Wanted: Ingrid

Så här ser jag INTE ut. Det är synd det. Eller tur, hur man väljer att se det.

Det är nämligen så att hembygdsföreningen i Stöde tänker ordna ett bröllop åt en villig flicka som liknar Ingrid Bergman, till minne av den kända skådespelerskans bröllop med Stöde-killen Petter år 1937. Det var Ingrid Bergmans första bröllop/äktenskap (av tre) och de gifte sig i Stöde kyrka den där sommaren för längde sedan, då Ingrid fortfarande inte var världskändis utan bara känd i lilla Sverige.

För den som (till skillnad mot mig) har den stora turen att vara vackers om Ingrid Bergman väntar ett bröllop i Stöde kyrka, med en bröllopsklänning som liknar den Ingrid bar då och middag efteråt. Allt på bekostnad av Stödes föreningar.
Vad det kommer att kosta den blivande bruden? Tja för det första får du alltså inte välja din egen klänning, middagen och alltihop kommer att bli ett stort mediaspektakel och du kommer att få påhälsning av dels Ingrid Bergman och Petter Lindströms dotter Pia, plus en del åderstigna Stöde-bor som bevittnade bröllopets förlaga 1937.

Bröllopet beräknas till sommaren 2007, 70år efter den stora händelsen. Om bruden får välja sin egen brudgum, eller det redan finns en utsett är oklart. Risken är ju stor att ordföranden i Hembygdsföreningen har en son som heter Petter, är i giftasvuxen ålder och har svårt att få en dejt... Kanske alltsammans är en välmenande mors sätt att skaffa en tjej åt sin son, som är över 40 och aldrig varit utanför kommungränsen? Vem vet.. Om ingen anmäler sig så kanske lilla mamma blir desperat. För alla som liknar Ingrid Bergman och lever i närheten av Stöde utfärdas härmed en varning!

Nåja. Eftersom jag knappast liknar Ingrid så behöver jag inte oroa mig. Jag bor inte heller i närheten av Stöde (som ligger mellan Sundsvall och Ånge) så inte ens i den sista desperata tvångsvärvningen bör jag kunna komma i fråga.

Personligen så liknar jag mera... Minnie Driver. PÅ de kort där hon inte är så snygg.

Censur.

Idag tänker jag prata om underkläder, så alla känsliga människor (eller mig närstående) om bedes ta en kaffepaus/hålla för ögonen och sjunga ninanininana-ninanananina medan jag skriver detta. Jag önskar att jag hade något mera sedesamt att blogga om, men, det är det här som är nytt. Inget att göra åt.

(Varför "Ninn-ar" du inte??)

Det är nu mindre än 6 månder kvar till bröllopet, och klänningen är INTE beställd. Jo, jag känner av en mindre stressrelaterad ångest över detta. Men det är ju inte som att köpa en tröja direkt. Innan jag kan beställa måste jag nämligen ta mina mått, och för att kunna ta mina mått så måste jag ha:
1. Rätt underkläder
2. Rätt skor

Det är liksom ingen idé att mäta sig i den vanliga sport-top:en om dina bröst sedan kommer att sitta någon helt annanstans på bröllopsdagen, när du shoppat nya underkläder. Vilket de flesta gör. Handlar underkläder alltså. Hur andras kroppsdelar är placerade på bröllopsdagen vet jag inget om. Men de flesta av oss har inte silikon utan mera rörliga delar, på gott och ont.

Speciellt ont är det när man inte är en B-kupa och kan shoppa loss på HM, eller Lindex. Man känner sig lätt som en abnormitet när man letar sig fram på gatorna efter en affär som har underkläder in din storlek (som INTE är i beige eller är modell mormorstrosa). De enda underkläder i vanliga butiker med rätt kupstorlek måste man vara jättestor för att ha på sig. Inte ens när jag hade ett BMI på över 40 hade jag en omkrets som motsvarade min kupstorlek, inne på Lindex dvs. Men nog tjat om det.

Så jag begav mig till en sån där liten affär som inte är mer än ett hål i väggen. Golvytan på vår toa är större. Men villken känsla det var att för en gångs skull mötas av färger och mönster i sin egen storlek, istället för de beiga tälten som lätt skulle kunna ha modellnamn som Gdansk och Murmansk. Tyvärr kommer ju underklädesbutiker med ett extra gissel: affärsbiträden. Jag vet inte hur det är med er, men jag är inte så värst förtjust i att få små snitsiga brudar i halva min storlek med mig in i provrummet. Jag vet inte varför de envisas, kanske för att de behöver motivation till att inte äta cheeseburgare?

