än ett år bort. Man får lätt för sig att folk tycker att man är knäpp och överdriven när man orerar över händelser som är längre bort än så. Som om vi bara låtsades att vi ska gifta oss, att det inte är på riktigt. Som en 15 åring som planerar bröllop med sin senaste pojkvän, till ett datum flera år framåt "bara hon blir 18".

Men nu är det mindre än ett år kvar. Jag kan nu referera till vårt bröllop "den 28 April" utan att förtydliga att det handlar om 2007, och inte 2006.

Det är soligt och fint väder och en klarblå himmel här idag. Jag hoppas att det är ett gott tecken, och att det är ett bevis på att vädret kommer att vara lika fint nästa år. Det känns som att allt som händer idag är ett tecken på hur det kommer att vara nästa år, lite som att det går att förutsäga framtiden.

Jag har ju redan förpestat mina nära och kära med frågor om vilka blommor som är utslagna hos dem, hur träden ser ut och hur varmt det är. De frågorna är de vana vid, vid det här laget. Men man måste ju fråga iaf.

Det ligger en blomstercheck här, som jag tänkte köpa en trevlig vårbukett för nu i eftermiddag. Egentligen hde jag velat ha pannkakor till middag, men det känns på något sätt för simpelt idag, så jag vet inte...

Hur många bridezillapoäng är det på att smygfira sin bröllopsdag, ett år INNAN man gift sig??

Det här går inte längre!

Hur ska man kunna planera bröllop under de här omständigheterna, när människor bara sätter käppar i hjulet för andra hela tiden?!

Jag talar naturligtvis om de fördömda kanaljerna på Svenska Akademien, och deras tanklösa sätt att brutalt beröva oss bröllopsplanerade brudpar på ett stort antal möjligheter, genom att helt enkelt avskaffa dem! På alla brudpars vägnar vill jag nu ställa dessa herrar till svars!

Vad ska vi nu ta oss till, utan alla baldakinbärare?? Vi hade behövt ett par som kunde ta ansvar för brudpällen vi ville använda oss av. Nu får den väl hänga kvar på väggen, eller ligga kvar i lådorna. Vi kan ju knappast själva hålla upp den, det blir ju som att gå in tillsammans under ett tjockt duntäcke...

Hur ska bröllopsgästerna känna igen brudgummen i all hans dandyelegans, och hur ska bruden kunna bli fagerlockig utan ett besök hos en koafför???

För att inte tala om ord som budoarstämning, frästarinna och kurtisant som hade gjort sig så bra till bröllopsnatten!

Risken finns ju att diverse bröllopsgäster (som vi tidigare berättat om) nu helt enkelt får ställa in sin försakelsevecka, och förkasta alla tankar på vackra klänningar i mindre storlek. Tråkigt för dem, men så går det när herrerna i Akademien får härja fritt!

Troligen är dessa herrar ogifta och därmed oförmögna att inse vilken glädje bröllop skänker, eller så har de helt enkelt inte råkat på alla de giftasgalna brudar som finns bland annat på Bröllopstorget. Eller så är de helt enkelt surgubbar allihop och tycker att vi borde kalmera oss...

De ersättningsord som Svenska Akademien erbjuder är dessvärre ett hån i sin brist på kärlek och romantik. Försök själva att få ett till bröllop med ord som: asylskäl och inkomstpröva.

Man får väl ändå vara glad att bloggen skapats, jag kände mig allt lite suddig i kanterna innan...

Välkommen på sångstund!

Det finns små fina bröllopssånger där man minst anar det. En sådan som speciellt har fastnat i våra huvuden, och som vi sjungit på de senaste sju åren, är tomtarnas sång från "Trolltyg i tomteskogen".

Nu, ska det bli ett bröllop
Vi gör oss klara för ett bröllop
Det blir en la di da da
dagen lång bröllopsfest

Tårtan står färdig i tomtens hus
Man jobbar, ja det vill jag lova
Nu ska vi väcka varenda mus
Ingen får ligga och sova

För nu, ska det bli ett bröllop
Vi gör oss klara för ett bröllop
Det blir en la di da da
dagen lång bröllopsfest.

Det blir en la di da da
dagen lång bröllop
buller bång bröllop
dagen lång
buller bång
dagen lång
bröllopsfest!

