I huvudet på en brud...

Jag missade att berätta en sak. Vad jag tänkte på under vigselakten.

Var det på om maten skulle räcka tror ni? Kanske om svårigheterna att leva tillsammans och vilka djupa ord som prästen gav oss på vägen? Om hur fint allt var och att vi nu skulle dela livet tillsammans? Om min rumpa såg stor i den här klänningen?

Nej inte ens det.

Jag upptäckte en bit in i vigselakten att Prince Charming darrade. Nu var det nog knappast så att han darrade av rädsla för att behöva tillbringa evigheten med mig, utan för att han var ovan att stå upp så länge och att det var ansträngande och ovant att stå stilla. Men jag blev orolig att han skulle svimma. Och så började jag förbanna mig själv för att jag inte i god tid förberett honom på hur man motverkar svimnings-attacker under en vigsel:
Genom att vift amed tårna, att andas djupt, att byta ben, spänna en kroppsdel i sänder och sedan slappna av i den, genom att ta med en vattenflska att drick ur precis innan så man inte får vätskebrist.

DET stod jag där och tänkte på. Jag vet inte om jag trodde att jag skulle kunna kommunicera det här till honom med hjälp av telepati eller så. Men jag tänkte på det i minst 5 minuter.

Jag har tänkt på saken...

... och snälla prästen: jag förlåter dig! ;)

När allt kommer omkring finns det värre saker du kunde ha gjort. VI är väldigt tacksamma, både jag och min man att du inte är squaredance-caller eller extraknäcker på Bukowskis.

Bröllopshemligheter

Alla bröllop är inte en dans på rosor, och alla brudar är inte väna och nöjda.

Läs själva...

True bride confessions

Bröllopsdagen III

Då kommer jag på att jag missat att be mamma om en näsduk. Jag som har snörvlat varje gång som solisten sjungit på sololåtarna i telefonen, hur ska jag klara mig igenom hela vigseln?! Snabbt som attan vänder jag mig mot tärnan och väser att hon ska be mamma om en näsduk när hon kommer fram, och sedan så kommer jag att vinka till henne när jag vill ha den. Tärnan ser chockad men ändå samlad ut över att NU få ett nytt oannonserat uppdrag, men hämtar sig.

Musiken börjar spela, "Athem" ur Chess i "upphottad" version. Kantorn gör det superbra. Hand i hand går vi uppför gången. Det är en massa människor i kyrkan och jag försöker att både titta och inte titta på dem. Jag anstränger mig för att gå långsamt men tycker ändå att vi springer fram. När vi når trappstegen klarar jag dem perfekt utan att halka (som jag gjorde på övningen, då utan stor kjol fast i skor med fjolårets långa tå.. jag fick helt enkelt inte plats med hela foten på trappsteget då!) och vi är framme!

Prästen hälsar välkomna och vi tar sats för att sjunga första psalmen, och tar upp psalmboken från räcket framför oss. Kantorn imiterar fågelkvitter en lång stund innan "Likt vårdagssol i morgonglöd" sätter igång på allvar. (Det är här som Prince Charming inser att vi också ska vara med och sjunga. Och att det står en mikrofon bara några decimeter från oss...) Vi sjunger så gott det går och jag tycker att det är riktigt skönt att få använda rösten lite och dra in luft i lungorna för att fixa sången. Det känns inte som att stå på scen, utan bara tryggt fast allvarligt och stort.

Psalmen tar slut och så blir det dags för bön och bibelorden som vi valt:

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?
(Höga Visan 8:6-7)

Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör , vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst
– endast döden kan skilja oss åt.
(Rut 1:16-17)

Sen överlämnar prästen till solisten som placerat sig bakom pianot och börjar spela. Den första låten är "Som en saga" av Victoria Krantz. Den är så vacker och hon spelar så fint. Det hörs att hon är nervös men det är minst lika vackert som i telefonen ;)

Nu är det dags för själva vigselakten. Jag får lämna ifrån mig buketten till tärnan och får samtidigt en tuss med beiget papper i handen. Mamma hande ingen näsduk så jag får hålla tillgodo med hushållspapper ;) och stoppar in det i ärmen på klänningen. Prästen frågar om vi vill ha varandra och vi svarar JA. Prince Charming får till och med en liten "nick" när han svarar, som för att förtydliga att han verkligen menar det ;)
Prästen får ringarna av PC, nej då han hade inte glömt dem. PC hade däremot problem med var han skulle göra av dem så prästen fick upplysa honom om en bra ficka på fracken, medan jag "pudrade näsan" tidigare.. SÅ, tillbaka till handlingen. Prästen tar ringarna och lämnar tillbaka dem. Det är nu vi ska lyckas med konststycket att hålla i dem med två fingrar båda två, och inte tappa dem. Vi övade till och med på det här kvällen innan! Men det går bra. Vi håller i ringarna och säger våra löften, och nu känns det inte ett dugg knasigt eller konstigt. Bara stort. Fast när vi kommer till orden "Tills döden skiljer oss åt" ler både han och jag en aning bredare, eftersom vi har en gäst i någon av kyrkbänkarna med det lätt speciella smeknamnet "Döden"...

Att trä på ringarna går också bra. Vi tappar dem inte och behöver inte krypa runt på golvet och leta efter dem. Sen är det dags för en ny solosång: Somebody av Depeche Mode. Nu tar det inte lång tid innan jag börjar gråta. Jag bara skakar av gråt, fast jag gråter tyst (inget bröl!) och tänker att jag måste se helt vansinnig ut. Jag håller PCs hand hårt, hårt och njuter av stunden. Skakande av gråt visserligen, men ändå. Det är ju glädjetårar!

Efter sången kommer först vigseltalet där prästen lyckas arbeta in en hel del underfundiga referenser och sedan det kritiska momentet: Knäböjning. Nu gäller det att inte snubbla, ha sönder kläninngen eller hänga som en hösäck över räcket. Också detta går bra, även om jag inte kan den nya bönen utan måste titta i vigselprogrammet. När vi sedan ska resa på oss faller papperstussen ur min klänning, så jag böjer mig snabbt ner och tar upp den (och ser i ögonvrån att prästen var halvvägs ner han också ;) Det kan ju inte ligga brunt papper på golvet!