Men, nu när jag ändå var där beslöt jag mig för att bara flyta med och för en gångs skull utnyttja tjejen som var där. Jag sa vad jag ville ha, och slapp leta i hyllorna och bli hysterisk över vilken storlek som var rätt. (Kan säga att resultatet var skrämmande nog ändå, alltså vilken storlek det slutade på.) Tjejen var hjälpsam, och efter 20 minuter i provhytten, och ett antal goda råd var jag redo att göra mitt inköp. Ett tag var jag redo att gå på hennes förslag, men efter lite eftertanke insåg jag att det bästa jag kunde göra var att välja det jag helst ville ha. Så jag gick emot expertisen, och kom därifrån med exakt de kläder jag föreställt mig. Dock till ungefär dubbelt så hög kostnad som jag föreställt mig, men det var det värt. Tjejen var nämligen en extremt bra försäljare, en sån som får dig att handla men ändå inte vara påträngande eller tjatig. Men det avancerade strumpebandet (jag lovar det var brett och med spetsar för en hel slöja) för 300kr lyckades jag ändå tacka nej till. Vi ska ändå inte ha någon fånigt kast med stumpebandet, så det klarar jag mig utan. Jag kan dra ett varv med silvertejpen om det ska vara så. Det passar in med färgtemat också för den delen.



Väl hemma, men Prince Charming ute ur slottet för kvällen, gjorde jag slag i saken och krängde på mig hela ensamblen och gick lös med måttbandet. För det första: Minns ni kyskhetsbältet från ett av mina tidigare inlägg? Jag tror att det måste varit lättare att ta sig UR det än det var att ensam ta sig IN i de kläder jag köpt. Jag planerar nu att lägga till en extra timme till påklädning på bröllopsdagen, för det var minst 24 år sedan någon annan hjälpte mig i mina underkläder, och jag känner INTE För att återuppta det på min bröllopsdag. Speciellt inte eftersom det knappast är "My Little pony-trosor" jag köpt..

För det andra: VET ni hur svårt det är att mäta sig själv? Överarmsmått till exempel? Eller att mäta hur långt det är från ena axeln till den andra? Bara att hitta midjan var ett äventyr för sig.

NÅja, jag fick mina mått och tog mig ur kläderna. Jag låg inte och sprattlade som en skalbagge på rygg när PC kom hem (alltså, om man lägger en skalbagge på rygg så är de väldifgt hjälplösa för de kan inte vända sig. Det var INTE en snuskreferens!! FY dig!) Nu väntar jag bara på att få hem mina skor så vi kan ta det sista måttet (höjd/längden på klänningen).

I grund och botten är allt det här extremt fånigt. Jag skulle vilja se den brudgum som har sådana här problem med sina boxershorts till bröllopet, och som får överväga att be sin marskalk om hjälp att komma i dem.

Brudar är patetiska...

Hört om ett steg fram och två tillbaka?

Så kom då den där helgen då vi skulle hinna med "allt", dvs att fira 1 75-årsdag, 1st 25-årsdag, hälsa på 3 föräldrar och övriga släktingar samt titta på våra (redan bokade) festlokal och kyrka. Vi hade fyra dagar på oss, och vår semester inkluderade även 80mil resa i bil. Låter det avslappnat?

Jag visste redan innan att vi har 1 chans och bara 1, att kolla ordentligt på festlokalen innan dagen innan bröllopet när vi står där och ska in. Vi har noll chans att komma på saker vi glömt att kolla, och lika mycket möjlighet att åka dit igen och kolla allt det där vi kommer på i efterhand. Här gällde det alltså att vara effektiv. En hel vecka innan samlade jag de mest varierande punkter på en lista, allt från hur porslinet såg ut, till om vi fick slänga sopor i deras soptunna och att lokalisera brandsläckarna. Det slutade på cirka 50 punkter, varav flera skulle kompletteras med foton. Listan skrevs ut och jag packade ner block, penna, kamera och var sitt måttband (sånt där som snurrar ihop sig!) till mig och PC. PÅ vägen upp försökte jag förbereda PC på att jag troligen kommer att vara pinsamt petig, titta på exakt ALLT och att hela "titten" troligen skulle ta närapå en timme. Jag vet inte om han trodde mig, men han såg inte blek ut. Då.

Väl framme tog det ett tag innan vi lyckades skaka av oss tanten som öppnade lokalen för oss, så att vi kunde koncentera oss på att checka av våra punkter. PC gjorde ett föredömligt jobb med att undanmanövrera tanten till köksregionen och förevisa porslinet medan jag mätte allt jag såg. Vi fotade (jag med kamera och PC med mobilen) vi ritade planritningar (jag), mätte bord (jag), vi kollade, frågade och kollade lite till. Vi till och med lånade en cd av tanten så vi kunde testa ljudanläggningen. Hon hade med sig en egen cd så vi spelade "In the mood" på så hög volym vi bara vågade, och konstaterade att högtalarna var helt okej. Jag tror att tanten uppskattade att slippa den cd med "Farbror blå" som vi hade med oss...
Det tog cirka 45 minuter, och efter det var det inte många kvadratcentimetrar som vi inte kollat upp och bockat av. När vi sedan kompletterade våra upplevelser och insikter så insåg vi att vi gjort ett mycket bra jobb. Samt att lokalen var så mycket bättre än vi hade kunnat tro.

