Jag ser grönt!

Klockan är 23:04. Vi ska båda upp vid 07:00 imorgon. Vi har kommit halvvägs igenom den gröna högen med festprogram...

Samlat i ett häfte finns bordsplacering, en kort presentation om varje gäst (som dessutom ska vara snäll, rolig och underfundig) som jag slet med i flera veckor, skämt-serier på bröllopstema (jag behövde lyckligtvis inte rita dem själv), en välkomsttext, ett schema för kvällen och en massa "kul". Allt ska omslutas av ett grönt papper och häftas ihop. Vår skrivare tar självmord när som helst, han har fått skriva ut närmare 300 utskrifter ikväll...

Att jag ens har tid att sitta här och skriva är för att vi har slut på ett av bladen och måste vänta tills skrivaren kommer ifatt. Innan programmen är färdiga kan jag inte gå och sova så det är bara att vara vaken.

Att planera bröllop är som att campa på IKEA i 9 månader, för förhållabdet. Varje dag måste ni mentalt skruva ihop en byrå... Det tar på krafterna men ni gör det iaf ihop. Jag är mycket glad att jag gifter mig med en så pass modern man att han gör sin del av bröllopsförberedelserna. Annars hade jag avblåst det här bröllopet för flera månader sedan. Det finns ingen vettig människa som orkar med ett sånt här projekt på egen hand.

Jag gnäller inte. Det ska bli extremt kul. Det är bara det att just nu har jag inte TID att ha ett heltidsjobb som kräver min uppmärksamhet. Jag får sitta på lunchen och kafferasten och ringa runt till alla bagerier, cateringfirmor, tidningar, serveringspersonal och allt annat jag måste re ut. Och det är inte så mycket tid jag har kvar...

På lördag smäller det.

Jag säger bara en sak: Har du inte roligt på vårt bröllop så är det ditt eget fel. JAG har jobbat i 14 månader för att du ska ha kul. Skyll dig själv :P

Skynda skynda!!!

Det är nu mindre än en vecka kvar. På lördag gifter vi oss, och det är knappast mindre att göra nu än innan. Jag har massor att berätta (två möhippor, massa beösk hos fotografer etc, papperstrassel och brist på skor och brudvalsövning) men jag hinner inte!!!

JAg kan bara säga att jag berättar så fort jag kan, om inte innan så efter bröllopet...

Mina vänner och lite till

En stor fördel med det här bröllopet är att man en utsökt anledning att återknyta kontakten med människor som annars har ett lika fullt och trassligt liv som du själv. Är vuxna helt enkelt. Det är inte det att vi inte vill umgås eller prata, vi har bara inte tid eller hjärnkapacitet kvar när räkningarna är betalda för att minnas att ha kul. Det är därför Gud skapade parmiddagar, bingo och bröllop. För att få folk att hitta på konstgjorda möten så att de får en chans att ses...

Först fick vi ringa runt/mejla runt en vända för att kolla vad alla hette. Det är inte alldeles självklart, många har både barn och sambos som vi inte har riktigt koll på. Och i samband med det fick vi också en uppsjö av kortare möten och telefonsamtal där vi fick berätta den glada nyheten för folk. Alla fattade inte så snabbt. När jag skulle berätta för mitt äldsta tjejgäng så satt vi på ett fik några dagar före jul. Vi pratade om att det är så sällan vi ses. Jag flikande in att jag hade tänkt att vi skulle ses igen i april, för jag hade tänkt att ha en liten fest på. Förstulet la jag till att jag tänkte ha en vit klänning men att de fick komma i vad de ville...Det tog ett tag innan det tändes ett liljeholmens, men när det väl blev en låga så kom skiket också :)

Efter att inbjudningarna gått ut satte väntan igång. Visst vi skrev ett osa-datum och det är helt okej att folk tar sin tid på sig att svara, men jag är ju så NYFIKEN!!!

Nu hade vi ändå oändligt väluppfostrade gäster. Av 85 inbjudna hade 75 svarat innan tiden gick uit. Det kom telefonsamtal, personliga samtal, vykort, brev, Powerpointpresentationer (tack svärmor!), Icq-meddelanden och mejl. Tror faktiskt att det kom några "JA" på Teamspeak också. Det enda vi missat är telegram, röksignal, sms och brevduva..

Dagen efter osa satte vi oss i bilen och begav oss ut till skogen för att sätta tänderna i en hel helgs bröllopsförberedelser, så vi har inte varit lediga till att sätta oss och ringa runt. Ytterligare 7 personer meddelade sig dagen efter (telefonen var vidarekopplad) så nu väntade vi bara på 3 personer. Och som vi väntat. Det är nu över en vecka sedan osa gick ut och tre personer har fortfarande inte hört av sig. Vi har sökt dem men inte fått tag på dem. Det mest spännande är att en av dessa personer har en aktiv roll i själva bröllopet, och har ett hedersuppdrag. Var går gränsen för när man får bli en Bridezilla och bita huvudet av någon??? Får jag bli en smula arg?? Bara kasta lite handgarnater??

Ska man behöva anlita Hells Angels för att driva in en bröllopsinbjudan?!

Herregud vad tiden går!!!

Idag tittade jag på räknaren på vår bröllopshemsida, och det är bara 3 veckor och 3 dagar kvar!!!! Fatta hur lite tid det är!!! Lyckligtvis har det varit en extremt produktiv bröllops-planerings-helg som även inkluderade en möhippa (!) men jag har så mycket att berätta att jag får ta det i portioner...

Jag kan börja med att berätta att efter den här helgen så hade jag käkat så mycket tårta och bakelser att vågen visade 2 kilo plus. Det vill säga, två kilo mer än när jag åkte och redan då var det egentligen 4-5 kilo för mycket eftersom julen var trevlig....

Så, jag som egentligen inte skulle bli den där bruden som var tvungen att banta fått i måndags (inte ett dugg för tidigt) ett stort mått beslutsamhet och satte igång att viktväkta igen. Inte för klänningens skull, den provade jag i helgen och den satt bra. Men jag ska inte väga så här mycket och de underkläder jag lagt en mindre förmögenhet på är troligen inte lika förlåtande...

Så jag har käkat sallad och keso (ananas och passionsfrukts-keso, jättegott!) i tre dagar till lunch, och idag gick (!) jag hem från jobbet. Det tog nästan en timme. Nu firar jag mina framsteg med påskgodis.

För dem av er som fortfarande tror på snabblösningar via TV-shop kan jag rekomendera den här sidan. Riktiga människor som använt produkterna skicker och berättar hur det var.

Det gulligaste någonsin.

Vill ni veta vad kärlek är?

Det här är kärlek. När vi är 60 år så hoppas jag att vi är lika coola som de här paret. Det är kärlek.