Så den tredje solosången, solistens favorit: The broken road av Rascall Flatts. Den är så vacker och hon gör den så bra. Jag håller PCs hand och vi njuter av sången. Den är över alldeles för fort...

Det är nu prästen kommer till sin VIGSEL-KUPP!!!

Efter välsignelsen tittar han illmarigt på oss och säger "You may now kiss the Bride!" och ser sedan mycket belåten ut! Präst-***%&¤@!!! Vi som hade bestämt så riktigt att vi verkligen ville kyssas på kyrktrappen, som man gör enligt svensk tradition!! Jag som hatar när man leker amerikanska film-bröllop och tvingar prästen att göra såhär och på ENGELSKA dessutom! Vi gick igenom hela vigselakten på torsdagen och inte 17 smög han in någon kyss då, han frågade inte om den heller och vi sa inget. för vi ville ju ha det som den svenska vigselordningen är: kyssfri!! Inte **&%¤*@ trodde jag att jag skulle vara tvungen att kontrollera att prästen inte tänkte bryta mot vigselordningen!! Det är ju lika absurt som att jag skulle behöva fråga:

Är det säkert att du inte tänker ta in några dansande apor under vår vigsel??

Så nu står vi där och han säger "You may now kiss the bride". Vad gör man? Protesterar? Nej, man ser förvånat och uppgivet på varandra och kysser varann. Skit också...

Jahapp, en sista psalm och sedan är det över. Vi vänder oss om och låter fotoblixtarna regna över oss. Jag väntar på att de ska fota färdigt medan Mendelsohns brudmarsch ljuder från läktaren, jag väntar så länge att prästen tyckte att han behövde sjasa iväg oss...Som om Mendelsohn skulle vara för kort... ;) VI går nedför gången, nu gifta.

Innan vi når kyrkporten smiter vi in i närmaste dörr. Det är ett hemskt litet utrymme, med en trappa som leder upp till läktaren och några bokhyllor. Det känns lite som Harry Potters rum under trappan, mysigt. Vi tittar på varandra, vilar lite på trappan och kramas. Gör vårt bästa för att ta in att NU är vi gifta. Vi tar det lugnt och låter gästerna få samla sig utanför kyrkan, det känns inte som någon brådska. Lite hångel och sedan skriver vi våra namn i kyrkans "Gästbok".
...

Time to face the music.

Vi kliver ut på trappan och folk tar mer bilder. Det hurras för oss. Sen står vi där och ingen vågar varken kasta ris eller komma fram, så vi kliver ner från trappan och då kommer riset över oss. Jag får ris i munnen. :)
Men ingen vågar komma fram nu heller, alla står så strikt uppställda på varsin sida och vi vet inte vart vi ska ta vägen. Det finns inte så mycket att göra mer än att gå direkt in i bilen, som nu har kört upp. En släkting, som bara var med i kyrkan, kommer fram och grattar, men resten håller sig på behörigt avstånd.. Så vi kliver in i bilen och beger oss iväg på en åktur, mot festlokalen. Chauffören kör på små skogsvägar ute på landet, genom små små byar och förbi några gamla kyrkor. Vi får en stund för oss själva och gästerna hinner till festen...

Jahapp. Nu är det "bara" festen kvar!!

To be continued..

Visst hade det varit underbart...

När vi valde tårta till bröllopet stod det slutligen mellan ett slott och en mera traditionell vit tårta.
Vi valde den traditionella, men jag lär ju fylla år någon gång också ;)

Fast galna tårtor kommer mer och mer, så för den som har ljuva minnen av sena kvällar med Nintendo 8bits kan ju alltid slå till med något sånt här:

Bröllopsdagen II

Under tiden som allt detta spännande händer har Törnrosa (förlåt) dvs. Prince Charming vaknat och druckit kaffe, snitsat till sig i duschen och umgåtts med katten. Marskalken dyker upp vid 13:00-tiden och då beger de sig in till den närbelagda orten för att inhandla spännade saker till bröllopsnatten. Eller rättare sagt, ett pack med nya boxer eftersom Skogsrået muttrat att hon minsann förväntar sig något stiligt. Dessvärre gjorde butikens dåliga ordning att männen av misstag återvände hem med ett storpack y-front... tack gode gud att jag inte behövde uppleva dem på bröllopsnatten! Så kan det gå när man ska handla under tidspress ;)

Därefter drack herrarna kaffe (utan konjak eftersom marskalken skulle köra dem in till stan) och marskalken - som för typ 24 timmar sedan insett (äntligen) att det faktiskt förväntades saker av honom under den här dagen- fick en snabblektion i vad han förväntades göra under själva vigseln. PC (med nyfunna talanger i origami!) fixade med hjälp av en tidning till små figurer och en kyrka så han kunde visa var den rätt nervöse marskalken skulle stå. (När Skogsrået och PC återvände efter några dagar och Skogsrået fick se tidningen/kyrkan påpekade hon att prästen såg ut som en skorpion, vilket PC glatt förkunnade var totalt avsiktligt.) Sen svidade de om och svor eder över diverse knappar och konstigheter som skulle till. Vid 14:15 hade killarna (som det var sagt) begett sig till staden, för att träffa bruden och tärnan vid 15:00. Så blev inte fallet...

PC och marskalken kliver ur bilen framför slottet där vi skulle plåtsas och förväntar sig att träffa på en brud som är lätt stressad över att de kommer 2 minuter sent. Men det finns ingen brud på parkeringen. Och det kommer ingen de närmaste minuterna heller. PC ringer till brudens mobil för att kolla var de är...

*scenbyte*

Det ringer i min telefon, givetvis ligger den i tärnans jacka i baksätet och jag sitter fastspänd med två buketter i händerna! Tärnan lyckas krångla fram mobilen, utan att ta ögonen från vägen, och jag svarar. PC undrar var vi är och jag försöker att låta förtroendeingivande när jag skarvar en del och försäkrar att vi kommer så fort vi kan och att vi är minst 5km närmare än vi egentligen är.. Vi lägger på, tärnan trampar gasen i botten och vi gör vårt bästa för att hinna in i tid... Jag tackar tärnan för att hon är min tärna, för just idag visar det sig att det är extra viktigt att ha en tärna som är bra på bilkörning! Tärnan ler brett, jag tror faktiskt att just bilfärden var den del hon uppskattade mest under hela dagen ;)

När vi svänger in i stan är klockan mirakulöst bara 15:30! Jag letar fram mobilen och ringer upp PC för att försäkra honom att vi endast är 2 minuter bort. Han tror mig inte. Men lyckligtvis så behöver han inte fundera så länge över det för just då kör vi in i allén. Äntligen där!