Fördelar som vi inte visste innan:
1. De ska måla om. Hej då fula furuväggar, hej och välkommen vitlassyr!!
2. Vi slipper städa, det ingår i priset!
3. Det finns både ljud och mikrofonanläggning.
4. Det finns ett piano (syrran har lovat att leda gästerna i Tweenisarnas sång, med rörelser, om bara solisten kompar henne..)
5. Det finns massor av bord och stolar, inte ens jag kan finna möjligheter att göra slut på dem.

Vi är helnöjda!

..............

Så kom då söndagen och jag blinkade så vackert jag kunde och fick PC att följa med på The Castle Tour. Vi skulle nämligen och titta på den kyrka vi bokat, som är en slottskyrka. Det vill säga att den ligger inne i ett slott.

Vi åkte dit, betalade vårt inträde (det kostar att gå på museum) och började att titta runt. Slottet var fint. Vi närmade oss kyrkan. Kyrkan där vi skulle vigas. Vi tog ett andetag och väntade på det stora ögonblicket! Aaah.. *håll andan med mig nu för största möjliga effekt*

Kyrkan var...trång. Liten. Inte särskilt spännande alls. Visst var den fin, och liten. Mysig. Men...jag mindes den större. Jag mindes vara betydligt mera lätttillgänglig. Jag mindes den från mitt besök i 4:e klass och då såg den INTE ut såhär. (Jo, det gjorde den säkert visst, men i mitt huvud såg den inte alls ut så.) Den där känslan som jag väntat på, att "WOW här ska vi gifta oss" kom inte. Det mest spännande med kyrkan var inte kyrkan utan slottet. Vi såg inget piano, kunde inte fatta hur vi skulle få plats med ett kamerastativ utan att sticka ut ögonen på prästen (känns mer som katolska kyrkan än svenska kyrkan..) och dessutom blev VI andfådda av att ta oss upp till kyrkorummet. Vi har ett antal gäster som inte är purunga och knappast hoppar kråka varje eftermiddag för skojs skull. Och kyrkan såg ut som den gjorde, mer som ett rum i slottet än som en kyrka. Faktum är att rummet innan, med höga fönster och en gigantisk flygel, kändes mera inponerade.

Här står man nu. Med bokad kyrka, städslad präst (tagen från en annan kyrka) och känner att det inte känns rätt. Vad gör man? Man åker och kollar på alternativen, fort som bara den! Dels för att det var 6 månader till bröllopet och de populäraste kyrkorna blir bokade fort, och för att jag skulle vara på 25-årskalas om inte alltför lång tid.

När vi steg in i domkyrkan så kom den. Den där känslan som jag väntat på. Den där, när det drar ihop sig lite i magen, man drar efter andan och man känner att här är något speciellt. Jag har alltid gillat stora kyrkor, den enda bröllops-dagdröm jag någonsin haft har varit om domkyrkan i Visby och inte om slottskyrkan. Och visst, det var inte Visby vi stod i, men känslan var densamma. Det här kändes rätt.

Vi tog några bilder (eller ja, många), köpte vykort och tittade runt. Nu var det bara att åka hem och släppa nyheten att vi bestämt oss för att riva upp alla planer och börja om från början, samt att hoppas på att domkyrkan inte skulle vara upptagen... För säkerhets skull så tittade vi på två alternativ-kyrkor till på vägen hem under måndagen, så att vi inte skulle stå rådlösa om domkyrkan var upptagen. Eller full med renoveringsställningar och liknande, som jag läste om på deras hemsida första kvällen hemma...

Idag ringde jag (vi snabbspolar förbi ett antal samtal till fel person och till telefonsvarare). Kyrkan var upptagen, men inte av brudpar utan av konfirmander. Men kunde vi ta det klockan 17 så var det inga problem, och de skulle hinna städa mellan också? Givetvis gick det bra! Och renoveringarna skulle ändå inte påbörjas förrän efter sommaren, så vi slipper få målarfärg i håret! Så jag bokade raskt domkyrkan, avbokade slottskyrkan, och ringde upp vår präst för att se om han nu också kunde byta kyrka och följa med oss. Det var däremot mindre säkert, men han lovade att kolla och göra sitt bästa, och han var som alltid extremt sympatisk och trevlig.

Slutet gott, allting gott. Det känns bra i magen igen, och solisten får en större scen, som jag skämtade med henne ikväll. Frågan är bara hur galen man får bli över en magkänsla? Fast, om jag inte följde magkänslan så skulle jag inte ha min underbara Prince Charming, så jag kanske är förlåten... Jag vet inte om det bara var tur, eller så berodde vår lyckosamma ändring på att jag i söndags skänkte två extra kronor till kyrkan när jag köpte av deras vykort samt att jag kontaktade Gud för ett samtal mellan fyra ögon. Uppenbarligen så lyssnar han på förnuft, och troligen mer på känsla ;)