Jag har haft starka funderingar på om man inte kunde involvera denna låt i bröllopet på något sätt. Eller åtminstone få kantorn att spela "hockey-låten" typ två minuter innan vigseln börjar. (PC såg väääldigt skeptisk ut när jag luftade den idén.)
Däremot tänker jag inte tvinga PC att (likt Tor i filmen) bygga ett helt lusthus åt oss att vigas i. Det blir en kyrka för oss.

Perspektiv på tid

Fick en intressant fråga i kommentarerna *vinkar till Lisa* om hur jag orkar hålla på med planeringen under så lång tid. Det är en väldigt intressant fråga så därför tänkte jag svara på den!

Det korta svaret är att alla andra stora beslut i mitt (och vårt gemensamma) liv har gått så ohyggligt fort, och därför vill jag nu gärna för en gångs skull få dra ut på något. Suga på karamellen ett tag, hoppas och längta.

Jag flyttade rakt in i Prince Charmings slott (eller etta om man så vill) mer eller mindre den sommar som vi blev ett par. När han påpekade att jag faktiskt bodde hos honom mer eller mindre, så blev jag faktiskt överraskad. Jag hade föreställt mig att det skulle vara en lång och allvarlig process att flytta hemifrån, och inte minst att flytta ihop med någon. Att man skulle försiktigt ta upp frågan, höra sig för, berätta för föräldrarna och beställa flyttlass osv. Istället blev det så att den sista som fattade att jag flyttat hemifrån var jag själv.

Förlovningen var heller ingen lång process. På vår ettårsdag satt vi i soffan och tittade kärleksfullt på varandra och funderade på hur vi skulle fira den här dagen, med tanke på att vi inte planerat något och inte hade några större ekonomiska tillgångar. Jag fick en vild tanke i huvudet och skrattade till, PC frågade vad jag log åt.
- Jo, jag tänkte att vi kanske kunde förlova oss? sa jag.
Givetvis sa han JA och tre minuter senare satt vi i bilen på väg mot guldsmedsbutikerna i den lite större staden i närheten.
I guldsmedsbutiken höll de på att få spel på oss. Vi ville ju förlova oss idag, på vår ett-årsdag, och butikerna hade bara skyltexemplar. Ringar måste beställas i förväg!! Expediten försökte desperat övertala oss att förlova oss på midsommaraftonen istället (några veckor senare) så att de skulle kunna beställa och gravera ringar åt oss. Men vi var bestämda, vi skulle förlova oss på vår ettårsdag, punkt slut. Efter att ha fått samma negativa besked i alla andra guldsmedsbutiker i stan drog vi en chansning, gick tillbaka till den första affären och provade skyltexen. Och de passade! Båda hans och min! Så vi köpte ringarna, ograverde och hystersiskt spontant, mindre än 2 timmar efter min förstulna fråga. Sen satte vi oss på vårt favoritcafé och bytte ringar över varsin cappuccino.

När vi skulle skaffa katt var det likadant. Vi tog beslutet på lördagen och PC råkade nämna detta till en kompis. Två timmar senare ringer kompisen och meddelar att han vet en person som har en katt till oss. Dagen därpå hämtade vi det lilla monstret och han har varit vår älskling sedan dess.

Lägenheten vi bor i hamnade vi i av en slump. Jag skulle börja plugga i en annan stad och vi behövde någonstans att bo, och hittade en andrahandslägenhet som vi kunde få hyra 2 dagar innan uppropet. Ett år senare skulle lägenheten säljas och vi tänkte först hitta oss en annan att hyra. När vi sent omsider insett att stan lider brist på billiga hyreslägenheter var det bara att ge sig in och vinna budstriden för att inte tvingas bo på gatan månaden efter... Jo, vi bor kvar och trivs. Men jag tänker mig att de flesta tittar runt lite på olika prospekt innan de slår till på en lägenhet för hysteriska summor...

Så, eftersom jag aldrig någonsin surplat på livets kaffekopp, sugit på en karamell eller tänkt igenom de stora sakerna i livet, så bestämde jag mig för att vårt bröllop ska jag ta mig 17 dra ut på. Läääänge. Det enda stora i mitt liv som jag ska dra ut på längre än vår bröllopsplanering är (förhoppningsvis) vårt äktenskap!