Vi hälsar på fotografen som väntat där med PC och marskalken i cirka 10 minuter, men vi är faktiskt bara drygt 5 minuter sena. Jag ursäktar mig med att det ändå är rätt traditionsenligt att brudgummen ska behöva vänta på bruden och jag blir ursäktad rätt omgående.
Tärnan springer och hämtar buketterna och corsagerna. Marskalken blir orolig och säger att han inte vet om han har någon ficka att sätta corsagen i, men fotografen visar honom på 10 sekunder hur den ska sitta och han kan pusta ut. Fotografen hjälper PC (som först nu minns att han skulle ha en blomma han också) med sin corsage, det märks att hon gjort det här förrut. Vilken tur för oss, för jag tror inte att vi löst monteringen lika enkelt...

Jag tar ett djupt andetag och slappnar av fullständigt. Det här är första gången på flera dagar (flera veckor nästan) som jag faktiskt är i tid och inte ligger efter med någon jag måste göra! Nu är vi ju här, och har gott om tid att fota, och jag kan _äntligen_ släppa all stress! Jag tror det märktes på oss också, för fotograferingen kändes totalt avslappnad iaf för mig.

Först några bilder ihop med tärna och marskalk vid ett träd, sedan några närbilder där själva. Under tiden åker marskalk och tärna iväg med bilarna för att parkera vår bil (som jag och tärnan åkt in till stan i) vid det hotell där vi ska spendera bröllopsnatten. Men eftersom denna övernattning är en present så får vi inte veta vart vi ska ännu..

Fotografen instuerar mycket och handfast. Hon lägger armarna runt oss, tar i oss och rättar till våra huvuden. Först blir vi minst sagt förvånade över hennes närkontakt, men märker efter några kort att det hade tagit säkert 5 minuter att förklara posen exakt om hon skulle göra det muntligen, och nu slapp vi ju verka korkade. Endast när hon vill att PC ska pussa mig på näsan protesterar jag, för jag tycker att det känns fånigt, och hon är smidig och släpper det med en gång utan att blinka.

Sen kör det upp en stor svart bil från 1930talet. Vi har hyrt in den för att ta oss från fotoplatsen till kyrkan och från kyrkan till festen under dagen. (Ingen av oss är hästmänniskor och jag gillar inte limousiner. Veteranbil från 30-talet däremot har jag alltid velat åka..) Vi tar några kort i och runt bilen och lagom tills vi ska bege oss in på slottets borggård för att ta resten av bilderna dyker tärnan och marskalken upp igen och får följa med oss in. Några foton på vindbryggan, sedan några inne på borggården och slutligen några bilder uppe på värnet med kanonerna. Jag får klättra upp på en kanon i min klänning med släp och allt och fotografen fotar. Det är en hel del turister som går runt vid slottet som tittar förtjust, och det är dessutom ett annat utländskt brudpar som vigt sig inne i slottet, som också går runt och fotas.

Efter 40 minuter är fotografen färdig och skyndar vidare och vi går tillbaka till bilen. Det har varit så skönt att ha den här fotostunden för att få ta det lugnt och stressa av och hinna umgås lite. Sen åker fotografen, tärna och marskalk tar marskalkens bil till kyrkan och jag och PC kliver in i vår stora bil. Vi tar en tur runt stan för att fördriva tiden fram till gästerna ska ha hunnit in i kyrkan. Under tiden hinner vi bli mer och mer nervösa.

Så är klockan 16:50 och vi kör upp framför kyrkan. Tärnan och marskalken väntar i porten och ser lättade ut när vi äntligen dyker upp. Pc hjälper mig ur bilen och vi går sakta in i vapenhuset. Där står prästen och vi hälsar, sen hinner han inte få säga så mycket mer för jag kräver att få smita på toa ;) Jag vägrar gifta mig och förstöra hela vigselakten med att vara nödig ;) Prästen ser lite ställd ut över min begäran, men hämtar sig och visar PC var vi ska gömma oss på vägen ut. SÅ! Då är vi klara. Vi ställer upp oss och instruerar tärna och marskalk en sista gång hur de ska gå och stå. Prästen smiter iväg och klockorna börjar ringa, dörrarna öppnas...Det är nu det gäller!

To be continued...

Se solen går upp...

...inga moln på himlens tak, vi gör oss klara för en bröllopsdag.
Luften fylls av färger i från öst till väst,
vi gör oss klara, för en bröllopsfest."

Så var det då äntligen lördag morgon. Jag vaknade vid flera tillfällen under den tidiga morgonen, kunde inte sova så lugnt som jag planerat trots att jag kom i säng så sent... men nu var klockan 9:45 och jag blev väckt av min mobils Harry-Potter-musik. Idag skulle vi gifta oss.

Jag hade bestämt mig för att sova så länge som möjligt, så nu klädde jag bara på mig och rengjorde ansiktet och drog en borste genom håret. Sen packade jag ut grejerna i bilen, sa hej då till den blivande mannen och gav mig av mot mammas hus. Här slösade vi inte värdeful sov-tid på frukost! Speciellt inte eftersom min mamma har södra Sveriges mest välfyllda kylskåp. Med undantag av sushi och sprängd anka så skulle man nog kunna be henne laga till vad som helst, och hon skulle ha ingredienserna hemma.. :)

Jag lyssnade på radio och sjöng för glatta livet i bilen. Luften och härligt klar och himlen blå, så perfekt vårväder man kunde tänka sig och detta trots att jag struntat fullkomligt i att titta på väderprognoserna! (Vi planerade för alla sorts väder istället, så slapp vi sitta och skrika åt väderbrudarna för att de inte skulle säga "regn".) Jag ringde en snabb signal till pappa för att höra hur det gick med brudbuketten som hans sambo G gjorde åt mig, och allt var okej. (Behöver jag skämmas för att jag hade mobilen med mig på bröllopsdagen??)

Jag kom fram till mamma och Rs hus och parkerade. De stod ute på gården och tittade på sin flaggstång som de fått för sig var tvungen att resas NU för de skulle minsann flagga för oss. Jag hämtade en banan till frukost och sällade mig till gruppen ute på gräsmattan och väntade på övriga deltagare som skulle resa flaggstången. Snart kom pappa körande för att hjälpa till och en stund senare kom Rs dotter och hennes man. Med gemensamma krafter fick de snart flaggstången på plats och flaggan kunde hissas. Jag lämnade över cd:n med brudvalsen och en kasse med kaffepaket till pappa som han skulle ta med till lokalen. Jag hade nämligen upptäckt när vi kom hem kvällen innan, att vi glömt att bära in alla paket med kaffe i lokalen! Så det hade kunnat sluta med en tragedi, att inga gäster fått kaffe efter maten! Men den krisen avvärjde vi nu raskt och flaggstångspersonalen kunde åka hem.

Nu kom min tärna (kusin) Elisabet och samtidigt kom min frisör R och hennes medhjälpare som hon aviserat att hon skulle ha med sig. Vi gick in, jag lånade en skjorta av mamma (eftersom jag dumt nog tagit på mig en tröja som man fick dra över huvudet, och det inte är ett klokt val när man har en gigantisk håruppsättning på huvudet..). Sen satte de igång med mitt hår, rullade upp det på stora rullar och satte en plastpåse på huvudet på mig och fäste andra änden i hårblåsen så mitt hår satt i en vindtunnel! Så fick jag sitta där och torka och uppleva hur det kunde vara att vara en del av NASA. Det visade sig för övrigt att frissans medhjälpare var en fd granne till min kusin och en tjej som vi båda lekt ihop med som små. Jag hade inte en aning om att det var hon när hon klev in för jag hade inte sett henne på en massa år, rätt roligt. Frisyren tog cirka 2 timmar, för sedan skulle de sätta fast min krona med en virknål och linda på murgröna också. När de var färdiga så fikade vi och vinkade av dem. Jag lovade att de skulle få bilder på min frisyr sedan, för de tyckte att det var så spännande. Det var nämligen första gången dessa gjort en bröllopsuppsättning "på riktigt". Ibland är det tur att man inte vet saker innan.. ;) men det blev ju ett bra resultat iaf!

Firsyren: Luggen uppsatt bakåt med nålar, en krona uppepå huvudet som blev fastvirkad, utsläppt hår bakåt som rullats på spolar i olika storlekar och några slingor som våfflats. Resultatet blev en ganska ruffsig frisyr, precis som jag ville ha. (Ska försöka mig på bättre bilder senare..)



Under tiden de gjorde mitt hår hade tärnan åkt hem till min pappa och hämtat blommorna, och satt dem i tryggt förvar i mammas källare. Nu var det rätt sent så vi skyndade oss att äta en lätt lunch (skaldjurssallad) innan jag satte igång med att parallell-sminka mig och tärnan i ilfart. Sen skulle kläderna på och det tog betydligt mer tid än jag förväntat mig. Tänker inte gå in på detaljer, men strumpeband är INTE så lätta att hantera som de ser ut att vara... Så, på med klänningen och underkjolen. Nu skulle min rygg snöras så tärnan inkallades och hon fixade det förvånande snabbt. NU var jag färdig och tärnan också. Vi tog några kort och sedan var det dags att åka, för länge sedan.

Vi hade nämligen sagt att vi skulle åka absolut senast 14:30 för att hinna i tid till stan och fotograferingen, och Prince Charming och hans marskalk skulle vänta på oss vid slottet vid 15:00. Så vi är rätt sena för klockan är nu 14:40... In i bilen (försöka att inte smutsa ner sig) och så spänna fast sig ordentligt trots att en brudklänning inte är så liten. Vi åker iväg. Efter 3 minuters åkning tvärbromsar tärnan: BLOMMORNA!!!

Japp kära publik, vi hade glömt blommorna. Min handväska, sjal och diverse väskor hade vi fått med, men inte blommorna. Det blir till att vända och åka tillbaka. Jag sitter kvar i bilen och tärnan får springa in, leta upp nyckeln och hämta blommorna. Sen beger vi oss igen, nu är klockan 14:45 och det tar vanligen 55 minuter in till stan...

To be continued...

Hur det gifta livet behandlar mig

Jaja lite svengelska har ingen dött av...

Idag är det svårt att hålla fingrarna i styr ska jag säga. Jag har nämligen hämtat ut ett paket på posten, med vårt bröllopsalbum, direkt från fotografen!! Eftersom vi inte bor i närheten av vigselorten så fick hon posta det till oss. I det stora bruna paketet ska det finnas ca 22 bilder av oss. Jag hoppas att någon är hyfsad åtminstone... Hon kanske tycker att en bild blev bra för att vi inte blinkar, det är rätt ljus osv, medan vi ser ut som idioter för att vi gör en konstig min eller att det helt enkelt inte är en snygg vinkel för oss. Jag har gott om dåliga vinklar...

Så här ligger nu paketet och flinar åt mig. Jag som är värre än barnen på julaftonen när det kommer till paketen känner nu att jag måste sansa mig. Det är inte mer än rätt att maken får vara med och öppna han också. Men givetvis så jobbar han sent idag och är inte hemma förrän vid 21:00 så jag och paketet har mååånga timmar framför oss...

Annars så mår vi bra. Jag fick som sagt tjusiga presenter i helgen, vi har sovit gott och packat upp presenter. Nästa helg ska vi förhoppningsvis ta oss till IKEA (på riktigt).

Men paketet får jag inte öppna. Det är svårt att vara Fru.