Eller så kan man helt enkelt säga att jag tänker tillåta mig en väldig masa ställtid. Jag ser frame mot att fundera, bestämma mig, få ångra mig och dra hela tankegången en vända till. Att bara få surfa och läsa och dränka mig i bröllopsanknytna filmer/tidningar/radioprogram/böcker och få längta lite grann. Precis som Härskarinnan i Maria Gripes "Glasblåsarens barn" insåg, så behöver man få längta lite ibland...

Inget är så romantiskt som P1

Kopplingen mellan Sveriges Radio P1 och bröllop är väl inte alldeles självklar, men numera finns det ett undantag.

P1 Konsument sänder en serie om bröllop och inriktar sig i fyra program på bröllopsbudget mm.
Idag sändes det andra programmet, med Magdalena Ribbing som gäst. Du kan lyssna på programmen i efterhand på P1 Konsuments hemsida.

Jag gillade programmet fram tills brudparet som intervjuades kläckte ur sig den dum-söta kommentaren om att det faktiskt inte spelar någon roll vad bröllopet får kosta, och att det är sååå synd att allt ska handla om pengar, eftersom "vi gifter oss faktiskt för att vi älskar varandra".

Yeah Right!!!! Med tanke på att brudparet som sa detta lägger ca. 50.000kr på sitt ganska stora bröllop så kan man ju kosta på sig att kasta ur sig plattityder. Alla brudpar tycker att pengar är jätteviktiga för att de ska få sitt bröllop som de vill ha det.

Det är bara personer som _har_ pengar som har råd att slänga små fina kommentarer om "pengars meningslöshet" omkring sig.

Man kan få spykänslor för mindre.

Som man frågar uti skogen får man svar*

Det finns hurtiga människor om brukar påstå att det "finns inga dumma frågor!" Det är ju inte sant.

Jag ställer en massa dumma frågor nu för tiden, eller iaf en massa konstiga frågor. Jag anfaller både PC och resten av min omgivning med mina frågor, och stundom ringer jag även professionella människor och ställer frågor. Har ni aldrig sagt något, och sekunden efteråt tänkt att "det var en fråga jag aldrig någonsin trott att jag skulle få höra". Jag har passerat många sådana, och det är fortfarande ett år kvar innan bröllopet. Här kommer några exempel!



Till PC:

• Vad gillar du för mat?
• Vilken tycker du är den godaste pajen?
• Har du verkligen ingen favoritblomma? (Vid denna fråga tröttnade PC på mina frågor och föreslog maskros och hundkex.)
• Hur många öl dricker dina polare på en kväll?

Till min pappa:

• Har ni några krokusar än då?
• När blommar äppelträd och körsbärsträd?
• Vad gillar du för vin?
  
  

Till min mamma:

• Har du några stickbeskrivningar på en sjal?
• Kan man frysa bröd?
• Hur många kort på kyrkor har ni egentligen?
  
  

Till svärmor:

• Du har inga sajter där man kan kolla på blommor? (Frågat av svärdottern som dödar kaktusar.)

Jag kan garantera att alla frågor här ovan faktiskt är direkt bröllopsrelaterade. Någon annan gång ska jag lista de frågor som andra ställer till oss. De är faktiskt ännu mera underhållande...


* titeln är en ripoff av en gammal Sickan Carlsson låt från filmen Löjtnanshjärtan. Där hette den "Som man ropar uti skogen får man svar".

Vad som händer när man förtvivlat gärna INTE vill bli sedd som en Bridezilla

Inatt var det dags igen. Min mamma hade nämligen varit så snäll att hon ringde mig igår och tipsade om några fotografer på den ort där vi ska vigas, och det var ju jättebra, speciellt eftersom jag inte hittat just de fotograferna själv.

Jag har ganska bestämda tankar om hur jag vill ha våra foton. Det får inte vara så uppstyltade foton, utan de ska se mera levande ut, som om de var tagna som ögonblicksbilder. Inte titta rätt in i kameran och se glada ut alltså. Desutom vill jag ta dem ute, eller i omgivningen runt vår kyrka. Absolut inte inne på ett dammigt kontor framför en trist blå skärm!

(Nu kommer drömmen, den är lång, jag bara varnar er..)