Ni kan kolla på vår fotografs sida sålänge. Vem vet, kanske finns vår bild där? *skuttar iväg för att tjuvkika*

http://www.ateljewallander.se/atelje_frames.html

Utmanad

I nöd och lust har utmanat mig, och jag blir så hedrad att jag måste svara genast! (Med genast menar jag så fort jag såg det. Jag hade nämligen missat just det inlägget vilket känns extra fånigt eftersom jag älskar att bli utmanad. Snyft :)

Tre saker jag inte förstår:
Hur man använder Phytagoras sats
Nöjet i att glo på kortspel på tv
Hur vi ska få plats med alla presenter efter bröllopet (kärt besvär, inget klag) ;)

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet jag sitter vid:
Min hårklämma
Ett godishalsband (fick i påskägget)
Min lilla älskling (den bärbara telefonen, vi är närgångna flera timmar om dagen)

Tre saker jag gör just nu:
Bloggar
Pratar med Solisten (varje dag mer eller mindre)
Undviker att gå och lägga mig (gör jag varje dag, maken kallar mig för Alfons Åberg)

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
Resa till Italien
Skaffa hus
Åka på någon form av medeltids-lajv (ja jag är en tönt)
(Gifta mig med PC brukar stå med som en given punkt på en sån här lista, men det är ju gjort nu :)

Tre saker jag kan göra:
Spela tvärflöjt
Laga mat
Redogöra för alla bröllopstraditioner, någonsin

Tre saker jag inte kan:
Fungera utan koffein
Uppskatta ormar
Höra att maken pratar med mig när jag är djupt försjunken i en bok, Och det blir jag på 30 sekunder.


Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
Musiken från "The Phantom of the Opera"
Bruce Springsteen - The Seeger sessions (hela skivan är underbar)
Talbok: Thomas Bolme läser Jan Guillous "Arn-serie"


Tre saker jag skulle vilja lära mig:
Fotografera
Måla
Rida

Tre favoriträtter:
Kräftor
Paj (tacopaj och Quiche Lorraine)
Pannkakstårta (brukar jag göra när jag fyller år)

Tre personer jag utmanar:
Bridexena, Teresa, Skolfröken

Fast nu när jag är Fru så måste jag ju bli städad och huslig. Mer om det i något annat inlägg.

Min brudbukett

Det här är första bilden, det kommer snyggare längre fram.
När jag kom hem från jobbet låg det en avi från fotografen där. Våra bröllopsfoton ligger alltså inom räckhåll och jag ska hämta ut dem imorgon...

Vad man kan göra en fredag om man inte har något bättre för sig.

Det här är en extremt lång och trist redogörelse över min sista dag som ogift. Den där dagen så alla säger att man ska:
* ta ett långt avslappnande bad
* pyssla om sig själv
* göra manikyr och pedikyr
* mysa lite ihop
* gå och lägga sig tidigt
* bara ta det lugnt och förbereda sig på morgondagen

Ha! säger jag bara. Jag tänker nu ge er den oklippta och ocensurerade versionen av vad en brud gör dagen före sitt bröllop. Om hon har en egen lokal som ska dukas, pyntas, med egen inhyrd personal och lagar maten själv. Sådana saker som låter enkla i december när man är några månder bort och alla lovar att det ska finnas gott om tid och man inte ska lägga pengar på att köpa in saker man kan göra själv ;)

Jag varnar er, den här redogörelsen är INTE vacker eller lättläst. Men den är sann. Håll till godo.

...

Fredag morgon.

Jag lämnade kavaljeren sovandes i stugan och satte av mot festlokalen där jag skulle möta uthyrningstanten och få nycklarna. Av tidigare erfarenheter visste jag att hon var väl nyfiken och pratig (men även trevlig) så jag ville ha henne därifrån innan resten av gänget kom, för då skulle hon aldrig gå hem. Jo pyttsan. När jag kom stod hon och putsade fönster och visade inget som helst tecken på att vilja gå. Det tog nära 45 minuter att få henne nöjd så att hon gick hem och vi kunde få börja jobba, för hon drog ut på rundvandringen så gott hon kunde.... ;)

Först kom pappa och hans sambo G. Vi började att lassa in maten i köket, ställa ut bord och bära in prylar för glatta livet. Hela huset var snart fullpackat av prylar och jag och pappa började att ställa ut borden. Snart kom vår kökschef M och hennes syster I som skulle ta hand om köket åt oss under festen. Jag visade dem runt och vi pratade en del och upplägget och visade hur de skulle hantera larm och diskmaskiner och allt som fanns där. Efter 12 åkte köksdamerna och mamma och hennes sambo R dök upp istället och så började uppackningen av all mat och alla prylar som de hade med sig. Jag sprang runt över allt och försökte styra upp saker och och ting (tur att man hade kartor över dukningen att dela ut). Sen var vi tvugna att ta en fikapaus och kolla på vigselprogrammen och festprogrammen jag hade med. Vi drack kaffe och satt runt buffébordet och åt mackor, och det behövdes i det läget för jag var jättehungrig.

Syrran skulle ha kommit under eftermiddagen, men givetvis hade stackarn åkt på en magsjuka under natten och var gjorde klokt i att stanna hemma och kurera sig. Vi pratade en stund på mobilen och hon lät mycket trött men hoppades att det skulle kännas bra imorgon.

Sen blev jag utkörd. Från hela huset. Jag fick inte vara kvar därinne, för de skulle testa något hemligt och då fick jag inte vara inom varken hör eller synhåll. Så jag fick vackert ta min mobil och gå ut på landsvägen och ringa PC för att fördriva tiden. Han hade iaf vaknat till liv nu och jag meddelade att någon skulle hämta upp honom strax eftersom jag själv inte hade tid att åka någonstans. Tiden gick och det fanns mycket kvar att göra. Men solen sken och det var rätt skönt att få en kvart för mig själv (dock i telefon) ute i vårsolen. Till slut blev jag inkallad igen och kunde fortsätta.

...


När vi hade monterat buffébord, presentbord, satt ut alla bord och stolar och lagt på alla dukar vi lånat ihop åkte pappa och G för att hämta alla blommor och träd och för att handla det sista av specialmaten. Jag skickade iväg R för att hämta Prince Charming som vid det här laget hade fått sova sin skönhetssömn ett bra tag till och hunnit dricka ett par koppar kaffe. Jag skickade med en inköpslista och mitt plastkort och sa att de skulle svänga förbi systembolaget och hämta ut all sprit vi beställt. Efter mycket om och men hade vi kommit fram till att en tysklandsresa vore för omständigt och att vi helt enkelt inte hann, så vårt bröllop bestod av 100% bolagssprit. Inte ofta hört om i skogarna ;)

Nu var bara mamma och jag kvar och vi satte igång att duka. Jag drog på cd:n med vår mingelmusik och lämnade henne att vika servetter och placeringskort och gick själv ut i köket för att fortsätta med maten. Det var inte lätt för köket saknade rätt mycket övrigt att önska när det gällde att laga mat till 60 personer... Som stora bunkar och skärbrädor, för att inte tala om plats på bänkarna..Men jag fick ihop stora tiolitersgrytor med marinerade champinjoner, marinerade soltorkade tomater och senare fick jag göra en gryt-rokad för att få plats att marinera kycklingfilé. Det tog sin lilla tid, flera timmar faktiskt. Jag serverade mamma en kopp kaffe till servettvikningen och hörde henne vissla till Elvis-låten som ljöd i högtalarna.

...

Efter några timmar dök de andra upp igen. Först pappa och G som satte igång med att bära in alla blommor, och jag fick dirigera björkar och buskar hit och dit. Sen dök PC och R upp och bar och kånkade så gott de kunde. Jag hade glömt att tala om för R hur mycket de faktiskt skulle hämta från bolaget, så han hade inte riktigt tömt bilen innan han åkte, och blev en aning blek när han såg allt som skulle med. 12 bag-in-box med vin, 10 flaskor champagne och 10 flak öl och allt skulle in i bilen... Naturligtvis hade bolaget inte tagit fram grejerna trots att jag beställt det för över en vecka sedan, så det tog sin lilla tid inne på bolaget att få fram grejerna, inte minst med all annan fredagskommers som föregick där. Lyckligtvis fick de låna en kärra att dra ut allt på, och med lite pyssel fick de in allt i bilen. Jag tror inte att någon av oss hade sett så mycket sprit på en gång innan...iaf inte utanför själva bolaget.. Tur att ingen svimmade ;)

Jag vinkade in dem och visade var baren skulle byggas (jo vi skulle bygga en sådan också..) och sprang tillbaka till köket. Men tiden hade gått och vi var tvugna att ta en fika till, för klockan var nära 17:00. Min tänkta manikyr slög bort i fjärran, hånskrattandes, och jag bad en tyst bön att det skulle finnas några naglar kvar alls att rädda framåt natten...

...

Så, sista rycket. R, pappa och PC blåste ballonger och satte upp girlanger som mamma satte igång att vika. (PC tittade klentroget på mig när jag sa att vi skulle göra girlangerna från grunden. Men det var sant. Vita girlanger är nämligen extremt dyra och utbudet är inte så stort, så det bästa som fanns att göra var att köpa kräppapper och vika själv... Och ja, jag vet att PC älskar mig.) PC visade pappa hur man sköter vår filmkamera, kopplade in stereon så jag äntligen kunde släppa oron över att anläggningen inte skulle fungera. Jag återgick till köket och fick efter 19 sällskap av PC som hjälpte mig att hacka lök och göra en räkröra till förrätten och att putsa 17 fläskfiléer. (Jag hade träningsvärk i varenda led i händerna på bröllopsdagen!) Det tog tid. Jag började undra om vi skulle komma hem alls den här dagen...

Efter 21:00 började jag bli manisk och myycket stressad. Jag hade jobbat som en gnu sedan 10:00 och ångrade bittert att jag inte sett till att vi börjat redan 07:00. Men det var fortfarande saker att göra: det fattades glas på bordet, baren skulle byggas och fyllas med glas, servetter och annat. Det stod kartonger, påsar och annat skräp och packmaterial i hela bufférummet så det knappt gick att gå. Jag röjde runt bäst jag kunde där så vi kom åt att fixa ihop buffébordet och äntlifgen kunde få det färdigt. Jag sparkade av mig skorna som nu gav mig rejält med skoskav (hur det nu kom sig eftersom det var mina vardagsskor av jogging-modell) och marcherade ut i festsalen. I ilfart började vi pynta borden med murgröna från tvättkorgen, stora gröna blad och grenar. Jag orkade inte ens göra det noga längre utan bara vräkte på, och när jag såg pappa och R som stod och tittade lätt oroligt på oss så gav jag order om att de skulle hjälpa till de också. Pappa skrattade gott och sa att han aldrig trott att han skulle bli betrodd med blommor, för G hade aldrig låtit honom göra det en annan dag. Men nu var det inte dag längre, utan kvällen före bröllopet och vi hade alihop flera dygns jobb i kroppen...

Mamma och R vinkade hej då och jag for runt och la fram allt jag hade missat (jodå det var en hel del). Som att ta ut pengar till personalen, som att skriva något i gästboken och tusen andra saker. Då slog klockan 22:30 och jag och PC inser att brudvalsen fortfarande inte är övad på. Jag har tjatat om denna förbannade brudvals i tre månader men PC har skjutit på den hela tiden. Och det kom alltid saker emellan... Vi övervägde att öva en stund i lokalen, men insåg att vi inte skulle få ro där och beslöt att åka hem istället MED skivan med brudvalsen på. Ännu en sak att råka glömma hemma på själva bröllopsdagen, men det kunde inte hjälpas..

Vid 22:45 använde jag milt våld för att få pappa och G ut genom dörren, och mig själv också. Jag skriver en beklagande lapp till kökspersonalen att inte allting är klart, men att de kan strunta i resten som de inte hinner med. Sen låser vi, äntligen, och sätter oss i bilen.

...

Vi åker genom det mörka kvällslandskapet. Det slår mig att det är imorgon vi gifter oss. Jag har inte hunnit tänka en så ofokuserad tanke på hela dagen. Jag bryter ihop en stund av trötthet och lycka, som först nu får tid att bubbla upp och nå ytan. Sen är det bara att samla ihop sig och försöka skrapa fram den där strålande bruden som ska vara så extra vacker nästa dag och förefalla totalt utvilad... ;)

Vi stannar på Statoil och köper varsin hamburgare. Vi var inte de enda som var hungriga efter att ha jobbat 12 timmar på bara mackor i magen visar det sig, för min pappa står framför oss i kön och köper grillkorv. PC säger några dagar senare att hamburgarna på Statoil var bland det äckligaste han ätit, men just då var jag väldigt nöjd med att äntligen få sätt ner rumpan inne på Statoils lilla äthörna med en hamburgare och en pucko och ha en sista dejt som ogift. Vi tittade på varandra och skålade med hamburgarna och var glada att det nu "bara" var bröllopsdagen kvar.