Så inatt drömde jag att det var dagen innan vårt bröllop, och vi skulle in till fotografen vi valt för att bestämma hur vi ville ha våra foton, eller nästan övnings-stå alla poser. Fråga mig inte varför men så var det. Jag trodde att det bara skulle vara PC och jag, men helt plötsligt så dyker marskalken upp (han hade frackbyxorna och en t-shirt på sig) och det fick jag ju gå med på att det kanske var bra att han var med.

När vi får syn på marskalkens byxor kommer PC på att det kanske vore bra om vi också hade delar av våran klädsel med oss in till fotografen, och vi går till bilen för att hämta min slöja. Hela min utstyrsel ligger tydligen inslängd i baksätet på en bil, och jag tänker att jag inte ska hetsa upp mig för det. Upptäcker genast att mins löja trasslat fast sig i bakhjulet på bilen och är smutsig och trasig. Eftersom jag inte vill bli sett som en galen Bridezilla som flippar för minsta lilla, så skrattar jag bort det, drar fram slöjan och tar med mig den hela delen tillbaka till fotografens dörr.

Nu framgår det också att det var min systers bil, och att det var hon och hennes man som misshandlat min slöja på det sättet. Det får jag reda på eftersom syrran och hennes man nu också sällat sig till vår lilla grupp utanför fotografens dörr. Jag blir nervös för syrran sätter igång och propagerar för att korten ska se ut exakt som jag inte vill ha dem (så såg nämligen deras bröllopskort ut). Jag blir nervös men säger ingenting, det går säkert bra ändå tänker jag. Inom någon minut har även min tärna kommit dit, och sekunden innan dörren till fotografens studio öppnas står det plötsligt ett äldre par (varav mannen går på kryckor) och ska tränga sig före oss. Mannen snäser mot mig och jag får dåligt samvete. Jag försökte ju släppa förbi honom! är jag en sådan hemsk brud att jag inte ens bryr mig om de som är handikappade?!

Vi blir insläppta i studion. Bara det tycker jag är lite jobbigt, för jag trodde ju att vi skulle åka iväg och kolla på den plats vi ska fotas på! ad ska vi inne i hans ateljé och göra?? Blir ännu mera rädd för min syster fortsätter tjata om att vi ska ha studiokort, och jag känner mig helt överkörd. När jag ser mig omkring upptäcker jag att fotografen har sitt kontor inne i det gamla bageri/konditori som finns på den ort där jag växte upp. Orten ligger förövrigt cirka 8 mil från den plats där vi ska vigas, och jag undrar hur det kunde bli så vansinnigt fel. Varför bokade vi inte en fotograf på den ort där vi ska gifta oss? Fotografen ignorerar oss och ställer sig bakom disken och säljer kanelbullar till en äldre dam. Vi försöker tränga oss förbi damen för att sätta oss och vänta på serveringsdelen. När jag går förbi henne upptäcker jag att det är min farmor, men hon verkar inte alls glad att se oss. Samtidigt slår mannen med kryckorna efter mig och ropar något om brist på respekt för de handikappade, så jag duckar ochs kyndar mig mot cafédelen.

Borden är jättesmå, dessutom finns det ingen stol till mig så jag får försöka lluta mig mot väggen. Jag bara känner att allt är fel, fel, fel. Min syster och hennes man fortsätter att besluta hurdana kort vi ska ta. Jag tittar hjälplöst på PC, men han tycker bara att jag överdriver. Efter säkert en kvar har fotografen sålt alla kanelbullar han ska, och kommer bort till oss. Han har något i handen och jag hoppas nu att han äntligen ska visa oss några kort han tagit, så att jag kan få se att han är en bra fotograf och bli lugn. Men han har med sig två böcker om bröllopets historia, som han ger oss och tycker att vi ska läsa. Jag håller på att bli galen, och tänker att jag måste sätta mig ner och reda ut det här. Eftersom jag glömt att jag inte hade en stol, ramlar jag pladask på golvet och kan inte ta mig upp. Alla tittar på mig. Jag vaknar.

Kan någon säga mig vad det betyder??

Vinnare och vinare

Klockan är sent. Råkade vända mig om. Carl-Jan är på tv. Bara det är ju lite skrämmande.