Väl hemma packade vi väskorna som skulle med till bröllopsnatten och sparkade undan mattorna och dansade brudvalsen tre gånger. Eller stapplade, speciellt graciösa var vi inte, men ingen av oss orkade bry sig längre. Det fick bli "Bonn-vals" bara det blev något alls. Och att överge dansen alls bara för att vi skjutit på övningen långt över dumhetens gräns var inget jag ställde upp på. Klockan 00:00 slänger jag mig i duschen och räddar sedan mina naglar med förbluffande resultat. Jag hade inte knäckt någon alls under dagen, mot alla odds. Jag somnar med naglarna spretandes ovanpå täcket och med ett mycket trött "godnatt" till PC.

Så går klockan över tolv, och det är vår bröllopsdag...

To be continued...

Avverkning och pajbak

Så kom då torsdag eftermiddag. Vi körde i riktning mot utväxlingsplatsen: Statoil. Solen sken och fåglarna sjöng troligen utanför bilen i något träd, när vi sladdade in på Parkeringen bara en liten aning sena. Jag hade bestämt att jag ville ha en kopp kaffe innan vi (som Prince Charming trodde) skulle åka vidare till min mamma. Så vi köper oss varsin kaffe och går iväg för att sätta oss i solen och avnjuta drycken.

Då dyker PCs bästa vän och hans lillebror upp, PC ser lagom förvånad ut och vi hälsar. Bröderna skrattar och säger att de hade tänkt att de skulle ta en lite tur ihop och jag säger att jag kräver att få tillbaka honom i ett stycke.
- "På lördag klockan 17 behöver jag honom..."
De lovar att återlämna honom i gott skick, och eftersom jag vet vad som ska hända under kvällen så är jag inte det minsta orolig. (Stor eloge till alla män som ser till att inte svensexan blir ett orosmoment för den blivande bruden, eller att aktiviteterna blir pinsamma. Ni övriga: Ni är töntar.)

Vi langar över väskan med hans ombyteskläder och träningsskor, vi kysser varandra och jag vinkar av trion innan jag sätter mig i vår bil och åker till mamma. På vägen stannade jag på konsum och köpte specialmjöl, margarin och annat till den specialpaj jag skulle laga.
(Medan hjältinnan nu reser de 1,5 milen till sin mor för att där baka pajer så kan vi göra ett mindre instick och berätta att hjälten i historien nu forslades tillbaka till den stora staden där de hämtade upp marskalken och sedan spelade lasergame under några timmar. Därefter gick de på krogen, åt en väldig massa friterad mat och drack hinkar med öl innan Skogsrået vid 23:00 fick hämta den mycket trötta PC inne i stan. Trött men nöjd.)

Så, jag åkte till min mamma där jag fick middag och sedan satte vi igång med att baka Taccopajer, tio sycken för att vara exakt. Det tog ett par timmar. Pajformarna hade vi lånat ihop från flera kök och de tog upp hela köket. Sist gjorde jag den ägg-laktos och glutenfria pajen som såg oväntat god ut. Sen ringde jag min kökschef M som lovat att ta hand om maten på bröllopsdagen. Mitt huvud snurrade nämligen så av allt jag skulle komma ihåg att jag inte litade på mitt eget omdöme när det gällde specialmaten. Jag var tvugen att få en extra åsikt. Vi pratade en stund och sedan tog jag ut de sista pajerna, diskade upp och åkte hem till pappa.

Det var nu efter 19:00 och det var en grymt skön försommarkväll, sol och varmt. Hemma hos pappa gick vi en runda i trädgården och avverkade träd som vi skulle ha att pynta lokaen med. Först två små körsbärsträd som vi skulle ha hela, med ljusslingor i. Sen fyra andra små körsbärsträd som vi bara skulle ha grenar från, en massa vit syrén och säkert 10 björkar. Jag skrattade hysteriskt hela tiden när vi gick där och samlade träd, grenar och löv.
- "Gästerna kommer inte att tro att vi är kloka, vi avverkar ju hela din trädgård", skrattade jag.
Pappa såg mest nöjd ut att bli av med en del träd.

Ute i en bod på gården stod två stora spann med blåbärsris i, i källaren fanns en hel tvättkorg med murgröna som de klippt ner från verandan på framsidan, och bredvid stod det stora fång med vita rosor i olika storlekar och massor av gröna blad till min brudbukett, tärnbuketten och corgsagerna. Det såg ut som en hel blomsteraffär i källaren och jag blev helt mållös. Sen krävde jag att de skulle ta kort på alla de här blommorna innan de flyttade dem.

Efter att ha klippt ner halva trädgården (även fast det inte syntes ett dugg) så drack vi kaffe och jag begav mig tillbaka till stugan. Min mobil höll på att ladda ur så jag laddade den, klappade katten och tittade en timme på tv innan det var dags att hämta den glada brudgummen i stan. PÅ vägen hem blev han nästan förnärmad när jag sa att han kunde stanna hemma och sova imorgon. Han tyckte att han skulle upp vid 9:30 och följa med mig och fixa lokalen. Jag log för mig själv över att jag har världens snällaste man, och det tänkte jag fortfarande när jag nästa morgon mest fick ett stön till svar när jag väckte honom och frågade om han skulle med...

Han föredrog att sova en stund till.;)

Så, fredag morgon åkte jag till lokalen för att duka, pynta och göra mera mat. Jag hade sagt att senast 18:00 skulle jag åka från lokalen och bege mig hem och ta igen mig inför morgondagen. Tro ni jag lyckades??

To be continued..

Hit me Baby, one more time :)

Nu när man är gift så är det väl naturligt att man lägger på sig en sisådär 20 kilo, eller hur?? Är det inte så det ska vara? *ser hoppfull ut*

Nejdå, jag bara skämtar. Men jag är rädd för att det kommer att krävas lite hårda tag framöver när alla pizzor, tårta och goda viner som jag satt i min på sista tiden ska göras av med. Men inte idag, för idag har jag med mig en halv pärontårta hem, från jobbet. Gud vad god den var!! Visst får man fira att man lyckats hålla sig gift i en hel vecka imorgon?! Det är ju nästan 7 dagar längre än Britneys första äktenskap!