Han gjorde reklam för ett lådvin, Gato negro. Jag undrar om det är gott? Skulle CJ våga göra reklam för ett vin som smakar äckel?? Har han inte tillräckligt med pengar ändå, för att slippa att hylla vin som smakar *hm* kattpink (på ren småländska)...?

Det här med vin är en historia för sig. Har ni någonsin tagit ut viner till en måltid ett år i förväg? Till en måltid som ni ännu inte vet vad den ska innehålla? Tänkte väl det. Normala människor gör inte så. De smiter in på bolaget på fredagseftermiddagen (eller torsdagen om de inte vill bli stämplade som helgalkisar) och väljer ut något passande till ankan eller vad de nu ska äta. Brudpar däremot, tillhör den mindre kategori mäniskor som väljer vin under konstiga former.

Jag gillar vin, och dricker det gärna. Men de gånger jag ska plocka ut en flaska så brukar det bara vara jag som ska bli lite glad och munter, och gärna lite upplivad av den goda smaken. God smak, skulle jag däremot inte alls påstå att jag har. Alltså har jag noll koll på vad andra gillar, eller vad som är ett "Bra vin" eller ej. Därför blir uppgiften att plocka ut ett vettigt vin som passar 50 personer en riktig plåga. Man kan ligga sömnlös för mindre... och det gör jag det också.

Hittade en passande blogg häromdagen, som kanske kan hjälpa till lite i det här avseendet. Vin(o)proffs heter den och recenserar vin då och då. Jag kan behöva all hjälp jag kan få. Hittills har jag komit fram till att vi varken ska servera

Liebfraumilch
Körsbärsvin eller
Blue Nun

I övrigt är det öppet lopp, och vilket vin som står som vinnare om ett år är svårt att säga. Man kanske skulle lämna ut en röstsedel med inbjudan??

(Förslag på lämpliga billiga, goda och ändå "fina" viner mottages tacksamt i kommentarerna!!)


Tror ni Carl-Jan skulle gilla denna??

Drömmar av silver...

drömmar av guld... ja tänk om man kunde få betalt i guld per idiotisk dröm man haft. Då skulle vi snart ha råd med vårt live-band till festen.

Det började för några veckor sedan med att PC berättade att han drömt sin första "bröllopsdröm". Det hade varit en månad/en vecka/ mycket nära bröllopet, och vi hade inte planerat någonting, så allt var hysteriskt stressigt.

I förrgår drömde jag att de pengar vi räknat med till bröllopet hade sjunkit och visade sig vara mindre än hälften. Där stod vi med massa utgifter och kunde inte betala. Jag tittade över budgeten igen så fort jag vaknade...

I natt kom den tredje. Det ringde en gubbe och sa att hans fru gett oss fel info om hyrpriset för lokalen. Enligt gubben (som var typ 300 år) hade frun gett fjolårets priser och vi skulle nu få betala tre gånger så mycket. HU.

I verkligheten är det ett år kvar och alla de stora sakerna är klara. Våra finanser har visserligen fått en törn, men beräknas återhämta sig. Lokalen var så billig att vi skulle klara även en sådan idiotisk prishöjning. Så jag är lugn.

Om jag ändå ska drömma, kan jag inte få drömma om hur vi ska lösa bordsplaceringen??

Your song

Jag har kollat på bröllopsfilm ikväll. Den här gången blev det Jennifer Lopez i "The wedding planner". En ganska söt film med sensmoralen att alla kloka kvinnor bör planera sitt eget bröllop, istället för att anlita en bröllopskonsult. Iaf om man vill behålla brudgummen för sig själv.

I filmen ägnar sig paren åt att välja ut "sin" sång, för bröllopet och sin första dans. I Sverige brukar vi ju vara mera traditionella och hålla oss till vals för brudparets första dans, men efter vad jag sett börjar det lossna. Nu för tiden svänger brudparet loss både till en tango, rumba eller den välkända dansen från Dirty Dancing.

Hur det blir med vår dans vet jag inte, vi är inget danspar precis. Våra likheter med Fred och Ginger sträcker sig inte längre än till 1 dans/året i enskildhet på vardagsrumsgolvet. Men än är undrens tid inte förbi.

Oavsett hur det blir så lider vi brist på en självklar låt, vi har nämligen inte en egen sång. Det blev aldrig så. Visst har det spelats en del låtar i bakgrunden under våra år tillsammans, men inte under några speciella stunder, och definitivt inga man vill minnas. Det starkaste musikaliska minnet jag har från vårt första år är "Prince Igor" som brukade komma fram på datorns playlist lagom till jag somnade (i vår första gemensamma säng på 90cm) och det är verkligen ingen sång man vill återanvända.

Ett annat alternativ är den sång som spelades alldeles för många gånger under den första resa vi gjorde ihop. Det var sommaren 1998, och den nya stora hitlåten var "Sommar och sol" med... (ja ni gissade rätt) Markoolio! För det första ska vi gifta oss på våren, och för det andra hatade jag låten redan då.



Det tredje alternativet... tja där har jag mig själv att skylla. Jag försökte nämligen vara lite förförisk och sensuell. PC var (och är) nämligen ett stort Depeche Mode fan, och jag - som varit hårdrocksälskare sedan 80talet- skulle försöka att snabbt sätta mig in i min älsklings musiksmak. PC hade till och med lovat att skicka mig några låtar på mejl, bara jag sa vilka jag ville ha. Jag hittade en sida om DM och började läsa igenom låtlistorna. Efter lite letande hittade jag en låt som jag tyckte var passande att be min kärlek om, och samtidigt passa på att vara lite flörtig: "Stripped". Så jag bad om den, och tyckte att jag var jättesmart. När låten äntligen var hemma satte jag förväntansfull igång den. Vi kan väl säga att texten var lite mörkare än vad som passar sig för flörtigheter... den handlade väl mera om någon som skadar sig än om någon som strippar för pojkvännen. Kort sagt tror jag inte att farmor skulle se poängen.

Jag har flera gånger försökte att skaffa oss en låt, men försöken har inte fallit väl ut. Jag antar att det helt enkelt är en sån sak som måste ske spontant.

Någon som har en låt att låna ut??

Hur många får plats runt ett stekbord?

Jag undrar hur många brudpar som vid någon punkt i planeringen suckat fram den gamla klyshan:
- "Men vi har ju ingen lokaaal..."
Finns det verkligen inget sätt att lindra deras lidande? Någon vettig nationell sammanställning av presumtiva lokaler? Fast då skulle väl skattmasen hitta dem och de svarta överkomliga priserna skulle bli vita och dubbelt så dyra.
Med tanke på att alla fester ändå lär sluta i köket, så kanske det är matbespisningen man borde satsa på att hyra..

Planeringen har egentligen gått oerhört fort, och det är fortfarande 12 månader kvar till den stora dagen. Inatt bestämde vi oss för att sluta mjäka över vilken festlokal vi skulle välja. Beslutet fanns ju redan på papperet, så varför inte bara ta det?

Jag har dammsugit internet för att hitta presumtiva festlokaler i den stad (med omnejd) där bröllopet ska stå. De mörka skogarna håller flera festlokaler än man kan tro, det är bara ett h-e att hitta dem. Ägarna verkar inte vara så intresserade av att göra reklam för dem. Jag undrar hur många brudpar som ringer varje år, och letar efter en lokal? De mest populära ställena måste ju ha en bokning varje lördag under sommaren, eftersom det troligen också ska in en del 30-årsfester och sådant..


Kan vi vara här kanske?

Åtminstone 10 lokaler har förkastats för att de är för små. Vi blir minst 70 pers och de flesta lokaler tar bara 5o. Där försvann alla klubblokaler all världens väg. Nåja, diplom från Gothia Cup är ändå inte så romantiskt..

En lokal har sorterats bort på grund av sin brist på porslin. "Hur sjutton kan man ha en lokal utan porslin!?" tänkte jag, i flera veckor faktiskt. Sen insåg jag att det troligen finns andra anledningar att äga en lokal, förrutom då att hyra ut den till brudpar. Vad de gör i en Hantverkarlokal vet jag inte, men troligen något mer avancerat än smörknivar. För att tillverka sådana krävs inte så mycket mera utrymme och logistik än en vedbod.

Fem lokaler har sorterats bort för att jag helt enkelt inte vet något om dem. Jag hittar deras namn på nätet, men inte ett ord om själva lokalen. Lokal-teasers!