Nu tillbaka till sagan:

Torsdag morgon
Vi kravlar oss upp ur sängen och gör oss iordning för att möte prästen. Jag smygpackar en väska med ombyteskläder till min kära Prince Charming som under eftermiddagen ska bli kidnappad och få sin svensexa. Efter en halvtimmes biltur kommer vi in till kyrkan, precis i tid. Nu får vi för första gången träffa vår präst, som vi tidigare bara pratat på telefon och via mejl med. (Givetvis har vi en mejlande präst, fattas bara annat!)
Prästen satt oss ner i kyrkbänken och ställde sig framför, och inledde vigselsamtalet. Vi pratade om de bibelord vi valt, psalmerna och allt annat. Vi berättade lite om hur vi träffats och en massa annat sådant. Ärligt talat minns jag inte så mycket av det, för hela veckan var helt snurrig. Prästen drog några försiktiga sexistskämt, och PC blev kallsvettig och livrädd att jag skulle hugga prästen som en kobra. Men det gjorde jag inte, för det var så patetiskt uppenbart att prästen gjorde sitt bästa att "Bound-a" med PC, eftersom det mest varit jag och prästen som pratat innan. Och lite man-till-man-höhö snack brukar säkert gå hem, suck... Så jag lät honom ha sin uppfattning om mannen som familjens överhuvud och vad han nu kan ha ansett. Ibland förvånar jag mig själv.

PC och prästen hämtade fram bänken som vi skulle knäböja på och vi fick träna lite. Vi kollade kameravinkar till videokameran och bestämde oss för att testgå längst kyrkgången och gå igenom vigseln. När vi stod längst ner i kyrkan, och jag la min hand på PCs, på det där speciella sättet man tydligen ska hålla DÅ! Då klack det till i magen på mig och ett stort fång fjärilar släpptes lösa. Jag som inte varit ett dugg nervös, fick som i ett trollslag en riktig aha-upplevelse och det var som att överiga kroppen nu och inte bara hjärnan fattat att det var något speciellt på gång... Vi skred så vackert vi kunde, fram till prästen och så började vi öva vigseln. Att säga löftena var INTE lätt. Man kan inte säga så allvarliga saker när det inte är på allvar just då. Det blev hemskt konstigt. Det var som att stå lutad över någon med en stor kniv mot strupen och säga "Nu ska jag döda dig" och ändå få personen att förstå att du inte menar allvar. Ganska svårt. Ursäkta den mordiska liknelsen, det har inget med mina känslor för själva löftena att göra ;)

Sen hälsade vi på kantorn och tittade på en massa andra detaljer innan prästen var tvugnen att rusa till ett möte. Då passade vi på att tassa runt lite på egen hand och beundra döskallarna på gravstenarna som utgjorde golvet i koret :)

Därefter var det dags att ge sig av till nästa ställe. Brudbutiken! Vi skulle nämligen in och hämta ut PCs frack. Det gick bra, och löste sig efter lite strul med flugan och övriga detaljer. När jag hörde de dämpande svordomarna över diverse skjortknappar från provrummet log jag och insåg varför brud och brudgum bör byta om på olika ställen på bröllopsdagen ;)

Nu började det bli lite kort om tid. Vi susade vidare till bageriet och betalade tårtan och checkade en extra gång att beställningen blivit rätt. På vägen dit slank vi in i en skoaffär och PC handlade ett par chockdyra (jaja Expressen, ni får låna den) svarta skor att ha till fracken. Sista stoppet blev Systembolaget där PC valde ut sin Whiskey till bröllopet (eftersom vi slutligen valt att göra något så oerhört som att köpa all vår alkohol till bröllopet på Systembolaget..)

Sen var klockan 13:00, och vi begav oss till bilen. Nu var det bara en halvtimme tills jag skulle genomföra gissslan-utbytet, dvs lämna över den blivande brudgummen till hans väntande svensexa, på Statoils parkering..

To be continued...

(jag skriver så gott jag hinner jag lovar!!)

En tårta efter mitt bröllop

Det förekommer en hel del efterarbete vid bröllop. Det tar nämligen inte slut efter bröllopsresan, oh no!

Idag var min första dag tillbaka på jobbet, trött men glad. Jag fick visa ringen, berätta om hur allt gått och ungefär hälften av dagen mindes jag att jag har ett nytt efternamn ;)
På vägen hem från jobbet gick jag in på ett konditori och beställde en tårta! Nej jag har inte blivit galen. Det hör liksom till att man bjuder på tårta på jobbet när man kommer tillbaka efter att ha gift sig, iaf om man gillar dem man jobbar med och de dessutom var snälla nog att ge dig en present innan du gick på ledigheten.

Det var nämligen så det hela började, min sista arbetsdag, den 24 april. På eftermiddagen när vi fikade så var plötsligt alla med på fikat, även C som aldrig brukar fika. Nu satt de där och såg illmariga ut (småländskt uttryck..) och langade fram två paket. Ett från Företaget och ett från jobbkompisarna själva. Det var bara att tacka så varmt det var möjligt och hindra sig från att slita sönder paketen genast. Det var ju faktiskt till oss båda så jag var ju tvungen att ta hem dem! Så då och där lovade jag att ta med tårta när jag kom tillbaka (fast på fredagen) och att visa kort så fort jag fick några. Just det där att bjuda på tårta har jag alltid hört talas om att andra gör så det kändes speciellt att få göra det. Om MAKEN Prince Charming kommer att göra det har jag ingen aning om.

Väl hemma fikade vi och öppnade paketen. Det var två MINE-skålar, en stor från Företaget och en liten från kollegorna. Jättefina och perfekt eftersom vi önskat oss sådana, hur de nu kunde gissat det. Sen blev det tvättstuga (o så romantisk uppladdning till bröllopet), hämta hyrbil och att packa bäst man kunde.

På onsdagen sov vi så längde det bara gick. Sen var det bara att gå upp och packa igen och göra sig redo för en mycket lång vecka. Efter flera timmar kom vi äntligen iväg och hade fyra timmars körning framför oss. På vägen upp (och kvällen innan) fick vi ett antal samtal som var mindre roliga. Folk som inte fattar att bröllop oftast innebär bordsplacering och en massa annat och att det inte är helt enkelt att bara lägga till eller dra ifrån folk i sista minuten som vilken grillfest som helst. Morr morr... Men slutligen löste det sig, för den gången och vi kom fram till storskogen och packade ur bilen. Det är nu onsdag kväll och torsdag morgon ska vi träffa prästen..

To be continued..