Några lokaler har fallit bort därför att man inte får ta med egen mat dit, eller tvingas köpa mat från en bestämd firma. Eftersom vi vill bestämma det själva och inte betala 800kr/kuvertet så kan de behålla sina lokaler. Snikna människor! (Ja, jag ser ironin.)

Den populäraste lokalen i hela stan, som tydligen ska vara riktigt fin, föll på sin branta trappa. Eller rättare sagt, lokalen föll på att vi inte vill att någon av våra gäster ska falla i trappan.
17 barn x 2 föräldrar som föröker vakta dem = 34 oroliga vuxna som kommer att lämna bordet och vakta trappan = ett tomt festbord. Abab-vakt är inte aktuellt.

De sista tre lokalerna låg ganska jämnt på upploppet, men vinnaren hade ändå det bästa paketet (ett fullt utrustat kök, porslin, inga grannar som kräver tyst efter 01:00 och tillräcklig yta) utöver det bästa priset. I slutänden är det ändå pengarna som får avgöra, och att komma 1200kr under det budgeterade priset när man planerar bröllop är inte att förkasta. Det blir många skor, som PC skulle uttrycka det.

Viktigt?

Bröllop brukar ofta orsaka ambitiösa viktminskningar, eller i alla fall ambitionen att påbörja sådana. Huvudsakligen hos bruden.

Kollar man på de stora bröllops-sajterna så finns det tips och bantningsmedel överallt, det verkar vara en oskriven regel att alla brudar ska gå ner minst 5 kilo, oavsett om hon ansåg att hon generellt behövde detta eller ej.

Det är väl bara att konstatera att jag inte är så modern att jag insett vikten av brudbantning. Den moderniteten har inte nått in hit till de djupa skogarna. Dessutom så kan jag ju inte med god min låta PC bli snuvad på flera kilon Skogsrå! Det vore ju som att köpa en 2 kilos fläskfilé till vrakpris och sedan komma hem från affären och upptäcka att man fått med sig... en falukorv.

Däremot har seden med viktminskning anammats av diverse blivande bröllopsgäster. Tre systrar, en mamma och en toastmadam har redan deklarerat att de ser bröllopet som ett ypperligt tillfälle att fokusera sin viktnedgång på. Den blivande bruden ler och tar en kaka till.

Det är inte bra vikten som ska fixas. Det ska vaxas (aouch!) målas, klippas och tränas. Det senaste var en annons för tandblekningsmedel, kavat inlagt på en bröllopssida, med texten "Glöm ej". Det konstaterades i forumet att damen hade osedvanligt vita/lysande tänder. Skulle det verkligen se ut sådär? Och vad hade tandblekning med bröllop att göra egentligen?

Skogsrået, som alla vet har en mörkare sida (eller så var det det faktum att hon var mycket trött och då får en mycket trött humor) föreslog att de vita tänderna (liksom brudklänningarna och slöjan sägs göra) skulle symbolisera någon slags oskuld... men hejdade sig och avbröt tankegången. Nog finns det väl ändå vissa saker som svärmor inte behöver veta..

My knight in shining armour

Nu är det dags att tala lite om mannen. Ja, han jag ska gifta mig med alltså!

det finns faktiskt en sådan man, det här bröllopet är inget som jag bara hittar på. Det finns en mycket trevlig man som har friat till mig, så jag utgår ifrån att han visste vad han gjorde och är medveten om följderna. Vi kan kalla honom för... Prince Charming. Eller PC :)



PC friade den 26 februari 2006. Vi hade tagit oss en tur till Göteborg för att gå på konsert och det var då han slog till. det var i slutet på vår middag som PC gick ner på knä och ställde frågan, och jag var inte svår att övertala...

Det hela hände på "Restaurang ?" och tittar man runt på hemsidan kan man till och med se bordet där vi satt. (Läsare uppmanas att uppmärksamma hur väl restaurangens namn funkade för just denna begivenhet!)

Händelserna den 26 februari har fått två allvarliga följder (förutom den uppenbara):
1. Jag kan inte sluta prata om eller tänka på bröllop.
2. Jag kan inte sluta le.

Brist på rosa fluff?

Ni kanske tycker att bröllopsbloggen lider stor brist på det sedvanliga rosa fluff som brukar omfamna allt och alla vid bröllop?!

Detär meningen.



Faktum är att här inte ska vara något rosa. Vad trodde ni? Jag är faktiskt ett skogsrå! Här ska vara grönt, grönt, grönt och så möjligen lite andra skogsfärger. Det är en av de saker jag lovat mig själv inför det här bröllopet (det här förresten, precis som om jag gift mig sju gånger innan, eller tänker göra om det igen året efter..).

Andra saker jag lovat mig själv är:

• Inga duvor ska släppas ut. Inga fjärilar heller. Inga hundar ska bära in ringarna på en kudde, och det ska inte ställas fram några iskulpterade svanar. Nog för att jag är ett skogsrå, men alla stackars djur får faktiskt stanna i skogen..
  
  
• Ingen gnidenhet redan i inbjudan. Inbjudningskorten ska vara helt fria från kontonummer, önskelistor, hänvisningar till butiker eller små rim om att brudparet vill ha pengar. Vi ställer inte till med bröllop för att gå med vinst.
  
  
• Folk får komma i vad sjutton de vill. Jag tänker inte bry mig så länge inte någon kommer i sin gamla brudklänning.
  
  
• Jag tänker inte göra mitt bästa för att spöka ut tärnan i en färg hon avskyr och en klänning som inte passar hennes kroppsform och sedan kräva att hon betalar 500kr för att göra en frisyr som jag tycker att hon ska ha. Det finns alldeles för många brudar som lägger lika mycket tid på att göra omgivningen så missklädsam som möjligt för att de själva ska se så bra ut de bara kan.
  
  
• Ingen brudnäbb! Föräldrar får visa upp sina små knytten någon annan dag. Och de gör de så ofta det bjuds tillfälle. Men den här gången får de faktiskt sitta stilla.
  
  
• Jag tänker inte ha en enda rosett på min klänning! Inga puffärmar eller något annat som på något sätt liknar Carolas bröllopsklänning.
  
  
• Jag tänker inte kasta brudbuketten eller gå in med pappa. Jag kan gå själv och jag vill inte leka amerikansk bröllopsfilm, där 10 mer eller mindre hågade singlar ska kasta sig efter en blomsterkvast för att inte hamna på det inbillade glasberget. Herregud..
  

Om ni hittar mig i något som liknar bilden här ovanför, eller försöker övertala den blivande mannen att ha ett matchande mag-bälte, så finns det bara en sak att göra:

Slå mig. Hårt.

Hon är skogens rå

Om ni undrar över vad en Huldra har med bröllopsplanering att göra... så är det ganska långsökt, men vackert.

För många år sedan, ungefär ett år efter att Cecilia Wennersten kommit tvåa i Melodifestivalen med alla brudpars all-time-favourit-song "Det vackraste", så satt jag och lyssnade på en cd hos en kompis. På denna skiva fanns en sång med CW som jag blev helt förälskad i, och sången hette "Skogens rå".

Förutom att sången är otroligt vacker, mystisk och romantisk...
Förutom att Cecilia Wennersten är den sångerska som nog är mest förknippad med svenska bröllop...
... så har jag alltid känt mig (eller kanske hellre velat vara) ett skogsrå.

Här är texten, bedöm själva får ni se!

Gamla ramsor

Det finns ju en fin liten ramsa som handlar om vad bruden ska ha på sig.

"Something old, somethind new, something borrowed, something blue, and a penny for her shoe"

På svenska brukar man istället säga:

"Något gammalt, något fått, något lånat, något blått"

Jag vet ännu inte riktigt vad jag ska välja för prylar, eller vilken ramsa man bör gå efter för att inte drabbas av olycka... men jag lovar att inte bli riktigt såhär desperat...

Det är alltså officiellt

Efter många år tillsammans ska vi äntligen gifta oss. Vi ska gifta oss, och jag kan inte låta bli att skriva om det.

Startskottet har gått, mot ett datum som ligger cirka ett år framåt i tiden. Men innan dess finns det mycket att göra, och därför inbjuder jag er att delta, på mitt eget lilla vis.

Precis som skogsrået tänker jag vara rätt så mystisk, eller anonym som vi skulle säga om vi skulle vara lite mera moderna.

Välkomna!